Gandhi i trappan

Jag tordes inte ta rollatorn till tunnelbanan längre. Hissen stod tre gånger av fyra. Jag åkte givetvis inte kommunalt mer än när det var oundgängligt. Det var en pärs. Redan när jag var framme vid tunnelbanan var jag skev i ländryggen av att gå med käpp. Smärtan strålade genom nervbanorna. Och så var det de tjugotre stegen upp till perrongen. Käppen fick ta så mycket vikt, det förundrade mig att den inte spjälkades. Jag räknade många långa sekunder för varje trappsteg.

Plötsligt dundrade det till där uppe. Ett tåg hade kommit in från stan och mot mig i trappan slamrade en störtflod av resenärer. Jag hukade instinktivt och höll fast mig med båda händerna i ledstången. Jag ville bara att det skulle gå över. Då fick jag en hård stöt av en portfölj i magen. Portföljägaren var brokig i ansiktet och såg ut att vara på krigsstigen.

– Öh! Vi har fortfarande högertrafik i det här landet! skrek han.

Jag förstod att han var stressad av många andra saker också, bara i viss mån kunde jag ta hans utbrott personligt.

– Förlåt! väste jag, dubbelvikt efter slaget. Käppen hade jag tappat. Den hade dunsat nerför trappan, var förlorad i människoströmmen därnere. Tur, tänkte jag, att ispiggen var uppfälld.

Mannen hade stannat bredbent mitt emot mig. Vi stoppade effektivt flödet i trappan. Nu hötte han med handen mot mig.

– Gamla kärringar som du har väl andra tider att åka och shoppa på. Du behöver inte ge dig ut mitt i rusningen!

Jag log mot honom. Han fick mig att tänka på Gandhi, som en gång blev tillfrågad om han inte blev arg över engelsmännens kränkande beteende. Då svarade han: ”Visst kan man bli arg när man blir kränkt. Men om man har en god självkänsla blir man aldrig kränkt”. Det läste jag en gång i en intervju med AnnBritt Grünewald i SJ:s tidning.

– Står du och skrattar åt mig, tant? sa portföljmänniskan.

Då skrattade jag faktiskt till. Jag började berätta för honom om AnnBritt Grünewald och Mohandas K. Gandhi, långsamt och omständligt berättade jag tills han muttrande avlägsnade sig, efter att ha utstött ett:

– Du är ju för sjutton inte klok.

(Utmaning: trappa)

Särkproblem

– Inte lappad. Förlängd, säger mamma bestämt och håller min gamla luciasärk på sträckta armar.

Den nya biten lakansväv lyser blåaktigt och får särken, redan gulnad, att se ännu värre ut. Det spänner av gråt i min hals, helt i onödan. Det går inte att ta ut min besvikelse på mamma. Nej. Jag är inget monster. Jag får gråta inombords, tyst hugga av bitar av mig själv, göra katastrofen till ett litet problem att administrera. Hur gör jag? Jag har ett solo, ska kliva fram framför lucian. Det får inte ske. Jag måste ändra på det.

– Eh, säger jag på genrepet dagen därpå. Jag tycker det är snyggare om vi som är solister inte kliver fram. Så det kommer som en röst ur massan, liksom. Det är väl bara lucian som ska glänsa? Det tycker i alla fall jag.

Jag har tur. Marika har inget solo – i så fall hade mitt förslag inte gått igenom, det vet jag. Fröken sänker huvudet, grunnar, sen tittar hon upp och säger:

– Annli har rätt. Det blir värdigare så. Dessutom är det vettigt ur brandsäkerhetssynpunkt att ni inte springer fram och tillbaka.

Lättnaden gör att jag märker hur uppblåst jag är i magen. Det är alltid så här. ”Nej, jag har hellre en gammal Nokia.” ”Nej, jag kan tyvärr inte gå på maskeraden.” ”Nej, jag är inte fikasugen just nu.” Mamma som gör så gott hon kan. Ett vet jag: när jag blir så stor att jag kan ha barn, ska jag vänta och vänta tills jag har råd med absolut allt den ungen skulle vilja ha. Absolut allt.

(Utmaning: lapp)

Testning

Det första jag tänkte på var dina smäckra händer. Jag ville att de skulle greppa ett gammaldags klämbräde men de spelade över tangenterna på en djupsvart liten dator. Det andra var din röst.

– Lös uppgiften stående på ett ben, sa du nu neutralt men med timbre.

Du var verkligen proffsig. Jag kunde inte låta bli att undra hur dina smala neutrala händer skulle komma att kännas, spelande på min ryggradsfagott.

– Lös uppgiften samtidigt som du räknar högt baklänges från etthundra.

Fråga psykologen: Vad gör man om man blir kär i psykologen under en psykologtestning?

– Lös uppgiften stående på huvudet.

Jag gjorde min kropp neutral som dina händer för att bli värdig din fingerekvilibristik. Samtidigt bannade jag mig själv för att jag hade förhoppningar. Fråga psykologen: Vad har man för störning när man tänder på neutrala män med sval kroppshållning?

– Lös uppgiften samtidigt som du sjunger Bereden väg för Herran

Du fick mig att svettas i pannan – av upphetsning, inte för att det var svårt att genomföra testerna. Jag svettades, jag stönade och jag sjönk ihop vid dina fötter. Det var då. Det var då du såg mig. Din smalsmäckra hand lösgjordes från datorn och simmade ner till mig. Du fattade tag om min haka och vände upp mitt ansikte mot dig.

Det var då. Då som du för första gången betraktade mig. Och världen slets lös från sitt fäste och dunsade ner med två lätta stötar. Och du sa:

– När vi är färdiga här inne kan du gå ut på toaletten och dricka vatten.

Du harklade, lade ytterligare ett laminerat papper framför mig och fortsatte:

– Lös uppgiften samtidigt som du knäpper den här raden med knappar.

(Utmaning: lös)

I Hundstjärnans sällskap

”Vad är det värsta med att vara hörselskadad, farmor?” frågar Ragnar en kväll, precis sådär tankfullt och ödmjukt som han frågar alla sina frågor, medan hans syster Rakel inte har tid för några frågor alls. Syskon kan vara så olika. Alla är så olika. Jag har inget generellt svar på hans fråga, hummar bara som vi halvdöva plägar för att slippa gå in på krångliga diskussioner. Ragnar tittar uppmärksamt på mitt ansikte, drar väl slutsatsen att jag inte hört och gör sig beredd att fråga frågan en gång till. Nej, han kommer inte att skrika. Han kommer att artikulera så tydligt, att jag inte kan gömma mig bakom mitt handikapp – ett av dem – längre:

”Vad är det värsta med att vara hörselskadad?”

Jag tar honom i min famn och svarar:

”Jag vet inte hur det är för andra men för mig är det värsta att jag får hallucinationer av hörselslingan på PRO.”

”Halluvadåförnånting?”

”Jag upplever saker som inte finns i verkligheten. Sist jag var där var jag som en ballong. Jag, gamla människan, hann bli höggravid under en föreläsning om Sirius. Hundstjärnan, du vet.”

Ragnar vänder sig mot mig med vidöppen mun.

”Hur var det?” frågar han.

”Jo, det var ett ganska bra föredrag. Vet du att Hundstjärnan har en vit dvärg i sällskap?”

Han betraktar mig så allvarligt att jag blir inspirerad.

”En annan gång förvandlades jag till en humla. Det var när Nils Knutz orkester spelade för oss sist.”

”Vad gjorde du då?”

”Jag kan ju inte dansa så jag brummade mest runt.”

Ett par dagar senare ringer svärdottern.

”Vad har du nu slagit i Ragnar?” kluckar hon. ”Han drömmer mardrömmar om stjärnor som befruktas av dvärgar och föder massor med små ungar. Och så säger han att det är livsfarligt för dig att gå på PRO, för du förvandlas där. Han har sett det själv, säger han.”

Jag börjar skratta med men hon blir allvarlig.

”Du är för stor för att utnyttja ett troskyldigt litet barn, Gertrud. Jag vet nog hur du går på. Det är inte snällt. Ragnar blir så ledsen när folk inte talar sanning.”

Samvetskvalet drabbar mig som en het bomb. Jag har haft roligt på ett litet barns bekostnad och, vad värre är, jag har inte ens bemödat mig om att vara rolig. Jag har bara varit en gammal kärring som drivit med en person som jag älskar. Fegt lägger jag på luren för att ruva på frågan hur jag ska gottgöra Ragnar. Det konstiga är att jag aldrig skulle snacka strunt på det sättet med Rakel. Ändå är det Ragnar jag älskar mest.

(Utmaning: skriv fem ord på H och sedan en text som innehåller minst två av dem)

(Mina ord: hund, hallucination, hörselslinga, höggravid, humla)

Plocka gäss

Jag känner egentligen bara en som skulle kunna bli påtänkt för Nobelpriset någon gång i framtiden. Jag säger inte i vilket ämne men det är inte i ekonomi. Idag hörde jag att en ekonomipristagare en gång hade gett hela prissumman till sitt universitet. Lite otippat. En annan pristagare – jag minns inte i vilket ämne – hade investerat en stor del av sitt pris i extremt många chokladmedaljer, så att varje unge där han bodde skulle få dela hans glädje över att få en medalj. Hans ämne kan inte ha varit ekonomi. Hon som jag känner skulle säkert använda sitt pris till att gå på Jysk och skaffa ett gäng duntäcken för att värma stans alla uteliggare. Det är bara sådan hon är. Hon är snäll och nervös och tittar på stjärnor. Men om hon fick Nobelpriset skulle hon ta reda på hur det egentligen är med ejdrarna och gässen. Hon skulle gå till botten med det, om de är levande eller döda när de blir av med dunet. Inte bara tro på nån snubbe som står på Jysk och svamlar. Det är litet konstigt, för om ejdrarna och gässen är döda är det OK. Om de är levande är det inte OK. Det är bättre att vara död, nämligen, när man ska plockas. Det kanske vore något för Nobelpristagarna att tänka på, innan de spenderar priset på idiotiska saker: det är bättre att vara död när man ska plockas.

(Utmaning: varm)

Tre tänkare om rikedom och fattigdom

De som den allsmäktige älskar är de rika som har de fattigas ödmjukhet och de fattiga som har de rikas generositet, hävdade Saadi, persisk poet och sufisk mystiker på 1200-talet. Och Anatole France, Nobels litteraturpristagare 1921, konstaterade att lagen i sin majestätiska jämlikhet förbjuder både rika och fattiga att sova under broar, tigga på gatorna och stjäla bröd. Själv har jag erfarit att en fattig människa som uppträder bekymmerslöst ofta uppfattas som rik.

(Utmaning: rik)

Sorg

Han fängslas,

förs till Robben Island.

Vi ska inte sörja.

Makten åt folket!

Nattskift under jorden. Det är Sibu som börjar sjunga den gamla sången och vi förstår. Tata Madiba har gett upp andan. Allas armar slappnar, vi rätar på ryggarna och sjunger med. Flera män står med tårade kinder och jag känner vätan på mina egna. Sibu sjunger före, en ny text:

Han vilar,

lämnar oss med livet.

Vi ska inte sörja.

Mandela gav frihet!

Ljudet blir stort i gruvans salar, av seniga, hårda mäns röster i stämmor. Vi rör oss långsamt till den högtidliga sången. Här brukar räknas minuter men ingen arbetsledare protesterar. Vi sjunger stillsamt tills vi har gråtit färdigt, sen drar vi igång maskinerna igen. Men under bullret hörs fortfarande våra röster, när vi skrikviskar till varandra:

– Han var en far för oss alla.

– Han var stor men han såg oss var och en i vår litenhet.

– Han upprättade oss!

– Han omvandlade skiten och svetten i gruvan till den finaste doft!

– Det finns ingen människa som han.

– Ska Sydafrika dö med honom?

– Vi måste kämpa till hans minne.

– Vad kan vi?

– Vår far är död. Nu måste vi bli vuxna.

Förlamningen i min kropp skrämmer. Framtiden skrämmer. Madiba har varit halvdöd i ett halvår. Jag borde ha haft tid att vänja mig. Thambo ser som alltid hur jag mår.

– Jag hörde en grej i kyrkan, säger han när vi stiger uppåt i hissen vid passets slut klockan sju. Varje helgon har ett förflutet, varje syndare en framtid.

– Vad menar du med det?

– Äh, jag vet inte. Han var väl ett helgon på något sätt? Och vi kan bli...

– … som han? säger jag skeptiskt och krånglar mig ur hissen.

Jag vill bara hem och sova. Men vi samlas igen när vi kommit upp i ljuset. Det är mer arrangerat den här gången. Vi sjunger Nkosi Sikeleli. Gud bevare Afrika. Kan han? Det var tryggare med Madiba.

(Utmaning: doft)

Ärende 12504737

Jag har ett gömställe innanför ditt ögonlock. Jag ser det du ser men även det som ditt effektiva öga ratar: den halta hunden på trappen, en papaya långt uppe som äntligen är mogen. Jag ser med dig.

Jag har ett gömsle inne i din navel, där jag känner din envetna längtan. Du är mitt i ditt språk, dina vanor, ändå längtar du hem till mig. Vi längtar tillsammans.

Ibland gömmer jag mig innanför ditt revben, lent emot din vänstra lunga, men det är för smärtsamt att buffas runt av ditt starka hjärta. Så mycket liv och ändå så långt ifrån! Du är borta.

(Utmaning: gömställe)

The desert of the real

Har du liksom jag gjort misstaget att se dig som komplett? Typ: ”Nu är jag trettifem, nu har jag alla bitar, nu har jag kommit över det som hände, jag är robust och inkörd och livet är en lätt bana.” Typ. Det är lätt hänt. Sen ramlar livet ofelbart ihop, hela bygget, du sitter där, delvis dold av en tegelstenshög, och hoppas att det är en dröm men dina taktila förnimmelser säger dig något annat. Hemligheten är: verkligare finns inte. Welcome to the desert of the real. Och det är ditt, alltihop, att ta itu med. Hur kränkt du än känner dig – det finns ingen att stämma för ärekränkning. Hur liten du än är – det finns inte rum i mammas famn. Hur mycket du än vill försvinna – högen av sten ligger där den ligger. Det är ditt, det här. Ditt liv. Sten för sten. Welcome.

(Utmaning: Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där minst två av dem ingår: K, T, Ä, D, R)

Untitled

Jag har klagomål på dig. Du liknar inte mig och inte mina vänner. Du är en sån som spänner dig, håller på och ränner. Vi tycker det är kass. Du har ett för stort lass på din superlilla trilla. Ta det lugnt och chilla. Glöm det där med villa, Volvo, vovve, katt. Det blir för mycket skatt. Ditt snabba ekorrhjul gör dig bara ful. Det är inte kul!

(Utmaning: klaga)

Spindelväv

Modern är av den känsliga sorten, med armbågslånga handskar av spindelväv. Dottern som döttrar är – trulig, trumpen och med kajal. Modern smeker med orden:

– Du är ännu ung. Du kommer att glömma.

Dottern trular.

– Alla är med om detta, fortsätter modern. Tänk på annat. Du målar ju så fint.

Då snäser dottern:

– ”Tänk på annat”!

– Ja, livet är så mycket mer!

Modern tänker på resor, på möten, på dukar att klä med färg. Dottern tänker: ”vuxna!”

– Det är skämmigt! Han höll på med oss båda två!

– Jag vet. Det är en kränkning. Men om du bryter ihop blir det värre.

– Jag snackar inte om att bryta ihop. Jag snackar om att se dem ihop.

– De går i en annan klass.

Modern känner sig privilegierad . Ett djupt samtal med dottern. Det är så mycket mer värt än... ja, resor, möten, måla med färg.

– Mamma! Han bor här! Fatta! Vi ses jämt. Jag kan inte smyga. Det finns bara en port.

– Med tiden...

Dotterns ögon blir svartare än kajalen.

– Fuck tiden! Jag lever nu!

Modern ser dottern på ryggen. Nu är hela hon svept i spindelväv. Någon gång ska hon skapa en bild om detta: att vara nära sina barn.

(Utmaning: ”ses”)

Som en ko

Det kan hända så här också: hon kommer med en tänd cigarrett i ena handen och ett hundkoppel i den andra. När hon kommer fram till grovsoprummet fimpar hon ciggen mot en sten och låser upp. Ensam, så när som på en ovillig hund, går hon in. Dörren far igen bakom henne.

När hon kommer ut igen efter en stund är de redan två – och så en uppspelt hund. De vet det inte än, de har aldrig sett varandra förut, men de ska komma att vara som man säger oskiljaktiga. Han har en etta på åttan, hon en tvåa på sexan. Det kommer att ta ett tag men snart kommer de att springa ut och in hos varandra, fast med större värdighet än ”springa” och ”ut och in”.

– När jag ska gå till dig känner jag mig som en kung som gör sig redo att besöka drottningen i hennes gemak, ska han säga och mena det.

Efter en tid ska de säga många sådana saker som bara går att säga på tu man hand mellan älskande.

Hon har aldrig längtat efter någon. Han har varit på jakt i många år När de löser ett problem eller är som allra mest lyckliga, säger han smeksamt eller triumferande eller retsamt:

– Där ser du att det är en bra sak att vara två!

Hon grimaserar. Har svårt med ömhetsbetygelserna till en början. Hon går stora svängar runt vissa ord, tills hon kommer på hur det ligger till:

– En klyscha är en klyscha tills man erfarit den...

Han andas ut långt, säger bara:

– Just!

– … vilket låter som en klyscha, lägger hon till.

Hon är ju ändå hon.

Hon är lycklig.

– Inte lyckligare än när jag var ensam men lycklig på ett annat sätt, säger hon till sina vänner.

Hon vill inte underkänna sitt gamla liv.

Denna lycka innebär ett rent och djupt lugn som hon aldrig upplevt tidigare.

– Jag känner mig som en ko! utbrister hon en natt när hon kryper ner i hans säng efter jobbet .

Hon förstår med ens att det är det sannaste och vackraste hon sagt på länge.

– Vad menar du med det?

– Ingen oro för i morgon.

Det är det mest märkvärdiga. Det mest storslagna. Att bördan av att leva plötsligt är en gemensam angelägenhet och därför upphör att vara en börda – vilket låter som en klyscha.

(Utmaning: två)

Klasse Klätt

Egentligen heter han Örjan men han kallas för Klas Klättermus för han har en helt annan agenda än vi andra. Det började redan på högstadiet. Ingen fattade varför han ville vara med i elevrådet. Han skröt med att han blev ordförande redan andra terminen (efter en palatskupp, fick jag veta när jag senare började forska). Precis som om någon brydde sig. Vi andra prioriterade att sitta i uppehållsrummet och äta släta bullar för fem kronor styck. Vi drack äppelmer också men jag minns inte vad den kostade.

Vi har aldrig slutat sitta i uppehållsrummet, fast nu är det Dovas på Kungsholmen som är vår fristad, ett av stadens billigare hak. Jargongen är snarlik den på högstadiet, rösterna grövre. Män är aldrig så uppriktiga som när de sitter i grupp och ljuger. Det sköna med Dovas är att man kan alltid slinka in och träffa nån från det gamla gänget. Oftast är vi en sex-sju stycken. Och Örjan kommer ibland. Han gör faktiskt det, fast han nu är chef för en analysavdelning som lyder direkt under generaldirektören på Sida. Mig personligen säger det ingenting men det är visst märkvärdigt, särskilt som vi gick ut högstadiet nittifyra. Vi andra håller på med det vi håller på med. Vi är ett par bussförare, en jobbar på lager, en är elektriker och Matte har öppnat eget i grävbranschen. Det är väl det tjusigaste vi åstadkommit men han sitter likafullt och kör grävmaskin hela dagarna.

Örjan har pluggat massa. Då var han ordförande i någon slags nation. Det är nog som elevrådet. Sen började han direkt på Sida. Varit ute korta perioder, i typ Vietnam och nåt av Kongona. Men mest klättrat.

– Att du inte slagit dig på politiken? frågade Stefan lite blarigt en kväll.

Han säger ofta saker lite blarigt, Stefan. Det är synd, särskilt som han är en av bussförarna. Vi andra sitter liksom och suger på våra stora stark men han är en sån som sveper utan att tänka på vad han får i sig. Nåväl:

– Jag försökte faktiskt en period, svarade Örjan. Det är ett bra sätt att snabbt får anta meningsfulla utmaningar men jag kände mig inte hemma i det parti som...

– ”Kände mig inte hemma i det parti som...” Vad var det för parti? Det här har du aldrig berättat!

– Ähum. Miljöpartiet...

– Men dom är ju skitbra ju, utbrast jag.

– Jo, men de har väldigt speciella regelverk för arvoderingsfördelning och liknande...

– Du menar att man inte får lika mycket pengar, konstaterade Matte.

– Det är väl inte riktigt det jag menar men det är ett odynamiskt system.

Vi andra tittade på varandra.

– Byt parti, då, sa Benke.

Jag såg att han rodnade, Klasse Klätt. Och tror ni inte att han stod på valbar plats för folkpartit till kommunfullmäktige 2010? Nu har han suttit där i fyra år snart. Partierna håller väl på och jiddrar med vilka som ska väljas i år på olika nivåer. Örjan kniper käft men jag sätter en stor stark på att han blir med i riksdan i höst.

– Tror ni han kommer och hälsar på här när han har blivit minister? frågade Benke en dag.

Vi garvade litet. Ölskumsmustascherna vek av uppåt.

– Tänk, jag tror det, sa jag. Han är schysst på det viset.

(Utmaning: klättra)

Storstädning

Högt upp invid cellens tak fanns ett litet, litet fönster. Jag hade blivit närmast religiöst bunden vid detta fönster. Det var min enda källa till ljus och gav mina ögon ett stråk av himmel, fastän allt man kunde se igenom det var en mur. Varje dag, när mörkret föll, ristade jag en skåra i väggen med hörnet av min lätta metallbrits. På den fjärde veckans tredje dag passade jag vid celldörren när första måltiden skulle komma. Luckan fälldes ner, soppskålen ställdes på den och jag harklade mig och sa till den ansiktslöse på andra sidan:

– Får jag städa?

Jag fick inget svar men när luckan åter fälldes ner öppnades också den mystiska, större luckan långt ner på dörren. Genom den slängdes en sopkvast och en toalettborste. Jag blev så glad, att mina ögon tårades. Smutsen på min kropp kunde jag inte städa bort men jag började med sällsam energi att skaka den gråa filten. Så satte jag mig en stund för att vänta på att dammet skulle lägga sig. Varje aktivitet under isoleringen måste tänjas för att inte overksamhetens ohygglighet skulle bli för stor. Detta var min hittills största aktivitet. Jag skulle ha kunnat hålla på i dagar men jag hade ingen aning om hur länge jag skulle få behålla mina skatter, kvasten och borsten. En avvägning var av nöden. Så när jag antog att dammet fallit på plats började jag sopa galonmadrassen på båda sidor. När jag var färdig ställde jag madrassen på högkant och tog itu med britsen. Jag flåsade. När jag lagt tillbaka madrassen, tog jag metodiskt golvet, alla tolv kvadratmetrarna. Det blev en nätt grå hög som jag omsorgsfullt samlade ihop med händerna och spolade ner i toaletten, som var mitt andra glädjeämne, efter fönstret: en mycket låg vattenklosett i hörnet mittemot britsen. Jag väntade, spolade en gång till och tvättade händerna i spolvattnet, som jag brukade. Sen tog jag itu med toalettstolen. Jag hade haft bekymmer med magen, så det var en krävande uppgift, särskilt som jag inte fått något rengöringsmedel. Toaletten var min enda hygienartikel. Det var underbart att få den ren. När jag var färdig, öppnade jag cisternen och tvättade händerna i den. Det var också en lycka: under städningen hade jag kommit på hur man fick upp locket till cisternen med hjälp av en dold spärr. Utmattad, mycket glad, men ändå vemodig över att städningen var över så snart, lutade jag kvasten och borsten mot dörren och sjöng mig en liten visa om att inget kunde vara hopplöst i ett så fint hem. Den mest överdrivna uppmuntran var möjlig att något litet ta till sig, om man sjöng den. Det hade jag lärt under tre veckor och tre dagar.

(Utmaning: grundlig)

Sola solo

De spontana kreativa projekten gör man inte alltid i en handvändning. Kommer du ihåg hur vi började? Spännpapper över hela din radhusträdgård och vattenfärger i stora block, såna där som de har i skolorna. Vi målade madamer, STORA madamer, med rumpa och bröst och någon liten valk. ”Bekämpa bulimin!” skrev vi runt om kvinnornas konturer. Som alltid riktade vi oss bara till oss själva. Jag var ganska frisk just då men du höll på och smusslade med mat och spydde. Sen gjorde vi stora madamer men på papper från ett blädderblock. Dem satte vi upp på anslagstavlorna i grannskapet, utan ord på. Sen gjorde vi inget mer på ett tag, du for till Atlanta och filmade de riktigt tjocka men det sket sig i redigeringen, du och en amerikansk tjej kom inte helt överens. Få förstår men bulimiska band består – du dök upp på mitt lantställe sommaren efter, vi skulle bara vara, du vet, gick längs stranden och samlade drivved.

Bara för att man gör något av drivved är det inte alltid enkelt. Vi hade hittat mycket havstvättat trä. Det såg ut som ben från en fornlämning; slanka, djärva former. Så fann du perukstocken och ”Sola solo” tog sin början. Havet hade givit perukstocken en mjuk profil, vän och rörande som en rottweilervalps. Det var då vi började intressera oss för ansikten. Men först ville vi bygga en av våra madamer. Vi var rätt friska båda två vid det här laget, det blev inga valkar. Våra träfynd band vi ihop med tunn ståltråd, för det gick snabbast. Lem för lem byggde vi upp ”Sola solo”. Jag minns en frenesi men det tog ändå en och en halv dag att göra henne. Då hade hon perukstocken till huvud och en ganska fin aluminiumtratt till bröst. Det ena bröstet. Det andra gjorde vi av en halv handboll.

När man har gjort färdigt ett verk behöver man inte genast börja på nästa. Vi vet att det är ansikten som kommer att komma men hur och av vad och varför har vi ingen aning om. ”Sola solo” har suttit på betongbryggan nu i över ett år. Ingen har sönder henne. Hon bara sitter. Lugna dagar ser man människor vinka till henne från fritidsbåtarna som far förbi och du har skaffat smink på loppis. Något blir det vad det lider. Det är skönt att bara vara också. Varje dag som ganska frisk är en seger.

(Bildutmaning. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/kodomut/11017094696/sizes/z/in/photostream/ )

Ordsamlerskan

Hon samlar ord. Nej, hon är ingen skönande som föredrar vissa ord framför andra, kan inte göra listor på vackra ord: ”dykarklocka, rosentry, malva, organisk, humla, flod, tältduk, skugga...” utan det är ordens innebörd när de förenas med andra som får hennes själ att skälva.

Sina ord samlar hon i dassböcker. En dassbok är en bok som ligger på toaletten så att alla får sig litet läsning när de gör sina behov, om de behöver. Dassbok har hon haft sedan hösten 1989. Den inleds med ett citat av Hector Bianciotti: ”Män har en rörande böjelse för metafysik”. Den kunde ha börjat med vilket citat som helst men den börjar så. Citat är det huvudsakliga i boken, från författare, journalister, vetenskapsmän och vänner. Och andra.

(Hector Bianciotti har hunnit gå bort sedan 1989. Sommaren 2012, närmare bestämt. Han invaldes i franska akademien fastän han inte hade franska som modersmål)

I 24 år har hon samlat citat. Nej, egentligen mycket längre. I 24 år har hon haft en avstjälpningsplats för citaten. I 24 år har hon hållit på att lära sig att låta bli att skämmas för sitt samlande.

(Det har fått sociala konsekvenser. Vännerna har börjat lära sig hålla tand för tunga i umgänget med henne.”Att prata med dig är som att vandra över en kombination av minfält och nöjesfält” som någon sa.)

Hon är inne på sin tredje volym av dassboken, en rosa albumbunden sak i A5. A5 är bäst. Layoutmässigt enklast. Det senaste citatet är av Franz Kafka och ger henne rysningar: ”We need the books that affect us like disaster, that grieve us deeply, like the death of someone we loved more than ourselves, like being banished into forests far from anyone, like a suicide. A book must be an axe for the frozen sea inside us.”

Hon hittar sina citat överallt där muntlig och skriftlig kommunikation förekommer. Det bästa citatet vet hon inte var hon ramlat på. Det är av ett barn, en Tove, 6 år, och lyder: ”En riktig kompis säger att man kan, fast man inte kan. Och så hjälper hon en tills man kan.”

Någon gång frågar hon sig varför hon samlar. Svaret är oftast att hon inte vet. Men ibland anar hon en anledning: en citerande person kan inte skriva, behöver inte skriva själv.

(Utmaning: skriv en text som innehåller orden samla och ramla. Rimma gärna)

Innanför vindrutan

 Härinnanför syns inte mina drömmar. Även mina lekar är osynliga, liksom jag själv, behändigt nedhasad i förarsätet. Jag tror att jag slutgiltigt blev vald för att jag är kort i rocken.

Drömmarna? De ser jag inte själv. Lekarna har alla med ord och ramsor att göra. Jag är en ord- och ramsman. En riktig tramsman. Och knappt en man.

Allt skulle stå öppet för en, så var det sagt. En examen från Oxford – inget mer skulle behövas. Man skulle kunna klättra i vilken ställning som helst. Och här ligger jag nedhasad...

Det är skitkallt och rått. Passagerarfönstret står öppet för att motverka imbildning. Jag står här ganska länge i min svarta lilla Rover. Jag står här ganska länge och sätter streck i kolumner:

Person in

Person ut

Lastbil ut.

Långtradare ut,

halvtimme för halvtimme en ny uppsättning kolumner. Jag har en examen från Oxford men jag får inte ens vara med och analysera mina data. Bara sätta streck.

Jag är förbjuden att yppa utanför vilket företag jag står parkerad. Du förstår säkert att det är ett konkurrerande företag som anlitat mig.

En sketen industrispion blev jag. Inte underligt att jag glömt mina drömmar. Men jag minns hur det kändes i bröstet när jag satt uppflugen på muren invid Balliol College och världen låg öppen.

(Bildpuff. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/rvp-cw/10974546815/ )

På en sluttning ner mot Hornavan

Vi lever i en tid när man inte får undra. ”Inte behöver undra?” ”Inte kan undra?” Det är bara att googla. Så tänkte jag idag osökt på ordet ”konstatera” och en gammal fysiklärare från högstadiet dök upp, en man med ett mycket speciellt sätt att forma orden, halvkvävt men med tydliga luftstötar. ”Kons-TaT-era” Ingen pratar som han. Ingen pratade. Han dog nämligen 2011, bara sextioåtta år gammal, i samma veva och i samma stad som min pappa, som var exakt tio år och två dagar äldre. Fyra dagar före pappas begravning dog han, för att vara exakt. (Jag hör honom säga ”EKSakt”) Jag hade ingen aning om det. Troskyldigt skrev jag in honom i sökfältet, skummade förbi enirolänken – med telefonnummer och allt, precis som om allt var okej. Fortsatte till nästa resultat, som förvånade mig med att vara en länk till en av mina egna puffar. Där har jag hängt ut honom med namn och karaktäristiskt, stötigt tal. Fy mig. Det var sommaren innan han dog. Han hade kunnat googla sig själv och hitta det. Sen, vid nästa sökresultat, står mig sanningen i ögonen. Det är från ”gravar.se”. Han är begravd på Arjeplogs kyrkogård, på gravplats si-och-så. Inte visste jag att han var norrifrån. Inte så långt norrifrån, i alla fall. Det ser vackert ut, Arjeplog, beläget där sjöarna Hornavan och Uddjaur möts. Jag föreställer mig att kyrkogården ligger på en backe ner mot Hornavan. Det ser ut så.

En gång när jag jobbade på lokaltidningen, 1991, kanske, ringde jag honom. Jag minns inte om vad men han var högt höns i Lärarnas Riksförbund på orten. ”Maria Vernersson!” sa han på sitt karaktäristiska sätt. ”Vi undrar ibland vad det blev av dig.” Jag rodnade och skämdes litet, berättade som det var. Ännu ej avslutade studier, bakgrund inom bistånd, skulle byta bana till journalist. Ja, så som det var då, för tjugotvå år sedan. Han var yngre då än jag är nu. Det hördes att han inte blev imponerad. Jag var lovande i skolan.

Så ung, sextioåtta, och med en grav långt, långt bort. Han tillhör väl ändå minneslundsgenerationen? Var och en fattar sina val. Det går inte att ha synpunkter på.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med allt detta. ”Jag trodde att min fysiklärare lever men han är död.” Jag hade ingen speciell relation till mannen, såg honom neutralt. Positivt neutralt. Han var så levande i sin yrkeskunskap, det är svårt att se honom förbränd och under mullen. Han är inte jordbegravd, det ser jag på gravsättningsdatumet, ändå ser jag hans lockiga, rödlätta hår vifta litet i vinden i backen ner mot sjön på Arjeplogs kyrkogård. En fantasi. Det är bara att Kons-TaT-era.

(Utmaning: konstatera)

Mindre mardröm med Mercedes

Jag drömde att det var en höstförmiddag och att alla vägar hade ändrat sig över natten, det var som om den tredje september 1967 aldrig hade hänt. Alla skyltar var ändrade, alla på- och avfarter. Det var vänstertrafik igen. Jag satt och körde en mersa, av någon anledning, och allt var så annorlunda och svårt. Jag har ju bara kört högerstyrt i vänstertrafik... nej, nu skyller jag ifrån mig. Jag skulle till Elisabet och Urban, klarade Södra Länken med en hårsmån, för ratten lossnade, och gaspedalen, de hängde bara på tåtar. Så är det ofta för mig i drömmar. När jag kom ut på vägen till dem från Globen tog jag Time Out. Jag var tvungen att försöka stanna medan jag hade bromsen kvar. Stannade så nätt invid ett dagis. Jag var upprörd och rädd. Hur kunde jag ha missat informationen om vänstertrafikomläggningen? Så går det när man inte läser Stockholmsdelen. Men detta måste ha drabbat hela landet.

Jag hade ingen mobiltelefon på mig. Men nu hade jag stannat, nu kunde jag försöka sätta fast ratt och gaspedal. Ratten gick sådär, gaspedalen var som en symaskinspedal. Jag bolstrade runt den med en frottéhandduk, så att den skulle ligga kvar. Men jag darrade och tordes inte åka vidare, fast det var bara den här långa raksträckan, sen vänstersvängen in på Herrhagsvägen och den knappa kilometern till Elisabets och Urbans hus. Det värsta var ju gjort – Essingeleden och Södra Länken – men jag var uttömd på kraft. Var var mobilen? Hade vi förflyttats bakåt i tiden, till sextiotalet, där inga mobiler fanns? Nej, allt såg sig likt ut. Jag kände prövande på koppling och växelspak. De verkade sitta fast ännu. Den lilla skärvan av trygghet fick mig att somna i den bekväma förarstolen.

Och sen förstår ni alla vad som hände:

- Jag vaknade i mitt trädhus vid den lilla ån

- Genom den nygallrade skogen såg jag bilarna åka på rätt sida igen

- Jag klättrade ner på repstegen till min gamla Golf, där allt satt fast

- Jag klappade bilen, lättad, lycklig, lugn...

… bara för att ana att jag var fast i ännu en dröm.

(Bildutmaning idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/51811543@N08/10851297123/ )

Se döden

Det fanns en hemlig plats och det var Epadalen. Den var som Sunnanäng eller något annat som Astrid Lindgren kunde ha hittat på. Att gå dit och leka var spännande, för det var inte helt utrett om vi fick, inte för att Epadalen var farlig – det var en djup, grön sänka som var en park mellan Vallagatans små egnahemslådor, Stensveden och banvallen – utan för att det faktiskt var ganska långt dit, minst fyra kvarter. Vi var alltid andfådda när vi nådde fram och begivna på äventyr. Jag tyckte att det var konstigt att vi hade en Epadal när vi inte hade något Epa i stan men Annelie sa att den hette Epadalen för att de hade sprängt där en gång för att bygga ett Epavaruhus. Hon sa att det var därför det stupade rakt ner från Vallagatan. Kerstin sa att om de hade sprängt skulle det inte vara gräs. Sådär höll de på.

Det var i Epadalen jag gjorde det. Vi satt och smekte våra kinder med videkissar. Det var vår. Och plötsligt petade jag in en kisse i näsan. Jag skulle ta ut den sen men den for bara längre in. Var borta, långt uppe i näsan.

Döden såg jag då. Jag visste att jag när som helst skulle få blindtarmen, för jag svalde alltid kärnorna när jag åt vindruvor. Det hade jag försonats med. Det var vuxet att få blindtarmen och det gav ett intressant ärr. Jag visste också att om man råkade svälja hår, så samlades håret till en boll och kunde fastna i en blodåder eller i lungan eller var som helst nästan och då fick man operera. Vad jag visste med säkerhet var att om något gick upp till hjärnan var det förbi. Näsan är nära hjärnan. Mycket nära. Jag såg döden och allt blev grått. Med en gång ville jag gå hem men jag ville inte heller för vad skulle jag säga till mamma? Jag var så rädd, att jag inte sa något till Annelie och Kerstin heller. Men när jag så småningom kom hem – alla dagar har ett slut och skymningen faller även över Epadalen – smög jag åt mig en virknål och försökte med den. Det gjorde ont.

Jag sa inget till mamma eller pappa. Jag bidade bara stoiskt min tid. Men dagarna gick, och veckorna och efter ett tag tänkte jag inte på videkissen varje kväll när jag skulle somna. Inte varje kväll. Men varje gång jag tänkte på den såg jag döden, jag såg för mig hur den nystat på sig hår och annat skräp och vuxit sig stor. Den växte och växte ännu när jag var så stor som tio år och fortfarande när jag var tolv undrade jag ibland vart den tog vägen men skräcken, den svarta skräcken, hade försvunnit.

Kanske är det sådana barndomserfarenheter som bidrar till att göra en till rökare. Man har genomskådat de vuxnas varningsrop om alltings farlighet och byter ut skräcken mot dumdristighet och går in i dödsskuggans dal på riktigt.

(Utmaning: dal)