En scout

Liten och fjunhårig börjar hon scouterna bara för att få veta att märkena är borta. Just den terminen har de tagit bort märkena, Klass III, Klass II, Klass I, Seniorscout. I stället några fjössliga märken som ska strykas på scoutskjortan och som åker av i tvätten sen. En stiliserad kniv. Stiliserad yxa och såg. Nåt annat stiliserat för sjukvård. Hon vill ha the works. Scouthälsning. Scoutlag. Scoutsång. Svenska flaggans dag.

En scout visar vördnad för Gud och hans ord. En scout är ärlig och pålitlig... Scoutlagen finns kvar någon termin till och hon memorerar den som hon skulle memorera Döda Havsrullarna om hon grävt upp dem.

Ser upp till de stora tjejerna med blind dyrkan. De som har en grönvit snodd för ledarscout. De som kan Flickscoutsången. Hon memorerar den också, känner sig som en arkeolog som funnit ett ostrakon från ett halvt bortglömt folk. En gång ska den sjungas på en gudstjänst och hon får sjunga med de stora, Birgitta och Karin och Annhild och Kerstin. Stolt sjunger hon: När dagen begynner så gör jag en knut på halsduken min, den löses ej ut förrän en god gärning mot någon jag gjort om ock det ej blir något stort. Som flicka jag söker att sköta mig bra samt alltid det bästa humöret att ha. Att gräla och kivas och ge fula svar gör det värre än förut det var... Hon gapar stort i sin gröna uniform med de fula moderna märkena. Sången är litet töntig, det tycker hon, men den står för det som scouterna ska vara. Gammaldags. Uniformer. Scouthälsning. Utantilläxor. Sen säger Kerstin att hon sjunger riktigt bra. Kerstin har vit snodd. Scoutledare. Hon får rysningar på ryggen.

Snart ändras allt. Det finns ett centralt utarbetat program från SMU som heter Du är du och du duger. Inget om yxa, såg och goda seder. Ståndaktigt bär hon scoutskjorta fast man inte måste det längre. Inte ens alla ledarna har det. Och på gudstjänsterna sjungs Du vet väl om att du är värdefull... Hon ställer upp plikttroget. Är kvar i scouterna trots allt för att det är kul med läger och hajk. Blir ledare själv och lär ungarna att Du är du och du duger men kilar in litet knopar och fågelläten på patrullkvällarna. Mycket ung fortfarande är hon känd som Old School men respekteras för att hon kan bygga upp en nying till lägerbålen.

Långt senare, med en whisky framför brasan i Torpet, nattmangling med brorsan, utbrister hon:

– Jag är ganska säker på att om jag var barn i Tyskland på 30-talet skulle jag ha gått med i Hitler-jugend.

– Nääh, säger brorsan.

– Jodå.

Brorsan var själv scout på Du är du och du duger-tiden men slutade efter en termin. Gitarren tog all tid. Nu säger han något som hon får smälta länge:

– Men du var ju också den som släpades till torget varje gång Hitler talade.

Han säger det så självklart, precis som om han refererar till något de båda vet, och hon får inte fram ett:

– Vad menar du?

Hon tänker med själväckel på sin fetischism kring scouterna, funderar för första gången på vad den kan ha haft för orsak. ”Du var den som släpades till torget varje gång Hitler talade”. Lillebröder vet om storasystrar. De vet så mycket att de inte vet att de vet det systrarna själva inte vet. Det blir tyst. Sen börjar de sjunga Ola Magnell-låtar.

(Utmaning: Märke)

Kille hos Krille

Handsvett utanför Krilles dörr. Ringrostig var bara förnamnet. Därinne skrålades det redan. Fan, jag som lagt av med spriten också.

– Här har vi femte mannen! ropade Krille inåt ettan när han öppnade för mig.

Jag fick hänga av mig ifred. Gubbarna kring bordet reste sig när jag kom in. ”Steffe”. ”Micke”. ”Kalle”.

– Du känner nog ingen här, konstaterade Krille. Vi har börjat lite men det blir inte riktig kille förrän man är fem.

Kluck, kluck, kluck hällde han upp en stadig Famous Grouse åt mig. Jag sa ingenting. Satte mig vid bordet. Allt som fanns i rummet: ett runt bord, en kärringbokhylla med vitriner, en ganska liten teve och på andra väggen en stor jävla fototapet. Den gjorde mig apdålig.

De andra snackade. Det var final. Steffe och Krille hade åkt ut, satt och väntade med mig.

– Vad tycker du om min tapet, då? frågade Krille plötsligt och vände sig mot mig.

– Den är stor, sa jag tveksamt. Är det ett älgtorn där i förgrunden?

Krille verkade inte ha tänkt på plockepinnet till höger.

– Äh... det är väl för lågt? Men vad tycker du om bilden?

– Smörig, sa jag halvkvävt.

– Men den är ju fan perfekt! Perfekt vahetere exponering, perfekt tajming – titta på dimman! - rakt igenom perfekt!

Då reste jag mig upp och började deklamera en dikt jag hört alldeles nyss:

Jag kommer aldrig hångla i färg
Har du gjort det?
Hånglar man när allt är perfekt?
Eller står man då?

De andra gapade. Mickes och Kalles händer hade sjunkit mot bordet. Allt stod stilla i fem sekunder, sen spelade de färdigt i rasande fart och vi kunde börja nästa parti. Jag spöade skiten ur dem, fast jag blivit Svensson. Parti för parti tog jag, utom ett par. När klockan var fyra fick jag ett sms.

– Äh, jag går nu. Frugan undrar.

De andra log snett mellan avund och ömkan. Vad vet jag. Min whisky stod orörd kvar.

– Han har inte suttit på kåken på femton år. Var ingen stor lirare där heller, hann jag höra Krille säga innan dörren slog igen.

Och han sa det liksom med respekt. Miljonprogrammet slog mig i ögonen när jag kom ut och jag snirklade mellan huskropparna till tricken. Femkronorna i byxfickan slog takten.

Dikten som citeras är skriven av disco: http://kugghjulsprins.blogspot.se/2013/11/bild.html

(Bildpuff idag. Bildkälla:  http://www.flickr.com/photos/cosmosfan/10912556355/sizes/z/in/photostream/ )

Ut och in

Det finns en lucka i magnetosfären som några få känner till. Där kan man äntligen ta sig ut om inte solvinden spjärnar emot för mycket. Det är lättare när luckan befinner sig på nattsidan. Där öppnas den utan motstånd – om man hittar den i den manetliknande magnetosvansen.

Det finns en lucka i mitt bröst som jag aldrig anat. Där tog du dig äntligen in efter bara en lätt knackning. Du måste ha vetat precis var den är. Du måste ha betraktat mig länge. Jag släppte in dig och stängde snabbt. Nu är vi två här, två på de ensammas planet. Om vi någonsin vill ta oss ut genom magnetosfären måste vi göra det tillsammans.

Jag tror inte att vi kommer att vilja längre.

(Utmaning: Lucka)

Ser mörkret nu

Jag märkte inte mörkret på vägen hit, för det var längtan som drev mig. En längtan så viss att den blev en tillit. Den drev mig bort från ursprung, bort från alla kulturella variabler, mot gemenskapen bland de främmande.

Så kom jag hit och jag kan inte berätta vad som hände. All min längtan tycktes uppfylld och så drogs allt undan från mig igen. Jag har lärt mig att värre än att aldrig få är att få och mista.

Nu ser jag mörkret.

Nu ser jag också mig själv. En hård kula av ensamhet, fast jag är bedrägligt mjuk och luddig i konturerna. Och jag ser andra. De är inte som jag. De rör sig på avstånd, som skuggfiskar i djävulens akvarium.

Jag sitter här. Bara sitter. För det är vägs ände. Jag har stelnat utan längtan, utan hopp. De andra där borta väntar sig det omöjliga: att jag ska resa mig och röra mig bland dem. Mina lemmar går inte att böja längre. Jag kan varken gå mot döden eller mot livet. För eoner är jag fast på denna plats.

(Bildutmaning idag, bildkälla:
http://www.flickr.com/photos/antjeverena/10866880575/sizes/z/in/photostream/)

Raklång

Med ett brak

låg jag rak-

lång på trappan.

Så började fejden

med pappan

som ödela' nejden.

Vi sa ej ens ”hej” sen.

(Utmaning: Skriv en text som innehåller orden rak och brak. Rimma gärna )

Min nya kamera

                                                 (Bildkälla: www.alotofphotos.com)

Jag hade fått en kamera den där dan. Canon PowerShot S110. Den låg liten och litet sträv i handen, avtryckaren en centimeter för långt in på kamerahuset, det är sånt man kan vänja sig vid, alltid är det något. Den perfekta produkten finns inte sa pappa. Jag tänkte drömskt på min analoga systemkamera, en Nikon FM2:a, tänkte på en tid när foto var något helt annat än nu. Något med mer silveroxid, bland annat.

Efter att ha tagit de första bilderna av personerna i rummet – mest på hunden – och på kameraförpackningen och på gaffeln och kniven på min tomma palttallrik – den senare blev bäst med glansen av smöret och smulorna av palt – gick jag ut för att leka med kameran, som jag uttryckte det.

Det var en grå dag. Skogen tryckte på. Löven hade fallit, det fanns inte ens ett nypon som lyste upp, så jag gick ut på vägen för att få litet ljus. Då tryckte jag av den här bilden, ett något skevande centralperspektiv, en anonym väg som försvinner i ett okänt bortom. Jag var rätt stolt över motivvalet, det till synes oändliga, det till synes spikraka, det till synes öde, i en levande, snirklande väg där vårt hus i verkligheten står snett bakom mig och Janssons bakom kröken där framme, den som inte syns. Jag bestämde mig för att plåta det igen i ett mer intressant ljus.

Såhär är det alltid de dagar man får en kamera. Ljuset är fel och kamerans alla finesser ödslas på bilder av kartongen till kameran. Titta så nära jag kan gå. Jag skulle förstås ha tagit ut mamma och pappa på gården och gjort porträtt bredvid snöbärsbusken.

Han dog åtta dagar senare, min pappa, utan att förvarna särskilt mycket.

Dagen innan drömde jag att han gick uppför vägen, mot Janssons, men det var som om Janssons inte fanns, som om vägen var en spikrak öde sträcka att traska ensam. Det blev aldrig ett ordentligt porträtt. Jag använde kameran till annat.

(Bildutmaning idag)

Gravörens historia

”Posten” stod blästrat på en glasdörr och under det ”Frimärksavdelningen”. Jag tryckte lätt på dörren, den öppnades som genom ett trolleri och resten är... hm... historia. Där, längst inne, där gravörerna hukade nedanför Czeslaw Slanias upphöjda pulpet, där gjorde jag min första gravyr, den numera berömda ”giraff i motljus” (valör: 12 kronor). Jag visste medan jag satt och prickade plåten att detta, detta var vad jag var ämnad för. Det såg även Posten. Jag hade kommit dit som vanlig fas tre:are men inom tolv dagar hade jag min fasta anställning och en hedervärd lön. De hade inte råd att bli av med mig.

Min karriär dessförinnan var svårdokumenterad. Som medlem av den grubblande generationen hade jag mest försörjt mig som gatumusikant – ett friare yrke men ack så otryggt – mellan föreläsningarna på Frescati och sedermera, ibland, Södertörn. Trettiotre år gammal var jag väl att betrakta som en överliggare. Då fick jag gikt av det ständiga draget i tunneln vid Gamla stans tunnelbanestation. Jag kapitulerade och drog till Arbetsförmedlingen. De hade inte plats i sina datorer för alla mina spridda akademiska poäng men däremot fick en jobbcoach syn på ett par arbetsprover från mitt avlägsna år på Nyckelviken och skickade mig till Posten. Och resten är... ja, hm.

Vi är några stycken som arbetar här och vi kommer från mycket olika bakgrunder. Ingen av oss har någonsin velat bli frimärksgravör men ingen gravör jag känner kan tänka sig något annat. Ögonen blir grusiga och ryggen blir krum och vi vet aldrig hur märket ska bli, eftersom vi jobbar spegelvänt, men det kan, om det vill sig... bli historia.

(Utmaning: Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text där minst 2 av dem ingår)

(Mina ord: grubbla, generation, gravyr, giraff, gatumusikant)

När det finns riktiga saker att syssla med

Bygga meningar,

finna ord:

moraliteter, absurditeter.

Ödsla papper...

Bränna lyse...

Hitta på.

(Utmaning: onödig)

Höga vågor

                                        bild från www.alotofphotos.com

Regniga dagar lät vi bli att fiska. Vi gick till flodbåten, som låg under tak bakom Gustafssons vid strandpromenaden. Det var Marika som kallade den flodbåten. Hon tänkte på den stora floden och Noa och det. För oss hade båten inget namn. Den var för liten för att vara ark. Ett tag lekte vi att vi var vietnamesiska båtflyktingar. Det var den tiden. Vi hade sett bilder på överfulla båtar som kastades av stora vågor. Det var läskigt, även om vi aldrig var fler än fyra-fem i båten. Saga och Martin fick inte leka med oss när vi lekte båtflyktingar. ”Av ideologiska skäl”, sa Sagas och Martins mamma. Sagas och Martins föräldrar hade stött den rätta sidan i Vietnamkriget. Vi fattade noll. Vi tyckte synd om flyktingarna. Många dog och de som kom fram sattes i läger. Vi lekte att vi inte hade sötvatten på tre dygn.

– Man måste leka för att förstå, sa Anna-Karin.

Jag förstod vad hon menade. Först hade vi tyckt synd om, som om det inte skulle kunna hända oss. Sen hade vi blivit flyktingar själva när vi lekte och då kunde vi inte tycka synd om ovanifrån längre. Vi ritade teckningar och fröken skickade dem till FN åt oss och bad FN att ge dem till flyktingarna som kommit fram. Det blev bråk om det på ett föräldramöte, sa pappa. På teckningarna var det höga vågor och båtar och allt som vi hade varit med om. Filip ritade hur det kändes när det var som om munnen var full av hö för att han inte hade kunnat dricka men det var litet svårt att se.

Vi lekte och lekte och lekte båtflyktingar och så en dag lekte vi inte det längre. Då tog jag och Marika och Anna-Karin med oss Filip och Peter och Lasse och satte oss i båten och hånglade. Fast oftast var det sol och då var vi inte alls i båten. Sen gjorde jag en annan grej i båten men det vill jag inte berätta om.

SLUT.

(Bildutmaning)

I det taggiga

(Fristående fortsättning på "Klippdockefeden")

Bokstäverna var Elisabets men de var stormiga, stod huller om buller på kladdblocket på moderns skrivbord. Alltid att mamma inte krossa krossa krossa inte gick med möda att läsa ut. Elisabets mamma strök handen genom håret än en gång. Det var mycket nu och Elisabet hade börjat kissa i sängen igen. Mamman hejdade handen när den var halvvägs mot huvudet.

– Elisabet, ropade hon lågt.

Dottern kom traskande, hukad, ovillig.

– Hur är det min skatt? Kom och sitt i mitt knä!

Elisabet smög lydigt upp men satt som en granruska. Mamman fortsatte att truga för att få ur henne något.

– Jag hatar skolan, viskade Elisabet till sist.

Mamman tänkte just komma med standardsvaret: ”Man kan inte hata något som inte kan hata en tillbaka” men bet av tanken och sa bara uppgivet:

– Jag förstår det.

En glimt tändes hos dottern.

– Förstår du? Slipper jag gå?

Mamman suckade.

– Hur känns det att hata skolan?

Elisabet skakade på huvudet.

– Hur kändes det att riva sönder dina klippdockor?

Elisabet gled ner ur knät.

– Jag måste gå, va? sa hon tonlöst.

– Inte så länge magistern inte kan skydda dig mot Stina och Malin, hörde modern sig själv säga fast hon visste att det var uppåt väggarna, att det var att ge efter mot torterarna.

För första gången sedan helvetet börjat kände hon sin dotters armar runt halsen, en fuktig kind mot sin.

– Tack. Jag har varit så rädd.

Hon hade slappnat av, var inte längre i det taggiga.

– Det är en lättnad bara för stunden, sa mamman halvt till sig själv och Elisabet spände sig igen.

Mamman började knåda hennes skuldror och hon kved. Något måste göras. En konferens med alla de berörda föräldrarna. Dra in kuratorer och fritidsledare. Riva upp himmel och jord. Ja, riva upp himmel och jord fast Elisabet själv inte vill. Föräldratung av maktlöshet drog hon åter in dottern i sin famn. Hon måste hjälpa henne på det sätt som för Elisabet nu är ett svek. Hon måste göra det för att kunna se Elisabet i ögonen i framtiden. 

(Utmaning: hata)

Bärarlag

– En gång var jag ung och volontär och åkte till skolor och bönhus och pratade och sjöng om freden, rättvisan och miljön.

– Och vad minns du av den tiden?

– Sångerna förstås, och prestationsångesten, och konflikterna i gruppen. Vi hade en folkabuss med en regnbåge målad på. I Åre var det fyrtiotvå grader kallt och eberspaechern fungerade inte.

– Konflikter och fred? Hur gick det ihop?

– Allt beror på vad man gör av sina konflikter.

Det tänker hon nu. Då var de en sorts skam, konflikterna. Men de ignorerade dem i alla fall inte.

– Och vi hade ett bärarlag, fortsätter hon med mer energi.

– Vad är ett bärarlag?

– Främst var det en ekonomisk grej. De var ett tjugotal människor som stod för vår lilla volontärersättning. Men tack vare konflikterna fick de också bära oss på andra sätt. Vi gick till dem med våra problem.

Hon minns Åke och Gudrun, som hon fick sova hos ett par lediga dagar och frossa bland deras bokhyllor. Margareta, som ryckte in med konsensusövningar när motsättningarna var som störst. Peter, som pekade med hela handen och hjälpte dem prioritera. De långa, nattliga samtalen med Mats som renade källan till hennes idéer. När hon märker att hon varit tyst en stund, tittar hon upp och säger lamt:

– Det var kul.

– Att gå till dem med era problem?

– Ja, på sätt och vis. Och när vi slutade hade vi en helg tillsammans, bärarlaget och vi, med sång och drama och diskussioner, där vi redovisade vad vi gjort och vad vi kommit fram till, så att de skulle kunna sända ut nästa kull.

– Att de orkade!

– Det sa vi också men de sa att de fick minst lika mycket som de gav.

– Tror du på det?

– Efter att ha varit med i ett par bärarlag själv, tror jag på det. Tänk dig kraften hos ett gäng tjugoåringar som gör något de brinner för! Att få vara delaktig i den.

– Egentligen skulle man väl kunna använda idén med bärarlag till mycket... Ett ungt par som blir med barn, en konstnär som behöver pengar och bollplank, ett nystartat företag...

– Vi kan alla vara bärarlag för varandra.

– Vad lärde du dig själv av det där projektet för länge sen?

– Att eberspaecher är ett otyg.

(Utmaning: bär)

Vandra om natten

Att gå om natten i en främmande stad, en pipa i munnen, ensam eller med en flyktig bekant från ett hak nära järnvägsstationen. Samtal eller luftiga tankar. Jag minns när det var en av livets glädjestunder. Kropp och själ på väg fastän tiden upphävd. Traska i det blöta mörkret, en natt att leva, inte bekymra sig om bussarnas enigmatiska destinationsskyltar. En natt att leva, inget rum som är bokat, bara ett möte, kanske, följande dag, eller ännu en avresa – om nu någon dag skulle följa.

Nu nervositet redan när tåget saktar in. Ingen öl vid Centralstationen. Gälla frågor till alla och envar om närmaste vägen till busstationen. En lapp, en app, en adress, mycket press. ”Ta 74:an mot Vibekelund, gå av vid Vedkroka.”. Något brustet i bröstet efter den hastiga marschen till busstationen, fastän pipan för länge sedan är avlagd. Där landar en buss nu. Måtte det inte vara 74:an! Måtte jag hinna!”. Börjar springa med alltför mycket skumpande hull och väskan klattrande efter på sina hjul. Flåsar ”74:an?” till en framdörr som stängs men faktiskt öppnar igen. ”Nej, den går om tjugo minuter från hållplatsläge H,” säger kvinnan som kör med en lustig dialekt.

Tjugo minuter till skänks. Jag törs känna på mörkret. Det är lika blött som då. Och natten kliver in i mig med sina minnen. Det är som om alla mina minnen har att göra med natt. Jag sätter mig på den rätta hållplatsen, trevar i ryggsäcken, får inte upp någon pipa, förstås, men väl min svarta skavda anteckningsbok och en penna. ”Att gå om natten i en främmande stad...” börjar jag. Jag är medelålders och ängslig men jag bär alla mina åldrar i mig.

När 74:an kommer är jag inne på en lista över alla fantastiska och fruktansvärda möten jag haft under nätter som den här. Jag äntrar bussen, visar upp min sms-biljett och säger ”Hej!” Föraren bligar surt. Han är medelålders, han också, stackarn, och har säkert ingen anteckningsbok.

(Bildutmaning idag)

Benitas bild

Äntligen fick Benita en mobil och det var inte ens hennes födelsedag. Mammas gamla mobil var det, den var litet suddig på siffrorna men pappa hade putsat den fint och tagit bort allt som var mammas, så det kändes som en ny mobil! Benita la in numren till mamma och pappa och Fredrik och gick till skolan – inte särskilt stolt, för det var inte en sån mobil som man skulle ha, men hon var glad i alla fall. Hela dagen låg den i fickan utan att göra ljud.

På eftermiddagen efter skolan tog hon Branta Backen ner för att göra det hon velat göra ända sedan morgonen: ta en bild av sin fina skola. Då var hon stolt. Hon fick med låghuset där klassrummet var, höghuset där teckningssalen var högst upp och längst fram i bilden Den Magiska Björken, där man la meddelanden till makterna. Allt som betydde något för henne! Allt på samma bild! Det enda som bekymrade henne var att hon var rädd för att mamma och pappa skulle se hur farlig Branta Backen var, så att hon inte skulle få cykla till skolan mer.

Hon väntade till middagen med att visa.

– Den här tog jag idag. Kan någon hjälpa mig att göra så att den alltid visas när jag öppnar telefonen?

Mamma och pappa och Fredrik böjde sig över Benitas mobil. De sa ingenting. Sen tog Fredrik telefonen för att göra som hon sagt.

– Benita..? sa pappa.

– Jaa?

– Är det här den första bilden du tog?

– Ja!

– Vad föreställer den?

– Skolan och magiska björken, ser du väl, sa Benita förvånat.

– Jaha, sa pappa och tuggade i sig litet levergryta.

– Du, sa han sen.

– Jaa?

– Du skulle ha gått närmare skolan. Man ser den knappt.

– Jaha, sa Benita utan att lyssna så mycket.

Om hon hade gått närmare skolan hade inte Den Magiska Björken kommit med.

– Och så är skolan sned, sa pappa och började skratta. Det är jätteviktigt att horisonten är rak. Tänk på det när du fotograferar! Släng den där bilden nu.

Pappa försökte ta mobilen från Fredrik men han höll undan den. Tårar steg i Benitas ögon.

– Den är viktig för mig, mumlade hon.

Hon såg mamma grimasera åt pappas håll. Han lade ner besticken.

– Okej, sa han. Släng den inte än. Men på lördag går vi till skolan och fotograferar litet, så kan jag visa dig.

– Med din kamera? sa Benita.

Hon ville inte att han skulle förstöra något i hennes mobil.

– Visst, sa pappa.

Och de började prata om annat.

Efter middagen kom Fredrik till hennes rum med mobilen. Hon öppnade den försiktigt och där var hennes fina bild, med björken och backen och skolan, hennes skola, där hon kände sig trygg.

– Vad fin Den Magiska Björken är, sa han och så gick han.

(Bildutmaning, bilden från Flickr: http://www.flickr.com/photos/24917258@N05/10630976393/sizes/m/in/photostream/ )

Klippdockefejden

Vi klöpp klippdockor, Stina och jag. Hennes mamma hade Året Runt och där fanns det klippdockor i vartannat nummer. I det andra varandra numret var det bara kläder. Vi sket i kläderna, för dom gjorde vi själva. Det var dockorna vi ville åt. Smala, vackra. En gång var det Anni-Frid och två nummer efter Agneta. Vi klöpp ur halva sidan, sen klistrade vi upp den med björnklister på kartong, så att flickorna skulle hålla. Vi lät dem torka under Kända brott. Medan de torkade drack vi saft och lyfte på Kända brott var tredje minut. Sen gav vi upp och gick ut och hoppade spiong.

När vi hade tagit bort Kända brott och noga klippt ut Anni-Frid eller någon annan snygg tjej (ibland var det killar men dom sket vi i, till och med Benny och Björn) – började det roliga. Kläderna. Tajta jeans och fina t-shirts, prinsessiga klänningar, med tiaror till och med (men dom var svåra att sätta på). Stina älskade att göra baddräkter med små, små mönster. Allt var så pluttigt. Det var det som var kul. Vi höll på jämt. En del dockor hade för stora trosor. Det var irriterande för baddräkterna. Ibland försökte vi måla hudfärg. Hudfärg är svårt och papperet var för glansigt.

En dag när vi hade teckning kom Elisabet stolt med ett stort kuvert som hon öppnade och visade magistern. ”Å va fint!” sa han och så fick hon visa alla oss andra. Klippdockor. Men inte riktiga klippdockor från Året Runt, utan hon hade gjort både dockorna och kläderna själv. Skitbarnsligt. Stina och jag satt och suckade och tittade på varandra med seger i ögonen. Vi brydde oss inte ens om att reta Elisabet, för det är lite synd om henne. Hennes föräldrar har bara konstiga tidningar. Vi och Råd och Rön och FiB Kulturfront.

Nästa teckningslektion var det våran tur. Vi dängde våra cirkulationskuvert från Asea på katedern. Magistern log och öppnade först Stinas, sen mitt. ”Vad mycket ni har gjort,” sa han vänligt. ”Men titta gärna litet på Elisabets dockor. Hon har gjort dem själv och hon har både kvinnor och män, tjocka och smala. Det ger ett helt annat uttryck.” Han vände sig mot hela klassen medan han stoppade ner våra dockor och sa: ”Ja, idag ska vi titta på centralperspektiv.” Där stod vi och flämtade som två nyupptagna mörtar. Stina ryckte magistern i ärmen. ”Ska vi inte visa?” sa hon. ”Jo, gör det. På rasten. Det är säkert någon som vill se.”

På rasten visade vi ingenting. På rasten gick vi och körde ner Elisabets huvud i toalettstolen på toaletten bredvid syslöjden och spolade. Hon var inte med på lektionen efter rasten men innan dagen var slut fick vi gå till rektorn. Vi! Gå till rektorn!

Det blev mer spiong än klippdockor efter det för Stina och mig men med Elisabet var det krig. Det var kul, för hon var så rädd.

(Utmaning: klippa)

Vår mammas värld

– Det blir ingen nästa gång hos fröknarna Petrell, sa mamma vid aftonmåltiden.

Vi tittade under lugg på varandra och pappa sa:

– Men du har ju många beställningar ofärdiga hos dem!

– Det blir ingen nästa gång, envisades mamma.

Vi fortsatte skrapa våra sopptallrikar. Jag sneglade på Helge, han som brukat säga genom hela kriget att stora ting må tima men morsans – ja, han sa ”morsans”! – societetspladder kommer alltid i första rummet. Nu var det alldeles för tyst. Det blev jag som samlade upp mammas förväntningar och sa:

– Varför det då, mamma?

Hon andades ut och svarade:

– Kan ni tänka er att när Beatrice Petrell höll på att nästa upp volangen på den turkosa aftonklänningen... Ja, radion stod på och han Per Albin pratade i andra kammaren om de där balterna som ska skickas tillbaka hem till Sovjetunionen, och Doris Petrell stod i fönstret och inte vet jag vad hon gjorde men så sa hon plötsligt: ”Älska din nästa som dig själv”! Eller om det var ”Ska jag taga vara på min broder”?

– Balterna, ja! exploderade Helge. Det är inte bara hungerstrejken! Nu sticker de pennor i ögonen för att slippa åka.

Vi började alla tala i munnen på varandra men ändå hördes mammas lilla harkling som förde oss till ordningen.

– Det förstår ni väl att jag inte kan låta sy hos folk som citerar bibeln.

Så kom Hilda med kotletterna.

(Utmaning: nästa)

Bara en droppe i havet

Eva, min vackra granne, separerar matavfall från brännbart. Matavfallet ska bli biogas. Det är bara en droppe i havet.

Själv går jag runt i grannskapet med en liten kasse när jag ändå är ute. Samlar godispapper, kaffefilter, gamla dambindor och någon enstaka burk. Det är bara en droppe i havet.

Min pappa gav oss getter i julklapp, och hönor, och klassuppsättningar med böcker – till nånstans i Uganda, tror jag. Det är bara en droppe i havet.

Du hälsar på dem du möter, håller upp dörrar, erbjuder främlingar hjälp. Det är bara en droppe i havet.

Allt vi gör som bevisar att gränsen för vår person inte slutar där huden slutar, att vi är förbundna med det som är utanför vår omedelbara sfär, kan tolkas som ganska larvigt. Vad är en droppe i havet?

En droppe i havet är något mycket vackert.

Se hur vackert:

(Bildutmaning idag. Bilden fr. www.alotofphotos.com)

Tillbaka

När jag kommer hem på eftermiddagen vädrar jag sängkläderna över räcket på bryggan så att de kanske ska lukta litet sjö. Än är jag lugn. Jag skrubbar hela kaklet i köket och torkar flaskorna vid spisen. Du är så noga. I landet plockar jag sockerärter och små morötter, att slungas med en klick smör. Än finns det tid. Den största höganäskrukan fyller jag med älggräs. Du älskar dess mystik. Jag såpskurar uppe och nere, röda knän och sprickiga fingrar. Nu är det dags. För en gångs skull filéar jag abborrarna och gör flundror med körvel och dragon. Darrar du också? Stora vattengrytan på vedspisen, upp med sängkläderna från sjön, det grova linnet i sängen, det som du tycker om. Nu känns din doft. Den tunga zinkbaljan bär jag till köket, med rotborste och svamp. Ditt badvatten sjuder. Ett stånd potatis räcker inte. Det blir två. Jag känner att jag ler nu. Det finns inget motstånd. Det är i kväll du kommer tillbaka. Det är i kväll.

(Utmaning: tillbaka)

I verkligheten

Jag brukar alltid säga att jag skriver. De frågar mig när de ser min vanligen så rynkiga panna slätas ut och blicken rikta sig mot ännu oupptäckta universa. I verkligheten skådar jag ingenting vid dessa tillfällen och min tanke är tom. Helt tom. Det är ett underbart tillstånd. Alla vet att jag älskar att skriva. Ingen har sett mig göra det på riktigt.

(Utmaning: skåda)

Ann hjerta mamma

”Ann hjerta mamma” har hon skrivit med senap på kylskåpsdörren. Tungspetsen ute på sned. Hjärtat var knepigt. Hon hade velat rita det men det fanns bara Heintz ketchup. Ingen tub. Hon kunde ha tagit en pensel eller en smörkniv kanske och ritat det, kommer hon på nu, men det är för sent. Skriften har börjat torka. Det är obehagligt att skriva men hon ville tacka mamma alldeles särskilt, det var en sådan dag, för den här gången hade mamma inte hjälpt henne att städa, utan hon hade kommit in i rummet och satt sig ner i korgstolen och plockat fram en stickning, en som Ann nästan visste var en islandströja till henne, Ann. Mamma började sticka och sa:

– Nu sitter jag här och stickar medan du städar i lugn och ro.

Det var så annorlunda att Ann sa:

– Jag vet inte var man börjar.

– Börja med att plocka upp från golvet.

Det gick faktiskt riktigt bra. Varje gång hon tvekade, tittade hon på mamma, som sa:

– Den kan du ju hänga på kroken bakom dörren

eller

– Du har ju en tom skokartong där, kan du inte lägga alla figurerna i den?

men oftast

– Vad är det där?

Och Ann fick berätta. Om samlingen av svalbon, som hon tänkt spraya i regnbågens färger, om prototypen till världens största tjej och om stenarna hon samlat på järnvägsspåret hos mormor, som var så vackra om man blötte dem. Om alla sina projekt.

Och mamma lyssnade så tyst och gav praktiska förslag. Stenarna tyckte hon att Ann kunde fernissa.

– Fernissa? Jag måste fnissa – nej, förresten, kissa! sa Ann lyckligt.

Ja, hon var lycklig och hon städade. När allt var undanplockat på bra ställen, sa mamma:

– Nu hämtar jag dammtrasan och dammsugaren så kan vi hjälpas åt med resten.

Och Ann blev inte arg för att mamma ville hjälpa henne och inga av hennes grejer blev förstörda och de småpratade litet, så mycket som de kunde, för dammsugaren lät. Så var det färdigt och mamma gick på styrelsemöte. Vad glad hon skulle bli när hon kom hem och gick in i köket och såg Anns tack!

(Utmaning: hjärta)

Vit Triumph

Jag var glad i pappa. Pappa var glad i mamma. Mamma var glad i vår vita Triumph Herald. ”Titta, den vänder på en femöring”, sa hon alltid – alltid – när hon gjorde en u-sväng borta vid VVS-affären för att lättare ta sig in i vårt trånga garage. Där körde man upp bilen på en sorts lastbrygga och så fick man gå ut och trycka på en knapp på en stolpe och så for man i sidled till sin plats. Vi hade platsen längst in. Hon kollade alltid bilen när vi stod på lastbryggan, for över den med ett sämskskinn här och där. Ja, hon var glad i Triumphen. Varje lördag, när pappa hade slutat på Aseaskolan, for vi i den de sjutton kilometerna upp till torpet. Gistna dörrar och grånad rödfärg och jobb, alltid jobb. Men om vi ville fick vi gå ut i skogen i stället. Vi byggde en koja i backen ner mot myren, Eskil och jag. Vitmossa och unga stammar men vi tog till den för stor, så den blev aldrig färdig. Där lekte vi samer, utom på vintern, för vi visste att samer bodde i riktiga hus på vintern, så då var vi på förstubron, och pulkan blev en akkja och Eskil fick alltid vara ren, för han var yngst. Renen kavade framför mig på skidor och jag blev irriterad när han inte höll undan i nedförsluten, så att akkjan tvärstannade mot hans hasor. Sen blev det sommar igen och vi skulle upp till farfars igen. Det var enda gången vi var lediga utan att åka till torpet. Enda gången vi var som en riktig familj. Vi började tjata i höjd med Borlänge men rasten kom inte förrän utanför Sveg. Då kom de fram, smörgåsarna med stekt ägg och gurkbitar i fina stavar och kaffe och choklad och andra smörgåsar också men det var äggsmörgåsarna som sa att vi var på långresa och att vi satt och fikade som en riktig familj. Jag älskade de stunderna. Och pappa hade alltid någon ny filmkamera, eller i alla fall ett nytt tillbehör, att testa, så vi har miljoner filmer av när vi sitter och äter äggsmörgåsar, fast jag vet att det hände nästan aldrig. Och så var det nästan natt fast inte mörkt när vi kom upp till farfars och vi var finast, för vi var söderifrån och mamma var så stolt över vår Triumph Herald, hon satt och drack kaffe på bit med min faster Gertrud och fick in samtalet på bilar gång på gång för att kunna säga att den vänder på en femöring – ”inga problem att fickparkera” – och jag såg åter framför mig den i och för sig ganska stora kopparpengen och tänkte ”hur? hur?”. Borde inte bilen i så fall bara ha ett hjul fram? Och så gick industrisemestern och vi for hem igen men då var det farmor som hade gjort matsäcken och det blev alltid go'kakun och det var så gott men inte var det samma sak och pappa filmade inte.

(Bildutmaning)