I det taggiga

(Fristående fortsättning på "Klippdockefeden")

Bokstäverna var Elisabets men de var stormiga, stod huller om buller på kladdblocket på moderns skrivbord. Alltid att mamma inte krossa krossa krossa inte gick med möda att läsa ut. Elisabets mamma strök handen genom håret än en gång. Det var mycket nu och Elisabet hade börjat kissa i sängen igen. Mamman hejdade handen när den var halvvägs mot huvudet.

– Elisabet, ropade hon lågt.

Dottern kom traskande, hukad, ovillig.

– Hur är det min skatt? Kom och sitt i mitt knä!

Elisabet smög lydigt upp men satt som en granruska. Mamman fortsatte att truga för att få ur henne något.

– Jag hatar skolan, viskade Elisabet till sist.

Mamman tänkte just komma med standardsvaret: ”Man kan inte hata något som inte kan hata en tillbaka” men bet av tanken och sa bara uppgivet:

– Jag förstår det.

En glimt tändes hos dottern.

– Förstår du? Slipper jag gå?

Mamman suckade.

– Hur känns det att hata skolan?

Elisabet skakade på huvudet.

– Hur kändes det att riva sönder dina klippdockor?

Elisabet gled ner ur knät.

– Jag måste gå, va? sa hon tonlöst.

– Inte så länge magistern inte kan skydda dig mot Stina och Malin, hörde modern sig själv säga fast hon visste att det var uppåt väggarna, att det var att ge efter mot torterarna.

För första gången sedan helvetet börjat kände hon sin dotters armar runt halsen, en fuktig kind mot sin.

– Tack. Jag har varit så rädd.

Hon hade slappnat av, var inte längre i det taggiga.

– Det är en lättnad bara för stunden, sa mamman halvt till sig själv och Elisabet spände sig igen.

Mamman började knåda hennes skuldror och hon kved. Något måste göras. En konferens med alla de berörda föräldrarna. Dra in kuratorer och fritidsledare. Riva upp himmel och jord. Ja, riva upp himmel och jord fast Elisabet själv inte vill. Föräldratung av maktlöshet drog hon åter in dottern i sin famn. Hon måste hjälpa henne på det sätt som för Elisabet nu är ett svek. Hon måste göra det för att kunna se Elisabet i ögonen i framtiden. 

(Utmaning: hata)