Kyla

På ett ställe i katedralen låg en dam och sov på en stapel gamla värmeelement. De var iskalla. Det var hon också. Och hon var alldeles naken. I kyrkan! Putte är litet längre än jag och han försökte väcka henne. Det var därför vi visste att hon var iskall. Och hon rörde sig inte. Vi ville ropa på våra föräldrar för att de skulle hjälpa henne men de var borttappade, som vanligt. Det tog flera timmar att hitta dem och när vi fann dem hade både Putte och jag glömt den stackars nakna damen. Vi tänkte bara på glass. De har skitgod glass utanför katedralen. Men mamma och pappa ville inte ge oss någon glass, för de tyckte inte alls att det var de som varit borttappade, utan att det var vi som sprungit bort. Vi satt och surade i bilen på vägen hem och tittade igenom bilderna i Puttes telefon. Där var hon! Hon som vi glömt bort!

– Ska vi be dem vända? viskade jag.

Vi tittade på våra föräldrar, som också surade, fast i framsätet.

– Det var så många där... viskade Putte. Nån borde väl hjälpa henne? Det vore larvigt om vi vände och ambulansen redan kommit...

– Ambulansen!?

– Ja. Det är jättefarligt att bli sådär kall.

Vi tittade skuldmedvetet på varandra.

Det blev ingen mer tur till katedralen den semestern. Nästa år var Puttes kompis Mikael med. Tredje dagen åkte vi in till stan och gick i katedralen. Mitt hjärta började klappa hårt och jag frös till när jag såg att hon låg kvar. Jag drog i Puttes t-shirt. Han ställde sig framför damen och sa till Mikael:

– Den här statyn, va?

– Jaa.

– I fjol trodde syrran att hon var på riktigt! Hon ville rädda henne!

Det ekot. Av det skrattet. Och Puttes isande blick på mig.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/114262873@N04/11977719325/sizes/m/in/photostream/ )

En ganska stor sekt

Jag har en relation med en kristen. Kristen? Jo, det är någon som tillhör en sorts religiös sammanslutning, en sekt, kan vi väl kalla det. De är efterföljare till en som de kallar Kristus – det betyder ”den smorde”, eller något sådant – och som levde i enklaven Palestina för någon mansålder sedan. De är roliga, de kristna. Motsägelsefulla, mystiska, medmänskliga, missionerande. Det är kul att studera religiösa yttringar på nära håll. Den här Kristus, i alla fall, han sa sig vara den allsmäktige gudens son och han sa att alla som följde honom skulle kalla Gud för ”far”. Sympatiskt, inte sant? Jag tolkar det som att varje följare till honom också är Guds son. Eller dotter. Logiskt, va? Men så tolkar inte de kristna det. De kallar sådant tal för hädelse. Skumt, va? Man blir förvirrad. Ännu konstigare är att de kristna säger att Kristus tog på sig människornas synder när han dog uppspikad på ett kors. Ändå finns det inga, jag säger inga, som pratar så mycket om sin och andras synd och skuld som de kristna.

Nja, det börjar bli en ganska stor sekt. Jag tror faktiskt att den kan överleva som en liten företeelse i rikets utkanter. O, ja, de finns i Rom också. Men jag menar att ideologiskt är de en företeelse i marginalen. Väldigt i det blå. De säger att man ska älska sin medmänniska som sig själv. Att om någon ber en om ens ytterplagg ska man ge bort allt man har på sig, typ. Du hör? De är inget hot.

Nej, jag vet bara vad min man har talat om för mig. Jag har aldrig varit på någon av deras sammankomster. Nej, i så fall får du gå själv. Du kan kontakta min man, om du vill. Det är svårt att komma in annars. De träffas i hemlighet, förstås. Så kommer det nog alltid att vara.

(Utmaning: skyldig)

Ur puffens inre

I det lilla vindskontoret skiner solen rakt ner på sypuffen, bullig i kretong med snoddar runt kanterna. Hon behöver den ofta men den är för stor att ha framme där nere och ett besök på vinden är aldrig helt utan äventyr. Nu behöver hon en tunn virknål för att trä fast handlovsremmen på den nya telefonen. Ingen utom hon använder handlovsrem längre och fästhålet för den blir mindre och mindre på de elektroniska produkterna för varje år som går.

Hon behöver inte söka. Hon vet precis vad hon är ute efter: en liten rektangulär ask i virknålslängd som det står ”Harrions Rockslags-sorgband, dam och herr” på. I den finns alla hennes vanliga virknålar, ärvda från mostrar och fastrar och modern, och så en kapsel med de tunnaste tunna virknålarna i. Spetsvirknålarna. De har en annan numrering. Hon väljer en nummer femton och trär flinkt på remmen på telefonen med den. Kroken är så liten att den knappt syns på en armlängds avstånd. Hon lägger tillbaka arvegodset på rätt ställe – vad lätt det är att vara ordentlig när anmödrarna har upprättat ordningen en gång för alla. I fina gamla askar och burkar ligger alla småprylarna i insatslådan precis där de ska vara. Hon andas in och lyfter upp insatslådan. Där, i puffens bukiga inre, är hennes egna bidrag: praktiska camouflagefärgade lappar att lappa praktiska camouflagefärgade byxor med i en röra med andra praktiska lappar i svart och blått. Den fyller halva puffen. Den andra halvan upptas av en svällande, rosa plastkasse som det står Laksala på. Skamfyllt öppnar hon den och lyfter upp en av skatterna: en prydlig rulle av knypplad spets. Kassen är full av sådana rullar. Knypplad spets och virkad. Meter efter meter efter meter. Nästan ingen uddspets. Hon är en sucker för ifälld spets. Alla överlakan hon sytt om till påslakan och färgat. Den gamla studentklänningen med infälld spets – det var det första försöket och det syntes nog också. Klassen hade skickat en delegation för att be henne ha studentmössa. Och helst klänning. Om hon kunde tänka sig? Och hon hade trevat efter den första spets hon ägt, en lakansspets virkad av mormor eller mormorsmor. Och hon hade sett ut som en brud på avslutningsdagen. Sen hade hon färgat klänningen svart och haft den i många år. Hon gick inte bara i byxor då. Vad det föreföll. Men det gör hon nu.

Hon virar långsamt en bred knypplad spets om fingrarna, reflekterar över skickligheten och tålamodet hos den okända som förfärdigat den och undrar över meningen. Hon har påslakan tills hon dör och när hon dör kommer hon att göra det utan arvingar. Spetsarna som hon plockat upp för inga pengar alls på loppisar, auktioner och i fattiga länder kommer inte att komma i bruk. De kommer inte att älskas av någon ättelägg. De kommer åter att hamna på någon loppis och slumpas bort. Som böckerna som klär vindskontorets väggar. Som den lilla emman i hörnet där hon sitter och läser gamla böcker ibland. Resa med Aron. Thomas Merton. Gamla vänner hon vuxit ifrån men ändå. Det är så ljust på vinden om dagen. Man ser så klart. Man ser för klart. Hon greppar den nya telefonen – i handlovsremmen – och ringer Elisabet.

– Du! Visst gillar du Resa med Aron?

(Utmaning: spets)

Ett missdåd

– Har du inte mål i munnen, jänta?

Han, den store, som är hennes fader står över henne i gredelin rökrock och skakar på något stort och rött och fyrkantigt. En bok. Den skakar och skakar. Fadern menar att hon har något med boken att göra men hon kan inte se den riktigt. Som den skakar.

– Vad har du gjort med min bok? Vad har du gjort med min bok?

– Håll stilla, far, så jag kan se!

Då kommer första slaget. Framsnitt över kind. Hon ryggar.

– Impertinenta unge, väser hennes fader.

Boken landar på bordet och fadern ruskar henne med båda händerna.

– Vad har vi sagt om att komma ensam in i mitt bibliotek?

Åh... Vi har sagt så mycket... Men hon älskar ju böcker, det är här de finns, och fadern arbetar så många timmar på Firman, när han kommer hem så sover hon.

– Jag älskar böcker, säger hon lågt och sneglar mot den stora, röda på bordskanten.

– Man vanställer inte det man älskar. Det är ett missdåd.

Det andra slaget, mot örat, med öppen hand.

Hon minns nu vilken bok det är. Den underbara boken om hela jorden, som hade för få illustrationer men makalösa ord. Afrodisiakum. Bottensats. Negerprinsessa. Ord som har hela världar förbundna med sig och som hon plikttroget illustrerat med en väl formerad blyerts. Det rinner varmt ur hennes öra.

– Du kommer aldrig hit in mer och det här verket har du sett för sista gången.

Han tar upp en läskpapperstuss och stoppar blodet som är på väg att förstöra hennes klänning. Hon gör något som hon inte gjort sedan hon var tre. Hon skriker. Tjuter. Ylar. Och fadern slår och slår.

– Tyst, jänta! Tyst, sa jag.

Världen kan lika gärna stanna i det här ögonblicket. Efter den här stunden finns ingen glädje mer. Hon försöker tänka på kattungar och på krocketklot och på att bada i den lilla sjön men nej, det finns ingen glädje. Ingen glädje.

(Utmaning: mål)

Kom, kom, fåglar små

Hon kan fortfarande alla barndomens sånger. Hallelujasångerna, svensktoppssångerna och körsångerna. Alla sånger utom Hey Baberiba och Kom, kom, fåglar små, ifrån fjärran länder. För det var den senare hon sjöng, solo, på en klasstillställning där både föräldrar och elever var med. Stod i näpen klänning (det här var bara i tvåan) och sjöng, rakt upp och ner, van vid att bli beundrad, van vid att mötas av värme. Hon sjöng med torrt klingande röst och kände hela tiden illvilja och förakt. Inte från alla föräldrarna men från de flesta av klasskamraterna. Det var en så mesig grej att göra, stå upp och sjunga en mesig sång om våren, de blev liksom kränkta av hennes mesighet. Leif och Håkan och Hasse var noga med att tala om det. Inte så artikulerat, men budskapet gick fram.

Budskapet gick också fram när hon senare under kvällen vann en singel med Hey Baberiba i en tävling. Då kom Leif och Hasse och Peter J fram och förklarade, förklarade på ett sätt som inte kunde missförstås, att hon inte riktigt var målgrupp för skivan. Inte så artikulerat, kanske, men budskapet gick som sagt fram.

Så därför kan hon inte Hey Baberiba: hon gav skivan till Hasse. Bara gav, utan att begära något i utbyte. Det var ändå en kväll när hon hade många motstridiga känslor att bära fram tills hon kunde visa dem för sig själv om natten. Det hade å ena sidan gått bra att sjunga – oavsett vad Maria E sa – men å andra och tredje och fjärde sidan hade hon ovetande vanhedrat klassen genom att sjunga en töntig sång. Solo. I näpen klänning. Det skulle nog komma några tårar sen, när hon var ensam med sin kudde. I den där förvirringen fann hon för gott att glömma Kom, kom, fåglar små, både text och melodi. Det märks inte så mycket när alla de andra sångerna sitter tätt, tätt som flugtroféer på den kletiga remsa som är hennes hippocampus.

(Utmaning: bildutmaning idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/tekkbabe859/10909804995/sizes/z/in/photostream/ )

R.I.P.

Jag lyssnar inte på radio. Nils Horner är inte ett namn för mig. Jag kan de gamla stötarna. Cecilia Uddén beundrar jag. Jag är säker på att jag skulle ha beundrat Nils Horner också. Den hängivne reportern på fältet, som tidigt i morse mötte en mycket för tidig död på en av Kabuls gator, mitt i sitt värv. Han stod och intervjuade några personer när två män kom fram. En av dem sköt honom i huvudet. En avrättning, närmast, mitt i en kanske rutinmässig intervju. Nils Horners yrke blev hans dödsdom. Han gjorde fel sak på fel plats i våldsverkarnas ögon. Han var precis rätt ur det fria ordets synpunkt. Och han fick plikta med livet.

Min beundran, i vanliga fall missfärgad av avund, är idag en upprörd liten leguan. Det finns jobb som det inte går att skydda sig i fullt ut. Det står någonstans att Nils Horner var säkerhetsmedveten. Men vem kan säkra sig mot ett skott på öppen gata? Vill vi se västerländska journalister jobba med en sky av livvakter omkring sig? Hur inverkar det på kvaliteten i arbetet? Och ska livvakterna också ha livvakter?

Är det inte så, att om man valt livet som utrikeskorre, åtminstone på vissa håll i världen, har man också valt möjligheten av död? Eller är det jag, en i grunden dumdristig person, som tänker så? Är det jag, i grunden heroiserande, som tänker att gårdagens martyrer dog för sin tro, dagens för vår rätt till vetande, och att jag kan förstå att man väljer så. Som tror att det inte är status och byline som hägrar utan det är att föra ut sanningen från gatorna i Kabul och från djunglerna i Burma. Nej, inte ”sanningen”. Sanningarna. Den komplexa väven av berättelser som utgör mänskligt liv.

Och så tänker jag efter och kommer på att många fortfarande dör för sin tro. Och att rätten till tro och rätten till vetande är lika starka och att Nils Horner på sätt och vis dog för båda. För ett pluralistiskt samhälle där allas röster får höras. Må han vila i frid.

(Utmaning: beundra)

Filosofi i praktiken

En sepiatonad verklighet från längesedan. Ettan på gymnasiet. Äntligen skulle världen öppna sig. Vi skulle få läsa filosofi. Kunde man tänka sig något friare? Sitta och samtala upphöjt om varför vi lever och vad som är viktigt i livet. Jo, pyttsan. Alla A är B. Alla B är C. Av detta följer att alla A är C. Det var lätt men tråkigt. Sen följde det mindre lätta men lika tråkiga. Logik, logik, logik och sen var det sommarlov och sen något annat tråkigt. Vilken gubbe sa si, vilken gubbe sa så? Sen var filosofikursen slut och vi tänkte ”aldrig mer”.

Men vi var dragna... vi kom till Uppsala... Alla som var balla läste balla saker (Alla A var B). Om vi också läste balla saker..? Men nej. Alla B var inte A. En oball kunde till och med avballisera det balla. Åsa var ball. Hon läste praktisk filosofi. Drog fram Rawls på en tågresa och sa ”spännande”. Vi lånade och somnade. Sen var tågresan slut.

Och vi läste tio gamla poäng juridik. Inte av vilja. Av nödvändighet. Kunde man tänka sig något mer fyrkantigt och inrutat? Motvilligt skaffade vi den tjocka lagboken och gick på första föreläsningen och himlen öppnade sig. Det fanns ett ämne som konkret berörde alla livets områden och som ändå var som ett roligt sällskapsspel: vilket lagrum är tillämpbart här? Hur ska det tolkas? Gå till lagens förarbeten... Vi var sålda. Skippade den studieväg vi sett framför oss. Nu har en av oss just doktorerat på mänskliga rättigheter. Den andra är brottmålsadvokat. Och ibland träffas vi över en kopp te och samtalar. Om livet. Om vad som är viktigt. Referenserna är inte Rawls eller Wittgenstein eller ens Slavoj Žižek utan skönlitteraturen. Vi är inte balla men vi är lyckliga.

(Utmaning: logik)

8 april 1996

Efter att ha packat om bilen

och därvid lämnat kvar

Torbjörns linsgrejor, gravlax och färska, vita sparris

på broräcket till sommarstugan

tjugofem mil bort

fäller Mats,

förnumstigt nedlåtande,

i didaktiskt tonfall,

den numera klassiska kommentaren:

”Förtroende är bra men kontroll är bättre!”

(Utmaning: förtroende)

Äkta vara

– Hon är så genuin, på nåt sätt.

– Gabriella? Du skojar! Hon använder sköljmedel.

– Det gör väl ganska många?

– Ja, men det gör det inte genuint. Själv tvättar jag bara med olivtvål. Galltvål för fläckarna.

– Nu menar jag mer hennes inre kvaliteter.

– Det yttre speglar det inre. Varför tror du att jag alltid köper ekologiskt?

– För att du har bra med pengar?

– Allt i världen handlar inte om pengar. Det handlar om val. Jag köper ekologiskt för att jag värderar äkta vara. Och jag värderar äkta vara för att jag är äkta själv.

– På vilket sätt är du äkta?

– Jag har ingen teve och jag mediterar tre gånger i veckan. Men det är inte det. Det är en livsinställning. En livsinställning som Gabriella aldrig skulle förstå.

– Nej, för hon är oförställd. Hon behöver ingen inställning alls.

– Då är hon en amöba. En amöba som dessutom använder sköljmedel. Nåja, det är absolut ingen tävling.

– Nej. Absolut inte.

(Utmaning: äkta)

Jasper

Hans namn är Jasper och han är strimmigare än en leopard och fläckigare än en tiger. Jag får inte mata honom, för han ska lära sig var han hör hemma i världen. Han hör hemma på andra sidan skogen, hos Arnold, men förut, när Arnold hade den här lägenheten, hörde Jasper hemma här. Det är något med flytten som Jasper inte har förstått. Flera gånger i veckan kommer han hit. Han är så söt, Jasper. Jag matar honom fastän jag inte får. Men Arnold blir inte sur för när Arnold kommer har Jasper redan hunnit äta upp.

Han är så söt, Arnold. Han kommer på sin mountainbike över skogen – det är åtta kilometer fågelvägen – med en fastsurrad kattbur därbak. Det första man ser är en glad boll som studsar. Det är Arnolds dreadlocks, som är samlade till ett bo mitt på huvudet. Sen ser man själva Arnold när han kommer upp ur sänkan.

Arnold kommer och hämtar Jasper. Varje gång Jasper har smitit kommer Arnold. Arnold har ingen bil och bussarna går inte mellan våra bostadsområden. Arnold får mycket motion. En gång ramlade han i en gammal kolbotten. Cykeln blev skev. Det är farligt i Bergslagen.

Arnold har mjuka ögon, smala fingrar och spetsiga små tänder. Det är klart att jag matar Jasper.

(Utmaning: Bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/risager/10866760325/sizes/z/in/photostream/)

Heder och ära

Självömkan är den största fienden. Inte societetsdamerna som vänder undan ansiktet, eller herrarna som tomt betraktar om de är ensamma och tittar upp i luften om de är i sällskap. Men det är en pina att gå Storgatan fram.

Jag går nästan aldrig ut. Har inget umgänge. Sänder jungfrun på alla ärenden. Bara till sömmerskan måste jag gå själv.

I villakvarteren uppe på kullen syns ingen till. Jag lyckas till och med njuta ett par ögonblick av vårdoften och av en lustigt hoppande skata. Sen dalar Bysvängen mot staden och så är jag inne på Storgatan. Alla har valt att spatsera idag. Jag borde bara gå ut när det är blött och mulet men jag vill inte svika den tappra sömmerskan, som fortsatt att sy åt mig genom allt.

Rak rygg. Slät panna. Blicken stadig just ingenstans. Det går. Det går. Ett par unga damer tisslar. Fru Frykman vänder om, drar med sig maken i parasollkryckan. Jag har sjungit i hennes salonger. Det går. Det går.

Hur långt är straffet för den oskyldiga? Varför flyttar jag inte hem till mor? För att hon inte ska behöva visa att hon inte vill ha mig. Varför inte över till Köpenhamn? För att jag är feg. För att jag är feg och stolt. Jag vill vara kvar så värdigt som jag kan och inte flykta.

Klungorna glesnar efter möbelsnickarens affär. Nu är det bara ett par kvarter kvar. Då viker om hörnet en reslig man. Min Gud, det är provinsialläkaren! Han som är den ende som vet hur det gått till. Mitt lidandesår smälter ihop och jag är åter i fruktan och tumultet kring Kristoffers död. Just som jag sänker min blick ser jag skymten av ett leende i doktorns ansikte. Jag tittar upp och då... då lyfter han på hatten för mig. Han lyfter på sin hatt och jag nickar långsamt och allt står stilla runt om oss. Sen får åter människornas röster luft med en väsning och jag skyndar vidare.

Sent om eftermiddagen samma dag, jag står i trädgården som jag brukar efter teet, kommer jungfrun haltande. ”Fröken, fröken! En visit!” Hon kunde lika gärna ha sagt en meteorit. Jag vänder mig långsamt om, tar visitkortet från den utsträckta pläterbrickan och lägger det tillbaka när jag läst namnet. När jag går in genom verandadörrarna är jag inte säker men jag tror att jag går mot en ny tid.

(Utmaning: hatt)

När väntan är över

Väver om dagen och repar upp om natten. Väver om dagen och repar upp om natten. Väntan växer in i sig själv och blir en egen entitet. Jag måste ju ändå klä mig och föda mig. Det blir som ett liv, det också. Väntansliv. Livsväntan. Och i salen halvligger friarna, ätande, drickande från min fatburskammare. Fylltölpar. Allt de ropar. Men jag väver om dagen och repar upp om natten. Det ska karlar till att inte genomskåda det. Män har en rörande oförmåga att betrakta hantverk. I går smög en tiggare in i salen, stannade precis innanför dörren. Jag såg honom och darrade. Visste med ens. Det ska en karl som Homeros till att inte genomskåda det. Män har en rörande oförmåga att betrakta kvinnosjälar som de är. Människor överlag har en bedrövande oförmåga att se varandra. Kanske är det också därför jag har suttit här med väven. Alla dessa år. De har nått sitt slut. Jag kan klyva havet av friare, gå fram till honom och säga: ”Här är min man.” Men jag spelar spelet. Jag utlyser friartävlingen. Han ska få bevisa sig i ädel tävlan, allt det där larvet, de sista ska bli de första, ”oj, en fattig tiggare är den ende som kan spänna Odysseus båge!” Pilen viner över friarnas huvuden, det säger schwoop i måltavlan av svinhud, där pilen hejdats, vibrerande mitt i oxögat. Nu, då? Är leken slut? Kan vi springa mot varandra i ultrarapid? Nej, han har litet att ordna med först. Ska dräpa alla friarna, se. O, Zeus, jag blir så trött. Inte härinne! Alla blodspår. Vem ska finansiera omkalkningen av salen? Det slår mig när jag tänker det att det är nu det börjar, nu, när det är över. Ett nytt liv. Och jag kommer inte att gilla allt. Han kommer att ta ifrån mig ansvaret för Ithakas ekonomi och bokföringen kommer åter att bli slarvig. Slösig var han alltid, och fåfäng, och sträng. Jag har knappt märkt vilken makt jag fått under mitt långa väntansliv. Nu kommer han emot mig. Smutsig, trasig, med blod både här och där – han har ryckt ut pilar för att få dem att räcka till alla friarna. ”Det är jag”, säger han, ”Mitt hjärta, det är över nu. Jag har räddat dig. Nu återvänder livet till gamla Ithaka!”

(Utmaning: över)

Avart

Jag, en avart. Jag sitter i mitt bågformiga fönster och hittar på elaka ord om mig själv. Det är en lätt uppgift. Det finns tusentals elaka ord och nästan alla passar in. Slöfock, fegis, drönare, pultron. I aspidistran framför mig, på fönsterbrädan, klättrar bananflugorna. Var kommer de ifrån? Jag kastar en skygg blick bakom mig in i lägenheten, där sakernas tillstånd ger mig andnöd. Drivor av böcker, drivor av gamla fruktskal, letargiska drivor; drivor, drivor utan slut. Vad driver mig? Lättja? Vid ytligt påseende, ja. Djupare sett: avund. Man skulle kunna tro att avund leder till strävan men det är inte så enkelt. Jag är förlamad av avund. Mina ungdomskamrater som har lyckats, duktiga skådespelare som är yngre än jag, till och med de atletiska bananflugorna drar till sig min avund. Jag skulle bli en stor... en stor... Jag skulle bli stor men jag har inte vuxit ur tonåren. Jag bara sitter här och språkar med mig själv som om jag åstadkom något. En annan har ju en massa idéer. Jag behöver bara landa litet, plocka litet, tänka litet, så ska jag komma igång. Dagarna går, grå som öknar om natten. Drivorna växer. Den enda plats där jag finner ro är i emman vid mitt bågformiga fönster, varigenom jag betraktar dem som går förbi. Hon är vacker. Han är ful. Vart är de på väg? Hur kan jag jämföra mig med dem? Vad har de för liv? De flesta har högre klackar, färre rynkor, bättre hållning än jag. De andra föraktar jag.

(Utmaning: Välj fem ord på a och skriv en text där minst två av dem ingår. Mina ord: avund, aspidistra, atlet, andnöd, avart)

Ta i svartvitt

 Kameran var ganska ny. Jonatan var så stolt över den. Han hade fått den i elvaårspresent och höll på med den jämt. På vägen hem från farmor och farfar satt han och tog bilder av allt vi passerade, hus och gubbar och snötunga granar. Det var halt på vägen hem från farmor och farfar. Ett plötsligt snöoväder i november. Vi borde ha kollat vädret innan vi for hemifrån. Vinterdäcken låg därhemma.

– Det är ändå bara tio mil, sa Göran med bekymrat ansikte. Jag kör försiktigt.

Och det gjorde han verkligen. Han koncentrerade sig med all sin makt. Jonatan och jag stod för konversationen. Plötsligt fanns ungen mellan framsätena, sträckte ivrigt fram kameran.

– Titta, mamma! Jag kan ta i svartvitt!

– Men gubben, har du tagit av dig säkerhetsbä...

I kurvan som finns med på hans sista bild fick vi sladd. Törnade rakt in i en mötande långtradare. Jonatan tumlade framåt i en vid saltomortal, mötte den obefintliga vindrutan och den högst närvarande lastbilen med rumpan och slängdes tillbaka in mot kupén. Under en obestämd tidsrymd, mätt av det blida tassandet av fallande snö, satt vi orörliga med vår döda son tvärs över våra inkilade kroppar. Göran hulkade och grät. Vi höll varandras blodiga händer. Sen... Ja, ni vet. De fasansfulla ögonblicken upplöses i det än mer fasansfulla ”efteråt”. Vi svetsades loss. Kördes hem. Jonatans kropp fick vi inte behålla. Inte på några villkor. Jag darrade och skrek.

Och när vi efter en tidsrymd, mätt av intighet och och bedrövelse, fick prylarna från bilvraket var kameran med, oskadd. Vi grät över bilderna från vår dödsfarliga resa men hittade också en selfie som Jonatan tagit på födelsedagen. En lycklig bild, med det vetgiriga, livssälla i ögonen. Nu gråter jag igen. Den bilden förstorade vi och ställde på ett litet bord där minnesstunden hölls. Jag vet inte om Göran kommer att köra igen.

(Utmaning: Bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/66474042@N07/10926946953/sizes/z/in/photostream/)

Lyssna, Nathaniel!

Lyssna, Nathaniel, lyssna och lär. De gamle berättar om vandrarmunken som blev satt på ett flygplan, i ett säte närmast gången. Han sträckte på sin rygg och mediterade på sin koan. Flygvärdinnan kom med drinkar, med filtar och med hörlurar. Hon kom med mat och små runda brödbullar. Vandrarmunken mediterade. Hans stolsgranne behövde gå på toaletten. Munken reste sig upp och bugade, fortfarande mediterande. Grannen kom tillbaka. Munken satte sig igen och började omsorgsfullt öppna de inplastade små skålarna med mat, tog fram sin tiggarskål och blandade allt däruti.

– Du är en munk, sade grannen. Varför mediterar du inte?

– Jag äter och jag mediterar på alla som gjort denna måltid möjlig, svarade munken.

När han ätit tog han fram den lilla våtservetten och torkade samvetsgrant sina fingrar.

– Du är en munk, sa grannen då. Är inte allt du rör vid rent?

– Långt ifrån, log munken. Men om så vore skulle jag ändå tvätta händerna när jag ätit, för att inte kladda ner dig om jag skulle behöva rädda ditt liv.

Då fick stolsgrannen ett lättare slaganfall och den läkekunnige munken lindrade hans plåga. Så fort grannens tillstånd förbättrats, ringde denne på flygvärdinnan och sa:

– Flytta på denne siarmunk! Han framkallade mitt anfall.

Och flygvärdinnan flyttade munken till första klass, för det var den enda plats som fanns. Där var det långt mellan grannarna.

– Sitt här och lägg dig inte i, sa hon hårt till vandrarmunken.

Vandrarmunken satte sig åter att meditera. Här var sätena breda nog för honom att sitta i lotusställning. Så han satt i lotusställning.

När han kom fram tog han sin skål och sin axelväska och vandrade över slätterna till Västerås, dit han var bjuden för ett möte om religionsdialog. Glatt lyste hans ockragula klädnad mot den svarta jorden, mot fnasorna av vitt som fortfarande låg kvar – det var snö – och fnasorna av vitt som steg mot den höga himlen – det var måsar.

Nathaniel satt tyst när han lyssnat.

– Vad ska jag då lära av denna historia? frågade han försiktigt.

– Lär vad du behöver, sade läraren och suddade från marken de skisser han tecknat för att hålla fast lärjungens uppmärksamhet.

(Utmaning: vandra)

Plötsligt händer det

Tjufemtusen i månan i tjufem år. Då hinner du bli riktigt stor, min lilla. Då kan vi baka bröd med valnötter i varenda dag och bospara lite till dig och åka på semester, till och med ett par gånger om året! Jag står och vrider lite på medmera-kortet och hör mig säga det: … Det tar lång tid för ljudvågorna att nå fram. Kassörskan ler irriterat:

– Kan du prata litet högre? Jag hör inte?

Jag böjer mig fram som en assugen gam och viskar igen:

– Och en trisslott, tack.

– Nåt särskilt nummer? säger hon och höjer armen mot en uppspänd tråd med trisslotter i numrerade gula plastnypor på.

– Sjutton, säger jag bestämt.

För fy sjutton vad jag vill vinna. Jag tar emot den gula lilla rektangeln som stinker av tur och stoppar den i jackfickan. Det är varje människas lott att vilja ha mer än vad man fått.

Jag går till Konditori Finesse och beställer en caffè latte. En caffè latte kan man beställa utan någonting till men knappast en vanlig kaffe. Latten kostar lika mycket som lotten men det får det vara värt. Jag har vinstvittring och hemma kan jag inte sätta mig och skrapa.

Sitta på fik. De få besökarna runt omkring mig ser alla ut som om de gjorde något alldagligt. Jag tittar lystet på dem och på trafiken – en bil kunde vi nog köpa efter ett tag – och på OK-macken mitt emot, där människor fyller sina fordon med bränsle för flera hundra kronor var. Lotten ligger nu alldeles bredvid min högra hand. Mitt lillfinger nuddar den och hela min varelse bejakar den. Snart, snart. Om inte det blir högvinst direkt kan jag väl vinna sådär en tusenlapp och köpa nya lotter för alltihop. Det vore på sätt och vis ännu mer spännande. Jag trevar efter en krona. På teve har jag sett hur de gör med de stora, gula spatlarna. Man ska skrapa med bakkanten av myntet. Eller spateln. Tänk, om jag får skrapa i teve! Vad ska jag ha på mig då?

Ett tag funderar jag på att gå till någon och låna för att köpa skrapplagg – låna med den innestående vinsten som säkerhet – men jag besinnar mig. Jag är stolt. Jag ska ta på mig svarta byxor och min svarta turtleneck. Svart är alltid snyggt i teve och det syns nog inte hur urtvättat det är.

En vindil far förbi, fäller upp kapuschongen på en ung kvinna. Hon skrattar och solen bryter fram. Nu... nu.... nu.... (förtröstan och vildhet). Nu... skrapar jag!

(Utmaning: varelse)

Obsolet

Hon är en uddamänniska, får inte finnas, i alla fall inte utanför rudimenten av välfärdssamhället. Till Ryssland får hon inte åka som den hon är och inte till stora delar av Afrika heller. Hon har bokstäver i både det ena och det andra avseendet. Du fattar vad jag menar: hon är stökig också, har svårt att koncentrera sig. Hennes underbara skisser blir aldrig färdiga. Hon slutar mitt i. Myror i brallan. Underbara ord på papper smälter aldrig till en helhet. Förresten vill hon inte åka till Ryssland. Hon blir podagersjuk av fet mat och vodka. Nej, hon stannar här. Här får hon KBT (fler bokstäver) och kan gifta sig med vem hon vill. Här möter hon andra uddamänniskor. De kanske tigger eller är knarkare eller gör konst. En som hon mött är teaterdirektör. En annan buktalare. ”Vad är du själv?”

Hon funderar. Det rätta svaret är inte att hon jobbar halvtid på Ica, vilket hon gör. Eller att hon har sjukersättning på halvtid, vilket hon har. ”Jag är en uddamänniska”, säger hon prövande. Folk förstår. Men buktalarens docka, som alltid tjafsar med buktalaren, säger näbbigt: ”Ni finns inte längre.” ”Men jag kom ju på det nu!” säger hon förvånat. ”Ni har tagits bort av Svenska Akademin”, försöker dockan provocera. Hon blir vålnadsblek av sorg. Det ser buktalaren. Han säger raskt: ”Du är fortfarande en udda människa. Det kan ingen ta ifrån dig. Det är en ny tid nu! Särskriv, för sjutton!”

Och hon går hem och plockar fram sin bredaste pensel, nummer tolv, och målar en ranunkelgul soluppgång med alla varelser hon alltid klottrat i silhuett framför den, är så fokuserad att hon inte hinner stiga upp från stolen. ”Udda människa” skriver hon med Nightmare Before Christmas-bokstäver mitt i solens pulserande hjärta. När akvarellen torkat sätter hon upp den med häftmassa på ytterdörren.

(Utmaning: ””Svenska akademin gallrar i ordlistan. Välj ett eller flera av de bortgallrade och skriv en text där de finns med.”)

PS. Ord kommer, ord går. Med vemod läste jag om de borttagna orden. Med ord kan hela begrepp försvinna. ”Don't pity the past for what it didn't know but pity yourself for what it did.” (John Fowles, the Magus). När jag insåg att listan tog upp ord som tagits bort i SAOL13 blev jag litet gladare. SAOL13 har trots allt funnits i åtta år och jag kan inte säga att jag saknat ord.

Under vattnet

Han skrev att jag skulle pressa några blåsippor i nästa brev. Då började jag på tröjan. Jag stickade under vattnet, under det salta vattnet av mina tårar, det går att sticka under tårarna men inte skriva brev med pressade blommor i. Fast jag började ju egentligen med att virka, eldröda ovaler som skulle skydda hans väldiga överarmsmuskler. Dem virkade jag av hans glada skolpojksmössa, som jag rivit upp och nystat hårt runt en enpundssedel. För egentligen började jag på tröjan innan han ännu gett sig iväg, jag fann små reliker här och där, hans gamla plagg som jag i kärlek skapat för honom. Uppriven var jag redan då. Riva upp var det enda jag förmådde. Så jag repade upp hans ljusgula babydräkt och den blå-grön-vita slipovern från tiden när ullgarnet var starkt och jaquard på modet. Hans bruna mosstickade halsduk fann jag i en låda under tiden när jag inte vågade visa mina tårar för att han ännu var ibland oss.

Runt ovalerna en krans av blå anemoner för hans önskans skull. Sen lade jag undan virknålen och la upp hundra maskor brunt på stickor nummer fyra, bakstycket skulle bli en bild av vår gård och jag började med den bruna jorden. Jag stickade mer än jag skrev. Breven gav bara tårar. Han hade lärt sig att döda nu. Under mina händer växte huset fram och buskarna. Jag fuskade med himlen och tog ljusblått från lillflickans, hans systers, klänning. Han var så förtjust i sin syster.

Framstycket hade jag tänkt randa i ungefär samma färger som fanns på bakstycket men jag var nergången då, sliten, och jag kunde bara tänka på kriget. En natt rev jag i hemlighet upp makens svarta och grå tröja, som ändå blivit litet för liten, och skapade av det garnet pansarvagnar och bajonetter och de stupades bleka ansikten. Litet hade jag kvar av mössan. Det fick bli blod. Inget krig utan blod. Det förstår kvinnor bättre än män.

Jag hade hunnit upp till ärmhålet när han skrev: Vi svälter här. Jag tynar bort. Försörjningslinjerna är blockerade. Jag visste att tröjan nu skulle vara för stor men jag hade inte hjärta att repa upp också den, jag fortsatte oförtrutet, ljusblå himmel också över kriget, inte för att det förmedlade en sanning, utan för att det skulle bli snyggt vid axelsömmen.

En dag – jag hade precis räknat ut hur jag skulle sticka in muskellapparna i ärmarna – ringde det på dörren. Grå löjtnant. Ung. Jag öppnade med ärmmuddarna dinglande från en sticka.

– Är ni fru McAllan? frågade militären.

Jag nickade och sa:

– Jag väntar min son hem från kriget.

Då gav han mig det gråa kuvertet.

Jag har aldrig öppnat det gråa kuvertet. Inte heller min man. Det står på spiselkransen än. Minner om stanken av bränt ylle när jag eldade upp tröjan med vårt hus på ryggen. Dyrtider, orostider, kris – jag skulle förstås ha repat upp den igen och gjort sockar av alltihopa men jag förmådde inte. Det gick aldrig att sticka mer, inte under några tårar.

(Utmaning: tröja)

Att skriva

”Det är lätt att skriva. Man sitter bara och stirrar på ett tomt papper tills bloddroppar bryter fram i pannan.” Gene Fowler

(Utmaning: lätt)

Vi gick till havet

Vi gick till havet för att läka våra sår. Tidig sommar eller sen vår, vi höll oss fortfarande i strandkanten med våra underbara, vita kroppar, skälmskt behängda med någorlunda matchande bikinidelar. Det fanns ömhet bland oss. Mellan oss? Bland oss. Ingen ville doppa sig men Trine ville prompt att Sara skulle i. Sara darrade i hennes famn. Flytväst och allt. Sara hade bara varit med om en sommar förut, hon var lika rädd för vattenpölar som schnauzerhanen Nemo var rädd för vind men Trine skulle prompt fostra, lära. Vi stelnade alla, tappade litet ömhet, som inför ett satansikt dop, när Trine lyfte taxen mot vattnet. Hon var så mild men tiken visste att hon var prisgiven. I stelheten upptäckte vi oss själva, våra kroppar, något som putade här, en cellulit där. Det lätta plasket när Saras kropp bröt vattenytan och Trines manande utrop tog bort allt det kontemplativa ur vår rit. En efter en steg vi upp ur havet och skylde oss i frotté. Sara simmade för livet de få metrarna in mot stranden. Hon var den enda som doppat sig och hon var tvingad. När hon kom iland hade solen gått i moln. Det var mycket plask och skrik sen, de följande gångerna vi gick för att bada, aldrig mer denna avklarnade ro.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/elchupacabra/10922920634/sizes/z/in/photostream/ )

Övergångsrit

Hon ville gifta sig som de andra flickorna i byn. Det var inte mer med det. Det var inte värt att nämna de långa nätterna med vaka i vargtimmen och klump i magen. Inte de meningslösa våndorna över att hon blivit sist. Absolut inte skammen.

Han kom som en räddare, mannen från byn på andra sidan kullen. Han var litet för gammal, litet för senig, litet för tunn och han kom som en räddare. Han hade sett henne på vårmarknaden nere i dalen och sökt upp hennes föräldrar. Det var inte mer med det. Nu var det den sjuttonde augusti och de stod inför prelaten. Hon ville gifta sig som de andra flickorna i byn. En formalitet som gav människovärde. Kvinnovärde. Det var allt.

Den gamle prästen strök sig över sitt vita silkesskägg och sa långsamt:

– Just i denna stund förändras era liv. Ni är aldrig mera bara ”jag”. Hav medkänsla med varandra. Hav tålamod. Hav endräkt.

Han sa mycket mer också. Men dessa ord grep flickan som något oerhört. Hon spärrade upp ögonen och sjönk mot sin egen botten. Hennes liv vidgades. Blygt tittade hon på sin tillkommande som i samma stund vände sig mot henne i djupt allvar. De kände inte varandra. ”Älska”, sa prästen.

– Älska och ära, sa han till mannen.

Till flickan sa han:

– Älska och lyd.

Hon ville fråga vad det var, detta ”älska”. ”Lyda” kände hon väl till.

Hon snubblade ut ur kyrkan, in i den vita solen, och kände skarpt sin ovärdighet. Hon tänkte att hon som vanligt inte förstått det våldsamma livet. Att det levde henne. Att vad hon gjorde fick konsekvenser. Hon förbannade sin fåvitskhet. Om hon förstått att äktenskapet inte bara var en trofé, skulle hon inte ha slagits till marken av sin egen vigsel.

Hennes make fattade hennes hand. Den var som en brödskiva.

– Är du lycklig, min kära? sa han ömt till henne.

– Ja, jag är lycklig, sa hon sanningsenligt, för lycka var en av de många känslorna som brottades i hennes värnlöst köttiga kropp.

(Utmaning: hav)

Grötrim till övermakten

Intet är som väntans tider. Ont i magen, ja, jag lider. Lider av en sällsam törst. Varför kom du till mig först, om du inte kommer mera? Längtan, svår att härbärgera, får mig säga dumt i luren: kom, ja kom, med sista turen! Och på svenska skojar du att du är vid Alvik nu. Ja, vi tar en dag i taget men det är i mesta laget. Fem måna'r har gått av fyra. Migrationsverket gillar att styra över våran liv och lem. Snälla ni, för honom hem! Hem till mig där han ska vara. Varför är det så svårt? Svara!

(Utmaning: väntetid)

Plastdocka från Östtyskland

Titta, kom och titta, kom sätt er häromkring! Det dröjer säkert ännu en stund innan sömnen kommer med John Blund. Han vill visa oss någonting. Vuxenfalsett som ska likna barnsång. En plastdocka från Östtyskland som kommer i olika finurliga fordon och farkoster till plastbarn på olika ställen. Mamman är från Estland och har någonting emot John Blund-dockan, det är därför flickan vet att han är från Östtyskland. Flickan har någonting emot John Blund för att han är så plastig och barnslig och slät. Men han kommer varje vardagskväll på teve med en ny barnfilm varje gång, öppnar en skimrande port i det tråkiga vuxenprogrammet Halvsju. Skimrande och skimrande. Ibland flimrar bara de tio minuterna förbi. Ibland, ibland är de fantastiska. Det bästa flickan har sett är en dockfilm från Tjeckoslovakien om en flicka, en annan flicka, som önskar sig en hund så starkt att hon tar ut sin vante på promenad i koppel. Och vanten är en hund när bara flickan ser. När de andra barnen kommer blir vanten en vante igen och de andra barnen skrattar. Flickan, den riktiga flickan, hon som tittar, blir svettig i händerna och ödslig i magen av den filmen men mamman har någonting emot filmen, det är därför flickan vet att den är från Tjeckoslovakien.

Efter filmsnutten strör John Blund-dockan förtrollad sand i plastbarnens ögon och så är det på med pyjamasen och i säng. Flickan ligger en stund och läser, alltid en ny bok. Hon önskar att den ska göra något med henne, som filmen från Tjeckoslovakien, eller Emily på Månvik eller Huckleberry Finns äventyr eller David Copperfield.

(Utmaning: titta)

En pappa har man inte hela livet

Nu har det uppstått en springa igen i min kära svepbricka, som också är min enda bricka. Jag vill inte ha någon annan. Jag köpte den vintern 87/88 på Småländska höglandet och den höll in på 2000-talet. Då uppstod den första springan. Brickan gick fortfarande att bära på, förstås, men det var inte kul om en kaffekopp tippade på den i sängen. Det hände en gång. Då tog jag brickan till pappa och han lagade den snabbt och omsorgsfullt med plastic padding. ”Plastic padding?” Jag var upprörd. Tyckte att min fina bricka nedgraderats men när jag fick tillbaka den såg jag att lagningen var nätt och snyggt gjord. Nu är den åter sprucken. Kära, den är sprucken, kan ej lagas mer. Bromsen blir nog stucken om jag honom ber! Visan ”Lilla Tomtegubben”. Han sjöng den så ofta när han höll på och donade i garaget, där han hade sin snickarbod. Alla verktygen! De gick för struntsummor på garageloppisen. Mycket annat körde vi till tippen. Vi blev habituéer där. Fyra vändor om dan. Kära gäster även på Pingstkyrkans second hand-butik. Ett helt hus skulle tömmas.

Jag vill inte ha någon annan bricka. Och jag har slutat dricka kaffe i sängen.

(Utmaning: springa)

Äkta borstj

Precis som jag förutsett, fick jag rödbetorna idag. På skift A är det antingen rödbetorna eller kassan och det var Siv som fick kassan. Vi delar alltid skift, Siv och jag. Så mycket annat delar vi inte. Hon tycker att jag är en slampa. Jag tycker hon är sipp. Vi tittar inte åt varandra. Så det var med äckel hon vände sig bort när jag lockade chefen i grytan. Hon såg inte alls vad som försiggick. Det var del av min plan. Chefen var som vanligt överdrivet intresserad av mina tuttar. Det var också del av min plan.

– Jag ser att fröken Ernman inte har behå på idag, sa an slipprigt när han kom på sitt planerade överraskningsbesök klockan sju, före öppningstid.

Då knäppte jag upp knapp för knapp samtidigt som jag backade litet grand från grytan. Han böjde sig lystet framåt och jag hävde ner honom. Om han inte varit så liderlig hade han sett att det var ovanligt litet borstj i den mittersta grytan. Det var för att han skulle få plats. Jag hävde ner honom i grytan och Siv öppnade butiken. Jag höll honom i ett fast grepp under ytan, bara höll. Han kämpade emot förvånansvärt mycket. Och länge. Men så småningom släppte han taget om grytkanten och sjönk, sjönk, sjönk. Ni kanske undrar hur jag tänkt göra mig av med liket? Jag har en plan även för det. Det är alltid litet kött i en äkta borstj. Inte i den skit-borstj vi producerar här på företaget men i en äkta.

(Utmaning: Bildutmaning idag. Källa: http://www.flickr.com/photos/iosonozuth/10851274803/sizes/z/in/photostream/ )

Sådär igen

Nu är hon sådär igen, Merete. Å, vad jag hatar att vara med deprimerade människor!

– Vad tror du kommer att hända? frågar jag henne.

– Jag spekulerar inte, säger hon inifrån boet av svettiga sängkläder.

– Men vad hoppas du?

– Hopp är ett försök till manipulation.

– Men ser du ingen framtid? säger jag, mjukare.

– Nej.

Vi är tysta en stund igen.

– Jag lever i nuet, mumlar högen i sängen och jag tolkar in en gnutta självironi.

– Är det ingenting du finner meningsfullt?

– Ligga här, säger hon så småningom, när jag slutat hoppas på ett svar.

– OK, du får ligga här om jag får gå till Ica och köpa pain au chocolat åt oss.

– Pain au chocolat, säger hon nästan lidande.

Jag vet att det är det bästa hon vet. Det är skönt att ta på sig kappan och gå ut en stund. Varför provocerar hon mig så? Är det för att jag är rädd för att det är hon som har rätt, hon som ligger där och vägrar livet, medan alla vi andra lever i en illusion om så kallad mening? Jag tar en extra sväng på vägen till Ica för att få andas och höra fåglarna, fåglarna som blir mitt hopp. Merete har fel. Vi är här för att höra fåglarna. Jag säger det när jag kommer tillbaka med bakverken. En lång föreläsning blir det, om meningen i periferin av våra sinnen, om ljumma fläktar mot kinden och fåglalåt och fingertopparnas känselceller och mycket mer. Kinderna hettar, jag går igång fast jag inte vet vad jag säger.

– Sinnena! Sinnena? Då är vi inte mer än djur, säger hon.

– Nej, just det! svarar jag lyckligt.

Vi kan inte förstå varandra. Jag kan inte prata henne ur sitt tillstånd. Nästa gång ska jag ta med henne ut på promenad.

(Utmaning: hopp)

Moster Amalia

– Ni ska tänka på att moster Amalia inte är som andra, säger mamma och vi suckar lyckligt.

Vi vet så väl att moster Amalia inte är som andra. Mamma behöver inte tala om det för oss.

– Nej, säger Katarina, hon är inte som andra, för hon är så barnslig att hon gillar att spela spel med oss.

Vi brukar spela spel med moster Amalia. Hon lär oss Risk och tar över hela världen. Sen visar hon oss bilder på datorn, nya från Syrien och gamla från Hiroshima, och så sitter vi och grinar en stund, alla tre, över vad kriget gör. Sen spelar vi Risk igen. Katarina och jag får spela ihop och då är det vi som tar över världen. Sen gråter vi inte för moster Amalia är hungrig. Då kommer vi också på att vi är väldigt hungriga. Vi klär på oss och går till Konditori Finesse på andra sidan rondellen.

– Vad vill ni ha? säger moster Amalia.

Det finns ingen mat, så Katarina säger att hon vill ha en smörgås. Då vill jag också ha en smörgås.

– Räkmackorna här är väldigt goda, för de är inte på tekaka, säger moster Amalia.

De känner moster Amalia väl på Finesse. Vi får in varsitt berg med räkor med en liten surdegsbrödsbit under. Själv tar moster Amalia en semla.

– Men du var ju hungrig, Amalia! säger jag och glufsar i mig räkor.

– Ja, det här är väl hela kostcirkeln, säger hon och ritar en ring runt semlan med gaffeln.

Sen går moster Amalia runt och pratar med alla tiggarna. Hon lärde sig rumänska när hon var volontär i Transsylvanien. Till en av tiggarna har hon med sig en nappflaska som är nästan ny, en annan ger hon en hemlig lapp. Sen får vi leta skatter i moster Amalias lägenhet. Katarina får ett durkslag och jag en gammal klocka. Sen måste vi sova litet, för att vi var uppe så länge och spelade Master Labyrinth. Och sen är helgen slut och vi måste hem.

– Ni är ju alldeles utschasade när ni kommer från moster Amalia! säger mamma bekymrat. Jag tror att hon går upp i varv väldigt när hon är med er.

– Det finns inte större frid att få än hos moster Amalia, säger Katarina högtidligt.

Hon kan uttrycka sig ibland.

– Jag tror ändå inte att ni ska vara en hel vecka på moster Amalias land...

Vi gnölar och bölar. Moster Amalia har berättat om sitt land. Där får man mjölka och göra ost, om man vill, och man kan bada och sjunga och spela spel och klä ut sig och allt som moster Amalia tycker är roligt.

– Vi får nog fundera litet på det, säger pappa.

Pappa blir trött av moster Amalia. Men inte vi. Det är grejen. Vi säger det.

– Tja, det är ett bra tag tills sommaren kommer. Jag lovar ingenting, säger mamma.

Katarina och jag tycker att mamma och moster Amalia är de olikaste systrarna som finns. Är det för att hon inte har barn själv som moster Amalia är en vuxen som är i samma ålder som vi? Men farbror Ruben har inte heller barn och han är en gubbe, fast han nog är yngre än Amalia, i vuxenår räknat. Vi samlar inte på honom. Vi samlar på moster Amalia, för hon är inte som andra.

(Utmaning: cirkel)

På Bergslagsvägen

Februariregn. Natthimlen som en bukig, svart sopsäck över oss. Du har fantasier om undergång, jag kisar mot färgfläckarna av ljus från den mötande trafiken. Vi går utefter Bergslagsvägen för att inte hamna vilse. Så räddhågade har vi blivit. Hjulen på din rullator skär vattenpölarna som smör. Jag håller krampaktigt en kvast tulpaner, inköpta på Ica Supermarket för 49.90. Femtio, säger jag för att du inte ska bli irriterad. Du har genomskådat de ojämna prislapparna för länge sedan. Idag är det som om du har genomskådat allt.

– När kriget nått Damaskus är ändens tid nära, säger du mörkt.

– Var står det? frågar jag fast jag vet.

Du har glömt att du sagt det här flera gånger förut.

– Johannes Uppenbarelse! säger du, lika segervisst som alltid.

Du hör till dem som gottar sig i utplåning, i lidande och död. Det är inte elakt tänkt, för det är sant. Lätt för oss att ta lätt på ändens tid, vi gamla skruttar som snart ska i graven i vilket fall som helst. Det säger jag till dig. Du ruskar på dig som en gnetig valross. Nu ska du få vara trumpen ett tag. Det gillar du. Min vänstra hand vilar lätt på rullatorns handtag. Vi har vid pass tvåhundra meter kvar. När vi är framme måste du vara på bra humör igen.

– Undrar vad vi får för mat? Han är bra på att laga mat, Stefan.

– Ungdomar, väser du. Saffran i maten och halvgräddade chokladkakor...

– Det är roligt att de bjuder hem sina gamla föräldrar, i alla fall.

– Fattas bara! När vi var unga hade jag dina föräldrar i maten varje söndag!

– Vi bodde ju så nära...

Du muttrar bara. Ingen chans att få dig på humör. För att slå vakt om mitt eget goda humör koncentrerar jag mig åter på färgspelet från bilarna. Tänker på en tidig vårkväll för decennier sedan, himmel av sammet då. Vår första promenad tillsammans. Du, i nätt vårkappa och liten vit klack, sprang före, namngav alla träden fast de inte fått blad. Jag var lycklig då. Vad är jag nu? En kuf som tittar på billyktor. En gammal man på väg till sin älskade dotter med bara ett fång tulpaner i insats. Jag ber till din Gud att han ska göra dig snäll i kväll. Lägger handen över din behandskade. Du drar undan den. Om inte snäll, så i alla fall okritisk! Du ber själv, jag hör dig viska ”Jesus”. Om inte okritisk, så i alla fall utan domedagsprofetior! Du säger ”Jesus” litet högre. Jag tror jag vet vartåt kvällen lutar.

(Utmaning: plastsäck)

Sopa, oupptäckt

Han var en sopa. Det visste han. I betyget en generande rad med femmor, svenska, oä, matte och så vidare men i det enda ämnet som räknades stod siffran i en helt annan kolumn. En tvåa. I gymnastik. Det betydde att han var en sopa.

Ändå var han ganska bra på att åka skidor. Majjen hade sagt att det kanske hade kunnat bli en trea. För skidornas skull. Men allt det andra övervägde. Det förstod han kanske? Han kunde inte hantera en boll, var rädd för höjder, rädd för att vara upp och ner och inte en enda gång hade han tagit sig över bocken eller plinten. Inte en enda gång under sin långa, långa skolgång.

Han drömde ibland om att bli upptäckt. Bli upptäckt och få åka femmilen, snor och is i skägget. Ja, han skulle vara äldre då. Men han visste redan nu att ju längre skidlopp, desto bättre gick det för honom. När han blivit upptäckt skulle han satsa mest på femmilen.

Nu, idag, skulle han satsa på att föra protokoll. Det var basketturnering med de andra skolorna, alla var uttagna till klasslaget utom han och Åke och Pluttis. Soporna. Men eftersom han inte bara var en sopa, utan också en plugghäst, fick han föra protokoll. Reglerna kunde han till punkt och pricka, sa majjen. Reglerna är ju teoretiska, sa majjen. Det kanske skulle vara tröstande.

För basketturneringen kom det två gubbar från basketförbundet. De var domare och pratade en annan dialekt. Tänk, om de var från Stockholm?

Det var svettigt med basketturnering. Matcherna följde på varandra och så fort hans klass inte spelade, fick han föra protokoll. Han satt så högt upp han vågade på en ribbstol och försökte känna sig litet märkvärdig. Ibland klättrade han ner, för att inte få svindel. Och så hände det, en gång när han klättrat ner. Det var paus mellan två matcher och gubbarna stod och snackade. En boll kom flygande, landade vid hans fötter.

– Hit med bollen, sa en av gubbarna.

Och då flög den i honom – önskan om att bli upptäckt. Önskan om att bli sedd för sina sanna kvaliteter. Han skulle kasta bollen precis som majjen visat. Han mindes fortfarande instruktionerna, ord för ord. Instruktioner är teoretiska. Han var bra på teori. Han skulle visa dem sin dolda baskettalang. Den som det behövdes två gubbar som kanske, kanske var från Stockholm för att se. Så han la omständligt ifrån sig protokollen, fattade bollen med båda händerna, löst men ändå med kontroll, släppte den på ett typiskt basketsätt och den for iväg, hyfsat nära gubbarna. Han kände själv hur han log med hela ansiktet. Nu skulle det komma, erkännandet. Han hade utfört ett så gott som perfekt basketkast. Det borde gubbarna från basketförbundet ha sett.

Men gubbarna skrattade, den ene bara nedlåtande, den andre med ”tycka synd om” i blicken. Det senare var värst. Han kände sig avklädd och full av harm och skam. Varför hade han slösat sitt perfekta om än kanske något utdragna kast på gubbarna, undrade en röst i honom, medan gubbarna fortsatte skratta. En annan röst sa: ”Varför försöka stila när du vet att du är en sopa?”

Ingen hade upptäckt någonting, allra minst honom. Gubbarna skrattade fortfarande när de vände sig om och gick med bollen och han tyckte han hörde den nedlåtande säga: ”Vilken sopa!” Det brände i öronen och stack i ögonen. Långsamt tog han upp skrivplattan och slätade ut protokollen. Han kunde inte låta bli att tänka på femmilen. På hur han skulle visa dem. ”Jag hade faktiskt tvåa i gymnastik”, skulle han öppenhjärtigt säga till en reporter när han stod och flåsade efter målgången. ”Med min skidåkning vill jag visa att ingen är en sopa. Alla kan bli upptäckta för vad de är.”

Majjen kom bakom honom, irriterad.

– Stå inte och dröm nu! Nästa match börjar. Försök att koncentrera dig!

(Utmaning: sopa)

Falnande glöd

Instängd i en droppe glödgat glas

en droppe glödgad sol,

så spröd i nattens famn, att

Vem svalnar först?

Jag lyssnar; väntar

på klirret. 

(Utmaning: bildpuff idag, källa:

http://www.flickr.com/photos/norio_nomura/11016920755/sizes/z/in/photostream/)

 

I någons sikte

Han skrattade alltför högljutt och slog henne med flata handen på låret. Svett hängde seg från hans hårfäste.

– Har du tänkt på..., sa han. Har du tänkt på att vi kan dö i var och en av de här sekunderna?

Hon strök tårar ur ögonen och svarade att tänkt och tänkt, direkt tänkt hade hon inte men det var förstås oomkullrunkeligt. Sant. Men vad blev det för sorts liv om man gick omkring och tänkte så?

– Ett liv som mitt, sa han allvarligt. Ett liv på topp.

Han kliade sig i skrevet. Mjuk manchester.

– Så här ser jag det, återtog han med en pondus hon aldrig sett honom visa förut. Våra liv är liv i någons hårkors. I någons kikarsikte. Någon sitter ständigt och har korn på oss. Även nu!

Han skrattade till och höll pekfingret om en imaginär avtryckare.

– År efter år, sekund efter sekund, någons mjuka grepp om hanen, någons ständigt uppmärksamma blick i siktet, ett hårkors över hjärtat...

– Jag förstår, sa hon, plötsligt irriterad. Jag föredrar att leva som vanligt, jag.

– Tro mig. Det är ett vanligt liv.

Han siktade med två fingrar mot hennes tinning, låtsades trycka av. Hon skvatt till. Han skrattade.

(Utmaning: sikte)

Möte på Fridhem

Restaurang Fridhem är fortfarande inrökt, långt efter blossförbudet på krogen. Restaurang Fridhem är en institution. Restaurang Fridhem heter för sjutton inte ens Fridhem längre men vem bryr sig. Fridhem har stor stark för tjufem spänn. Där samlas de avsidestagna, de något för törstiga och vi som kommer direkt från öppenvården på Norra Stockholms Psykiatri. Planksteken heter bara planka och är allt från lövbiff till gårdagens pressade kött, varken mer eller mindre.

Han var en av de något för törstiga. Jag ville ha en lugn stund. Satt med mitt block och en bärs och skissade, såg i perifera seendet hur han reste sig tungt från sitt bord, greppade sin öl och styrde mot mig. Det finns inget hopp för dem som skriver eller tecknar på krogen.

– En annan målade litet i ungdomen, var hans inledningsfras.

Jag hummade och raspade med kolet.

– Mest marina motiv, tillade han efter en stund.

Jag såg det framför mig. Båt i nöd på ett grått hav.

– Båt i nöd? slank det ur mig.

Jag förbannade min trevlighet.

Han log där i yttre delen av mitt synfält. Jag tänkte bort några fettansamlingar i hans ansikte och såg att han varit vacker.

– Det är en stereotyp genre, muttrade han för sig själv.

– Hur kom det sig att du började måla? frågade jag artigt.

– Mycket tid. Var på sjön.

Han snurrade glaset en stund.

– Om jag hade block och penna skulle jag rita dig nu, sa han sen med en klarare röst än tidigare.

Jag rev ut ett papper, räckte honom ett ritstift. Vi satt rofyllt med vårt klotter. Hans stil var säregen, gåtfull, lockande. I vingliga, ursnabba streck framträdde skuggor och dagrar, svärta och ljus, som om ett fotografi växte fram under hans hand. Hela gråskalan. Jag började skyla mina mediokra linjer med handen.

– Man har blivit darrhänt, konstaterade han sakligt.

– Men som du ritar!

– Jag satt ett tag nedanför Sacré Coeur och gjorde porträtt. Länge sen nu.

Vi tog en paus. Han halade fram plånboken, tog fram något tunt och hårt, som ett bankkort, räckte det till mig.

– Vet du vad det här är?

Jag såg en utsökt miniatyr av en stor gammal båt med segel som D-kupor. Skakade på huvudet.

– Det är det sista segelfartyget som rundade Kap Horn. Och jag var med!

– Äh, sa jag snabbt. Du är född tidigast 1929.

– Det stämmer rätt bra det. Och året var... 1947!

– Äh, sa jag igen. Det fanns väl inte fullriggare efter kriget?

– ”Fullriggare”! Du snackar som du har förstånd till. En fullriggare skulle inte klara konkurrensen. För mycket manskap. Det här är en bark...

Trots att samtalet började likna det vanliga gnabbandet med gubbarna på Fridhem, tyckte jag mer och mer om den gamle. När han förklarat litet om mesan och gaffelsegel och olika tacklingar, tog vi åter varsitt vitt papper och började teckna av stereon och vi blev kvar hela kvällen, tog varsin planka, som var riktigt god, och delade en karaff rödtjut som smakade hallon. Jag gav honom till och med mitt nummer men såg honom aldrig igen. Jag går inte så ofta på öppenvården.

(Utmaning: bark)

Med Bengt hos Bengt

När jag väl hade hamnat hos Bengt, som jag vissa dagar kallade min terapeut, eftersom han hette så, blev det en källa till skoj och flams att identifiera mina olika personligheter. Jag kunde räkna till ungefär trettiosju personligheter när jag upptäckte Bengt. Ja, Bengt, min personlighet Bengt, inte terapeuten Bengt, som dessa dagar för övrigt hette Jörgen. Bengt var en av de få av personligheterna som var man. Därför gillade jag honom särskilt. Han var en karlakarl. Det gillade jag också. Och det var sympatiskt att även han hade multipel personlighetsstörning. Han hade inalles sex personligheter men alla var faktiskt identiska – vad nu vitsen kunde vara med det. Nå, jag är inte den som dömer eller bedömer, det fanns sex Bengt och alla var de besatta av odling, närmare bestämt av att förvandla ängsmark till fruktträdgårdar. Tänk, vad effektivt – Bengt kunde få syn på en äng som verkade litet övergiven och vips släppa loss sina inneboende Bengt, som på nolltid hade odlat upp den. Det var något harmoniskt över Bengts sätt att jobba. Eftersom han var så många kunde han ta det litet lugnt. Alla blev avslappnade av Bengt. Enda nackdelen var att det gick åt så många arbetshandskar.

– Varför heter han Bengt? frågade Jörgen. Alltså Bengt.

”Du odlar min själ,” höll Evelyn på att säga men sturska, rationella Gertrud höll henne tyst.

– För att han är bäng, kom det ut ur munnen.

– Varför är han bäng?

– För att han är flera.

– Finns det fler som är flera?

– Bara Bengt.

Jag låste mig litet, det var många i mig som ville fram, men det var inget problem. Han terapeutade mig så varligt. Det var som att komma hem efter ett fotbollsläger.

(Utmaning: bild från alotofphotos.com)

En stackars trollkarl

Jag kom till världen med en blixt inbränd i min panna och de som visste sa att jag var en trollkarl, att jag kunde betvinga världen med min magi. Så jag köpte mig ett trollspö på trollkarlarnas egen gata, gick den bästa av trollkarlsskolor och blev litet kär i en rödhårig flicka. Åren gick, jag fick vara med om stora äventyr i den magiska världen men jag kände mig rätt främmande med min blixt och mina runda glasögon. Frågorna malde i mig: varför kunde jag inte betvinga mina egna synproblem? Hur kom det sig att mina trollkonster inte nådde mitt eget hjärta? En dag slog det mig, klart som i en bok, att jag är en av de olyckliga som vill bli visa. Visa människor, inte trollkarlar. Därvidlag hade min magi inte hjälpt mig ett dugg. Jag skulle bli tvungen att börja om från början igen. Men hur? Så fort jag fick ett problem, sträckte jag mig efter mitt trollspö. Vad skulle jag nu sträcka mig efter?

Sensmoralen av denna historia är tvåfaldig: hur mycket vi än tycks vara födda för en viss sorts liv, kan detta liv gå på tvärs med vår strävan. Och vi ska glädja oss när vi kommer till den punkten att allt vi lärt oss verkar ha varit förgäves och vi famlar blint. Därur växer verklighetens magi.

(Utmaning: blixt)