Första budet

Hon går i läsningen, Sofia. Det är på andra året, för hon fallerade på första budet våren innan. Far ska inte komma på konfirmationen den här gången. Skammen är för stor. Där hade hon stått i mörk klänning med spets och så hasplat ur sig Hedra din fader och din moder... På första budet! Alla kan första budet. Till och med småbröderna kan det och som de har retats. Hela året. Och far har bestämt att samma klänning ska hon ha, hon ska inte kostas på något vidare, fastän hon ränt iväg säkert två tum eller tre sedan förra gången och kjolen slutar nära knäna. Det är en pina och ett hån att vara till. De andra flickorna – nya flickor nu, som stöter bort henne fastän hon alltid gått klassen över... De andra flickorna kvittrar om liljekonvaljer och lärkor men för henne har våren gått i gömme.

Allt var så enkelt. Hon skulle in till stan och tjäna, hade nästan en plats. Nu har hon fått gå hemma och mocka skit och gräva gödsel, nariga händer förstulet baddade med mjölk vid morgonmjölkningen. Nu får hon vara glad om hon får plats som piga på trakten. De okonfirmerade vill ingen ha och de dubbelkonfirmerade har det inte lättare.

Med sänkt blick går hon stigen hemåt. Sista läsningen har varit, på söndag gäller det. Ut ur ett snår hoppar lillebror Sture. ”Sofia, Sofia, den granna och den visa”, sjunger han. Sofia sätter sig ner på marken, snyftar: ”Spara mig, jag är i nöd.” ”Räds du prästen?” frågar brodern. ”Prästen är den snällaste snälla. Han skulle ha givit mig betyg om han fått för domkapitlet. Det är människorna jag räds. Det är som om vill de att jag ska förgås.” Sture gnider sig om hakan. ”Du ska inte förgås. Ta det bara varligt: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” ”Inte ger han mig första budet den här gången. Det vore grymhet. Och vilket åtlöje jag skulle bli!” ”Det blir du ändå,” säger Sture. ”Ja! Ack! Och huvet högre än de andra och kjorteln uppe på låret nästan. Jag vill gå i sjön!” ”Nä, dit ska du inte. Och mor har sömmat på klänningen i smyg...” Mer ser han inte av systern. I ett huj har hon rest sig och ilat hem till torpet, fallit på knä framför sin mor slagit armarna om hennes midja. Modern smeker hennes huvud och viskar som hon viskat ett otal gånger det senaste året: ”Se inte kan det vara stor synd att sätta föräldrarna först!”

(Utmaning: läsning)