Inledningsprat

”Kalla mig Ismael.”

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”

Kalla mig slarvig men jag lägger inte alltid märke till inledningsmeningar i romaner. Jag märker tydligt atmosfären som skapas men den skapas ju i så stor utsträckning av det som står mellan och bredvid orden. Det där som jag läser med störst hunger. I den senaste boken jag läste, The Inheritance of Loss av Kiran Desai, var det det mäktiga berget Kanchenjunga som från första stycket och genom hela boken stod som ett förbluffande föränderligt vittne till de små människornas alltmer desperata smidande på sin undergång. Men inledningsmeningen? Jag kollar nu: ”All day, the colours had been those of dusk, mist moving like a water creature across the great flanks of mountains possessed of ocean shadows and depths.” Förebådande? Jag vet inte riktigt. Det borde vara det. Vackert? Jo, på det sättet faller det inom det jag förförs av i en text men å andra sidan är det naturbeskrivning, något som irriterat mig ända sedan jag var barn. Jag, som kan sitta i tre kvart och reda ut ett nystan har inte tålamod för naturbeskrivningar. Jag håller på att lära mig men fortfarande är det bara de allra mest pregnanta naturbeskrivningarna som rör mig. Jag kommer inte på något exempel. Hur som helst, Kiran Desais inledningsmening är inte effektiv. Det är en mycket, mycket bra bok men för en gångs skull hakar jag upp mig på intrigen. Som så många böcker om och från Sydasien skildrar den ett väldigt stillastående, trots revolution och inbrott och våld. Men det är också som om Desai ger nycklar till det där stillaståendet. Läs den gärna.

I en riktigt clever bok ska man kunna gå tillbaka till första kapitlet när man läst klart och se något sorts facit, eller oftare kanske just nycklar till romanen, som träder fram i klartext först när man läst boken. Ta Oscar and Lucinda av Peter Carey. Jag säger bara – ta Oscar och Lucinda. Jag ger er första meningen här som en teaser (Swinglishförbundet har just haft årssammankomst och jag är fortfarande påverkad): ”If there was a bishop, my mother would have him to tea”. En modest öppning till en kärleksfullt vävd berättelse. Läs den.

Jag har inte läst Moby Dick. Kan inte minnas om jag läst Gösta Berlings saga. Ändå kan jag deras kraftfulla inledningsmeningar. De fastnar på en gång. Processen har jag läst. Jag tycker att Kafka är så bra att jag knappt kan läsa färdigt honom. Och jag tycker om ett citat av honom jag såg en gång:

”Vi behöver böcker som påverkar oss som en katastrof, som gör oss djupt bedrövade, som när någon dör som vi älskade mer än oss själva, som att bannlysas till skogar långt från någon människa, som ett självmord. En bok måste vara en yxa för den frusna sjön inom oss.”

Ta dig stora ord i munnen, människa, eller håll käft!

Och här litet bonusmaterial, inledningsmeningarna till mina två kapsejsade romanprojekt. Den första: ”När det nu gått några år, minns jag inte den tiden som smärtsam men det måste den ha varit.” Jag hade inte lärt mig mycket då. Den andra: ”Jag hoppas att jag en dag ska våga åka blå linjen iklädd min burka.” Den är hygglig, tycker jag.

Så vad har du för relation till romaninledningar? Svara gärna med en kommentar.

(Utmaning: ”Kalla”)