Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

tisdag 8 januari 2013

Farbror Erling

Farbror Erling var en mycket liten man. Liten och späd. När jag lärde känna honom var han redan pensionär och satt större delen av dagen i sitt tittfönster. Det var ett hörnfönster ut mot Fredsgatan i centrala Ludvika. Man såg allt. Snett mittemot var Vetekransen. Ibland gick farbror Erling ut för att gå på Posten. Då hade han alltid med sig wienerbröd hem. Då blev tant Ingrid alltid arg. Tant Ingrid snäste ofta åt farbror Erling. Det var för att han inte var riktigt frälst. Hon fick avbryta en tänkt evangelistkarriär för att hon blev kär i Erling, tänkte väl att han skulle bli frälst så småningom men det tog nästan en livstid. På mig gjorde det starkt intryck att de hade levt så länge tillsammans, en frälst och en ofrälst, trots att jag inte fick veta att farbror Erling var ofrälst förrän han blev frälst alldeles på slutet. Droppen urholkar stenen.

Farbror Erling var disträ, mer disträ än jag själv, om det är möjligt. Jag, som lade in glasögonen i kylen. En gång hade han köpt en slips till en begravning och så spankulerade han hem, händerna på ryggen som vanligt (jag ser honom framför mig och det är en glädjerik smärta) men påsen på ryggen var upp-och-ner och när farbror Erling kom hem var slipsen borta. Alla skrattade utom tant Ingrid. De hade det inte gott ställt.

Ändå var godisskålen i stora rummet, där farbror Erlings fönster var, alltid full med godis som inte finns längre. Jag minns inte längre märket men det var något som Konsum hade. När vi kom skulle vi alltid ”titta skålen”. Trots att vi kom varenda dag. Tant Ingrid var vår dagmamma och farbror Erling en liten alf hon hade hemma. Han tyckte bäst om brorsan men även jag fick sitta i knät ibland och titta ut mot korsningen Fredsgatan-Engelbrektsgatan. Och jag var större, så det var jag som fick höra historien om hur han kommit till Sverige.

Precis en sådan här klar höstdag var det när jag tog mig över Kölen, sa han med sin dialekt som var hälften Grängesberg och mest Stavanger.
Och så berättade han. Hur de hade sprängt en tågräls och sen omedelbart packat sig iväg på sin farofyllda strapats. Berättelsen gjorde att jag sedan länge hajade till när jag hörde ordet ”tyskar”. Innan han berättade hade farbror Erling varit ett hemlighetsfullt mysterium. Nu blev han en myt. I dörröppningen stod tant Ingrid och gjorde ljud. Hon tyckte inte att barn skulle höra sådant. Eller så tyckte hon inte att farbror Erling skulle ta plats.

Det var enda gången han sa någonting om sitt förflutna. Han hade inte mycket till famn – han var alldeles för mager – men han var en vuxen som respekterade barns integritet. Han fanns för oss, för brorsan men också för mig, i sin lilla enklav, ett par kvadratmeter vid ett fönster som han mutat in som fristad i sitt eget hem.

(Utmaning: skriv om en vänskap från din barndom)

8 kommentarer:

  1. Låter som en skön gubbe som visste hur man gör för att leva.

    SvaraRadera
  2. Vilken historia. Fint berättat.

    SvaraRadera
  3. Jag vill höra Erlings berättelse

    SvaraRadera
  4. Möjligtvis blev hon kär i honom just precis för att han INTE var frälst :-). Härlig historia.

    SvaraRadera
  5. Håller med Anders, jag vill oxå höra Erlings historia! :)

    SvaraRadera
  6. Tyckte om din historia, levande så jag såg alltihop framför mig.

    SvaraRadera
  7. Råkade läsa din text av en slump. Mycket underhållande. Du har en skön skrivstil. Jag menar hur du för in ett nytt tema i slutet på ett stycke. "Alla skrattade utom tant Ingrid. De hade det inte gott ställt." Nästa stycke hakar på
    sista meningen i stycket ovan. Dessutom den lite staccato-lakoniska meningsbyggnaden; och humorn. Inte minst i ämnesval.

    Du verkar ha talang.

    SvaraRadera