Rubinens makt

Kerstin oppa Berget, n'Torsten Erssons piga, är ingen vanlig piga. Hon får sova till sju och under kyrkblusen, som är i vacker batist, skymtar fram en stor rubin! Hon bär den kring halsen.

Ja, hon får sova till sju, precis som n'Torsten själv, och många undrar vars det är hon sov. Hursomhelst är det makan, a'Alfhild, som får ge sig upp vid halv fem och mjölka och mocka. När hon kommer in har a'Kerstin morgonmaten färdig. Mitt på bordet tronar två flata tallrikar med gröten, precis lagom kall och med varmflottet oppå. Hon är över huvud en god kock, a'Kerstin. Men det är som om någon förvridit huvudet på a'Alfhild och fått henne att ge upp sin rättmätiga plats till en simpel piga, för allt gör hon som a'Kerstin skulle ha gjort, och vice versa. Efter morgonmålet är det a'Alfhild som dukar ut och diskar. Det enda är att a'Kerstin aldrig uttalat ger order åt a'Alfhild. Det är det förstås n'Torsten som gör.

Och n'Torsten vill aldrig att a'Kerstin ska bli lortig. Och han klär henne enkelt men i kostbara köpetyger, det tunnaste, tätaste ylle du kan tänka dig i sommarkjolen och på vintern ett nätt och diskret pälsbräm på jackan så att hon inte ska frysa.

Prosten borde stå upp mot detta häxeri! Det är vad folk tror, att a'Kerstin har förhäxat n'Torsten, förmodligen med den röda rubinen. Hon har fått den av honom och sen använt den till att förhäxa honom. För det blir värre och värre. Han började uppvakta henne av egen kraft men nu är det andra makter som styr. Varför vore annars a'Alfhild så indragen?

Om inte prosten gör något, kanske man kan få ett par halvväxta pojkar att rycka av henne rubinen? n'Nikodemus och n'Kalixtus har tänkt på detta men kvinnan är ju aldrig ensam utanför huset! Låta skicka bud efter henne? Åren går och inget blir gjort förrän häxeriet avbryter sig självt. Den 15 september 1885 ramlar a'Kerstin brant nerför vindstrappan och slår i så tokigt att hon inte lever när hon landar. n'Nikodemus och hans hustru bor närmast. När de kommer står n'Torsten och a'Alfhild och hulkar vid a'Kerstin, som de bara har makat över på ett sarvskinn. Hon ligger fortfarande vid vindstrappans fot. Runt hennes hals, fullt synlig, är rubinen, stor som två femöringar.

– Så det där är rubinen? säger n'Nikodemus när det deltagits tillräckligt i sorgen.

Ingen svarar.

– Så det där är rubinen? säger han litet högre.

– Va? säger n'Torsten knappt hörbart mellan snyftningarna.

n'Nikodemus upprepar sig igen och känner att han brister litet i vördnad. Det är a'Alfhild som svarar:

– Nej, nej. Det är en glasbit, bara. En infattad glasbit som hon fick av sin favoritbror när han for till Amerika. Hon bar den aldrig utanpå för hon tyckte den var för prålig. Hon var så ödmjuk, vår jänt.

– Er jänt? repeterade n'Nikodemus mekaniskt.

– Hon fick ju inte fara med till Amerika för att hon var så sjuklig, så då tog vi henne. Hon var väl piga eller vad hon var, hon fick en liten lön, för så var det bestämt, men vi älskade henne som vår egen. Hennes mor är tremänning till mig från Åskilje. Fast i Amerika nu...

Hon fortsätter i sin ensliga sorg. n'Nikodemus får en klump ovanför struphuvudet.

– Ja, vi ska väl gå, Ella-Stina, säger han till makan. Vi skickar piga till kvällsmjölkningen och middagen behöver ni inte fundera på. Den kommer i korg.

Nu har han bråttom. Nu ska han hem till n'August i Bräke och skälla. Hans Rebecka är från Åskilje. De borde ha vetat.

(Utmaning: skriv om en piga)