Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 4 januari 2012

Försvunnen

Min dotter är försvunnen. Skalperad av bilplåt, krackelerad av glas, död av inre blödningar. Borta. Jag försöker tänka på Tor, Jon och Siv, hennes tre barn, som också var med i bilen men överlevde. Den enda jag kan tänka på är mig själv. Av stålblank egoism vill jag ha henne tillbaka. Mitt hjärta klingar sprött av glas.

Det går ett par dagar. Jag sluter upp vid familjens sida. Ja, jag står vid sidan. Har ingen ingång nu när hon är borta. Siv och Jon och Tor som tecknade figurer med hål för mun och ögon. Vi kramas och gråter.
– Mormor, vem tycker du mest synd om: de som skadades eller jag, som var tvungen att se allt? frågar nioåringen, Tor.
Han hade suttit i en snödriva och skakat.

När vi får se henne har de tråcklat ihop henne över skulten. Skärsåren i huden som brysselspets. Jag gråter inte då, bara ångrar mig. Det här ville jag inte se.

Vi stannar över begravningen, morfar och jag. Ett töcken. Sorg är ett ting, nej, en organism, som är finnandes i lägenheten. Dämpade röster. Vi försöker ta ut barnen. Eländiga promenader i strålande vintersol. Allt är för någon annan.

När jag gråter är det natten till begravningen och natten efter. Jag har en skyldighet mot mina barnbarn att inte bryta samman så att de ser. Eric Claptons ”Tears in Heaven”. Vackert eller fult. Jag minns ingenting, blott en smörgåstårta som smakar tallbark. Och vi åker de hundra milen hem.

Man är på ett annat ställe. Första gången vi möter Paul och Hjördis beklagar de, frågar, erbjuder stöd. Redan andra gången ska det vara som vanligt. Så känns det. Väderleksprognosen, saltstenarna till rådjuren, pimpelhelgen. Maken svarar men jag är bemästrad av organismen sorg. Jag sätter dock fyr i bagarstugan och bakar mjukkakor till pimpelhelgen.

Vi glider ifrån varandra. Nej. Vi har glidit ifrån varandra och hennes död skulle visa på det. Han sitter som vanligt framför teven och jag går rastlöst, ser spår av henne överallt. Så går det när man aldrig rensar. När jag lyfter upp hennes Kulla-Gulla-böcker för att skicka till Siv brister det hårda muskelpaketet runt ögonen och jag bölar som kalven som blivit skild från sin mor, ner i en kudde så att han inte ska höra.

En gång blir det vår och jag köper en tårpil. Den ska inte klara sig hos oss men jag vet hur man skyddar mot polarvädret. Jag vet inte om det är när jag planterar den som det vänder. Ett par veckor har Freddie Wadlings säregna röst ljudit på Spotify: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder...” Det kan vara det också. Ja. Jag är inte färdig men jag tror att jag fortsätter. En stund i taget.

(Utmaning: skriv om att fortsätta)

9 kommentarer:

  1. Jag vet inte vad jag ska skrive till denna text. Den berörde mig alldeles för djupit. Hittar inga ord.

    SvaraRadera
  2. Texten känns överallt i kroppen.

    SvaraRadera
  3. Ett kraftpaket i varje ögonblick, så känns denna text. Uppslukande. Tack, trots att den gör så ont.

    SvaraRadera
  4. Måste värja mig mot denna smärtsamma oerhört starka text.

    SvaraRadera
  5. Sorgset, hemskt, rörande, fint men framför allt äkta. Vilken dynamik i ett så kort stycke text. Imponerad

    SvaraRadera
  6. Jag mötte nyss ute på gatan en bärgningsbil som jag vet körs av en gammal ungdomsvän. Jag började fundera över vad allt han inte måste få bevittna i sitt jobb. Men när du diktar, inte minst om Tor, blir det förfärligt verkligt och krigslikt. Tur att det finns musik.

    SvaraRadera
  7. Obeskrivligt stark text och smärtsamt att läsa. "...brister det hårda muskelpaketet runt ögonen och jag bölar som kalven som blivit skild från sin mor". Jag kunde inte värja mej utan vid de orden brast mitt muskelpaket.

    SvaraRadera