Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 3 april 2011

La Dolce Vita

Den gamle tiggaren var inte så gammal som han såg ut, femtio nyss fyllda, bara, men han hade ett stort skägg som han skämdes för. Det var så tovigt och ovårdat att han inte var riktigt säker på att inte fåglar byggde bo i det.

Han skämdes för sitt skägg. Han skämdes för att tigga. En gång hade han varit någon helt annan. Samma men någon helt annan.

Igår hade han fallit otäckt i en rulltrappa. Det gjorde det inte lättare att tigga, för han hade fortfarande intorkat blod här och där och två tänder var borta – det syntes dock knappt innanför skägget. Han hade varit rätt dragen men tillräckligt alert för att rädda vodkaflaskan. Som Frihetsgudinnan sin fackla höll han den i ett fast grepp och offrade därmed sitt huvud, som dunsade utför. När han slutat falla var flaskan det enda som var helt.

Nu stod han i sin skröplighet i Barceloneta. Höll fram en prövande hand. Det var alltid så svårt i början av varje dag men särskilt svårt när man såg ut som någon som fallit ur en ambulans under färd. Han drog sin inövade ramsa på spanska, lyfte knappt blicken men snart kom det fram till honom en man som inledde en konversation. Det hände ibland. Det hände märkliga saker hela tiden.

Mannen jobbade med film i Italien och tiggaren livades upp, började slänga ur sig filmtitlar och scener. De förde ett initierat samtal.
– Men hur har du kunnat se så mycket film? frågade italienaren.
– Jag har inte alltid varit den jag är idag, sa tiggaren enkelt.
– Dumt av mig. Förlåt.
– Inte alls.

De pratade någon halvtimme. Tiggaren kände sig upplyst inifrån, räddad upp till en högre sfär. Men det fick ett slut, italienaren hade någon att träffa. Innan han gick tog han tiggarens hand och lade något i den. Medan han slöt handen om föremålet – tiggaren kände papper – viskade han:
– Du hör inte hemma här.
Tiggaren svarade med hög röst:
– Ingen hör hemma här. Ingen!

När italienaren gått öppnade tiggaren handen. Där låg en 50-eurosedel.Han försökte ropa, uppmärksamma italienaren på misstaget men denne bara vinkade. Vad gör man med så mycket pengar? Det första han tänkte på var sin blåslagna, blodiga uppenbarelse. Visslande temat från La Dolce Vita gav han sig av för att finna en dusch. Det kändes som ett nytt liv men han visste att pengarna skulle ta slut och att det skulle bli samma gamla igen. Minnet av samtalet skulle dock bestå så länge han hade sina fattningsgåvor.

(Utmaning: skriv om ett tillskott)

11 kommentarer:

  1. väldigt fint, mänsklig historia, befriad från ömkan. fint

    SvaraRadera
  2. Mycket ömhet här också.

    SvaraRadera
  3. Som sagt, det kan hända vem som helst. Tycker om det öppna slutet, att han fick njuta en stund men sen... vet vi inte.

    SvaraRadera
  4. Vilken underbar historia.

    SvaraRadera
  5. Det finns alltid något/någon annat/annan bakom oss alla oavsett tillstånd. Bra text, men filmkonversationen kom lite hastigt, min hjärna hade behövt någon form av övergång...

    SvaraRadera
  6. En jättefin historia.

    SvaraRadera
  7. Underbar historia som berör.

    SvaraRadera
  8. Även om omständigheterna är bedrövliga finns det ögonblick när allt känns lite ljusare. Fint berättat.

    SvaraRadera
  9. Fin och verkligt insiktsfull text som berör.

    SvaraRadera
  10. Bra text! Alltid lite hisnande att tänka på att alla människor, fula och fina, har sin historia. Hemskt med rulltrappsfallet, fast ändå berättat på ett "roligt" sätt, som att tiggaren ser det komiska i allt sitt elände.

    SvaraRadera
  11. var "mmmm"et bra eller dåligt?

    SvaraRadera