Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 2 mars 2011

Mia och prins Albert

Cementen är fuktig, kall, porös men det är ett säkert ställe att träffas på, i hörnet där trappan ner till vaktmästarbostaden svänger. Lind, vaktmästaren, är alltid ute på tiorasten. Vi är lika förväntansfulla, alla fyra. Den här historien har pågått i veckor nu och eftersom det är vi själva som är huvudpersonerna, vi själva när vi är äldre, dessutom, har den dragningskraft. Det är jag som läser för bara jag kan tyda mina bokstäver när det har gått fort att skriva och det gör det när det är spännande. På vår tågluff har vi stannat till i en lånad lägenhet i Monaco och hamnat i de mest åtråvärda kretsarna. Nu ska Mia ha en egen dejt med prins Albert. Mia-i-verkliga-livet var först tveksam när hon såg att det var det det drog ihop sig till, för Albert är inte snygg, precis, men nu har hon gett med sig med viss stolthet. Alla dejtar inte prinsar.
Dagens avsnitt drar ut på det, som vanligt, det är så mycket med miljöerna och vilka tidningar vi läser på vilka språk, jag älskar sånt, har gjort oss alla fyrspråkiga när vi knappt börjat gymnasiet. Om de inte vore med i berättelsen själva skulle de ha slutat lyssna för länge sen, Mia, Kicki och Lena. Dagens avsnitt slutar när prins Albert nonchalant lutar sig mot vår dörrpost. Bakom ryggen döljer han något...
– Å, Anna! Varför ska du ta upp så mycket oväsentligt? utbrister Mia med hettande kinder.
– Han var ju knappt med, Albert! håller Kicki med.
– Nästa gång, nästa gång, myser jag som en tomtegumma.
– Så säger du jämt! fräser Lena. Nu är det ingen idé att vi bestämmer något om nästa stycke. Du har ju allt kvar att skriva sen förra gången!
– Rappa på, manar Mia.

De behandlar mig som en tjänare, eftersom det är jag som arbetar, men det gör ingenting, för jag har makten. Oavsett vad vi bestämmer kan jag göra vilka utvikningar som helst och ibland, ganska ofta, inser de andra att det är bra. Det är min historia och jag är stolt. Jag har aldrig lyckats skriva något så långt förut.

Efter eftermiddagsfikat med mamma slänger jag mig på golvet i mitt rum och tar fram tågluffsboken ur skolväskan. Hela dagen har jag funderat fram och tillbaka om dejten med Albert. Det givna är att göra den romantisk. Eller så kan man göra den rolig. Men den skulle också kunna vara överraskande! Blixtlåset i Mias kjol går sönder! Eller han kör henne till ett grustag och mördar henne med en spade! Eller han sätter sig mitt emot henne i palatset och läser Rött och svart för henne i fyra timmar. Det skulle hon inte uppskatta. Knappt ens jag.

Mamma är över mig utan att jag hört henne komma.
– Anna!
Hon ryter inte, hon använder sin ledsna röst. Det är mycket värre.
– Jag trodde vi hade bestämt att du inte skulle skriva påhittat under terminerna!
Jag tvekar.
– Det här är inte påhitt. Det är den sanna historien om mig, Mia, Kicki och Lena.
– Ge mig. Ge mig!
Som en barnunge håller jag den härliga, linnepräglade skrivboken bakom ryggen. Hon greppar den, bläddrar.
– Ja, ja. Som läser Le Monde Diplomatique i Monte Carlo, säger hon och stoppar boken liksom tankspritt bakom sin egen rygg.
– Den är min, säger jag oväntat sturskt.
– Du får igen den till sommaren, säger hon och stryker mig över håret. Det finns ingenting i den där hopfantiserade smörjan, gumman. Du är fortfarande ett barn men litet måste du tänka på din framtid.

Det värsta är inte att förlora gemenskapen kring historien med de andra tjejerna. Vi kan ha gemenskap kring något annat. Det värsta är inte heller att jag blev avbruten just när jag var på gång med mitt längsta projekt någonsin. Det värsta är Albert och Mia, att jag har dem i mina händer och på min tunga, med en aning, en pirrande aning om vad som ska hända med dem.

– Det blir inget, säger jag på tiorasten dagen därpå. Mamma har tagit boken.
– Men Albert och jag då? säger Mia och ser snuvad ut.
– Jag skiter i det, säger jag dystert.
– Skiter i din mamma?
– Nej, skiter i boken, förstås!

Men vad är vänner till för? På lunchen har lydiga Kicki, som har pengar, och busiga Lena, som har smak, olovandes lämnat skolan och gått ända ner till Nya Pappershandeln, där de hittat en fin, tjock skrivbok med linnepräglat omslag som de lägger i min bänk. Jag får tårar i ögonen. Tacksamhet, ja. Rädsla också. Boken har en dedikation: ”Skit i mamma! Du ska skriva!” och så tjejernas namn under.

(Utmaning: skriv om att ignorera)

7 kommentarer:

  1. ja precis fantastiskt.
    fick tårar på slutet.

    och tack för dina kommentarer.

    SvaraRadera
  2. Jättebra! Någon förankring i verkligheten?

    SvaraRadera
  3. Välskrivet som alltid. Känsligt utfört!

    SvaraRadera
  4. Jag tycker om den därför att den rymmer nåt helt sant om hur det är att skriva. Makten, lusten och det som skaver. Och så säjer den nåt om lojalitet. Bravo, muchacha!

    SvaraRadera
  5. Underbart hur levande hennes fiktiva figurer är för henne att till och med ser till att hon ska skriva mer. Det är så jag tolkar det vilket fall. Härlig liten historia och väl genomtänkt.
    Misstänkte att du menade "similiar" eller liknade, har bara aldrig hört det uttrycket på försvenskat. Men och andra sidan så har du bjudit på ett och annat ord sedan jag börjat puffa som jag varit tvungen att slå upp. Alltid kul att berika ordförrådet. :)

    SvaraRadera
  6. Skithäftigt om man får uttrycka sig så. Den var verkligen superb!!

    SvaraRadera