Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 11 mars 2011

På bergssidan

Det hade dragit ut på tiden. Vi som vanligen var så disciplinerade satte inte iväg förrän klockan tre på eftermiddagen. Vi diskuterade inte ens om vi borde vänta ett dygn. Klockan tickade pengar och vi hade blivit tystlåtna mot varandra just denna dag.

Jag gick som försteman. Eftermiddagssolen skymd av den stora kammen på vars sida vi klättrade. I skumrasket vaknade jag än en gång upp till varför jag ägnar all min tid åt berget. Om jag trodde på Gud skulle jag säga att det är han-hon-den-det jag söker, inte minst i den totala koncentrationen. Fokus på vad jag håller på med och så plötsligt en fågel, en ensam blomma på ett litet klipputsprång. Sen åter till vad kroppen gör. Friheten.

Han gick som andreman. Det var inte mer med det. Några rutinmässiga rop till varandra, annars ville vi nog vara ensamma med berget på varsitt håll idag båda två. Det var vid femtiden som jag hörde det illavarslande rasslet under mig, kände linan spännas i ett stumt ryck. Där hängde han i repet som en sprattlande kackerlacka.

Under tre kvarts tid försökte vi få svaj på linan så att han skulle kunna haka tag i bergssidan igen men den lutade alltför brant utåt just där. Han blev snabbt trött och jag började frysa. Våra försök blev alltmer valhänta. Klockan sex ropade han det första gången: ”Skär ner mig! Skär ner mig!” ”Det kanske kommer någon!” skrek jag mot bättre vetande. Jag klarade inte att bära hans vikt mycket längre.

Vid sju tog jag gråtande fram min kniv och lät min älskade försvinna i djupet. Vi bad varandra om förlåtelse först. Nu var det mörkt och kallt. Frågan var om jag skulle klara mig uppför bergväggen. Jag var domnad och sliten. Snyftade, för det var lättare att behålla sansen så än att gömma känslorna. Tankarna grävde. Om inte jag hade börjat bråka om framtid och barn, så hade vi inte blivit ledsna och irriterade på varandra och så hade vi kommit iväg i vettig tid och upprätthållit öppenheten som är så viktig när man klättrar. Om inte jag... Om inte jag... Om inte jag...

Klockan nio var jag uppe. Spritköket låg långt nedanför mig tillsammans med hans sönderslagna kropp. Jag blandade litet frystorkad mat med smältvatten, lät det stå medan jag slog upp tältet. Jag var så otäckt, skamlöst levande. Så bräckligt, fruset halv. Om fyra dagsetapper fanns det chans att möta människor. När man klättrar tillsammans länge blir man som en organism. Jag hade inte tänkt på det men märkte det nu när jag var ensam. Svårigheter att fatta beslut. Oförmåga att planera om för ensamklättring. ”Det skulle han inte ha trott,” tänkte jag. Och så blev jag stark och stor för honom, inte för berget som inte var vänligt mot mig längre. Smög med tankar på att lämna klättringen för gott. Det kändes som ytterligare ett svek. Bråket, kniven och nu: sluta klättra?

Jag vet vad man ska säga. Man ska säga att han hade velat att man skulle fortsätta. Att man ska besegra K2 i hans namn. Och så vidare. Men jag sökte Gud och min vägledare störtade. Då måste man väl söka sig andra vägar.

(Utmaning: skriv om en prövning)

10 kommentarer:

  1. Bra skrivet om en tuff utmaning...;-)

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Man undrar snart vad marmoria INTE kan berätta om... En situation extremare än den denna ...nej, det blir tufft.
    Fint jobbat!

    SvaraRadera
  4. Levande, närvarande. Din text förflyttar mig ut ur mitt rum. Bra låter larvigt, men det är just det texten är!

    SvaraRadera
  5. fantastisk text man är så med , otroligt levande :)

    SvaraRadera
  6. lämnar en eftersmak, men ingen dålig en.

    SvaraRadera
  7. Fantastiskt tycker jag med. Rycks med som sagt.

    SvaraRadera
  8. kan inte mer än hålla med övriga, man vill veta klarar hon sig..........

    SvaraRadera