Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 16 augusti 2010

Uniformen

Hon finns med i ett hörn av mitt synfält, när jag sitter på pallen och lagar en trasig spets. Om hon lade märke till vad jag håller på med, skulle hon protestera vilt. ”Laga! Det är bara att slänga!”

Hon är ofta den jag ser när jag hastigt tittar upp från mina värv. Min matmor. En rosa arm som viftar i brottsligt skir tyll – så är det nu. Och jag hör. Hon pekar mot mitt håll och säger:
– Den lilla människan som är min påkläderska. Hon kan inte se ut sådär längre, nu när jag tar emot i min budoar.
Kammarjungfrun hummar och nickar. Även jag böjer mitt huvud, djupt ner i spetsen. En barnslig önskan att inte bli sedd men kammarjungfrun är över mig.
– I fortsättningen ska du vara klädd som jag, säger hon barskt.
Hon är en fyllig fyrtioåring, uniformen förvisso svart och vit men så prålig och smyckad och till delar i siden, att hennes befallning är omöjlig att lyda.
– Det går ej, viskar jag andlöst.
– Det går, för Madame har sagt det.
– Jag måste få tala med Madame.

Så liten och ynklig jag var, gick kammarjungfrun och bad för mig hos Madame. Audiensen ägde rum jämnt en vecka senare. Då låg min nya uniform nästan färdig hos sömmerskan – hon hade redan måtten. Allt var bestämt och jag var nästan förlorad.

– Madame!
– Påkläderska!
– Jag kan inte bära de kläder som var ämnade för mig. Det är omöjligt.
– Vad föranleder dig att ha synpunkter på din arbetsuniform?
Tolkande hennes fråga som vänlig, bekänner jag omedelbart:
– Jag tillhör Vännernas samfund, Madame. Vi måste vara ytterst enkla. Ingen flärd.
– Jag har närt en kväkare vid min barm! utbrister Madame. Men det ska vi snart ta ur dig. Jag har fattat beslut om uniformen, du har att ikläda dig den, vänner eller inte. Punkt.
– Madame! Kära! Jag kan gömma mig när Ni får besök.
– Det är slutdiskuterat.
– Då säger jag upp mig.
Min underläpp darrar men blicken är rak. Det kanske tar ett par månader att hitta en annan anställning men det är det värt. Och jag kan hitta ett arbete där jag inte behöver sova över. Mor och far skulle bli mycket glada.

Jag ser inte Madames minspel men hör triumfen i hennes röst:
– Det kan du göra nästa Mickelsmäss. Det är åtta månader tills dess.
Siden. Spetsar. Jag kan inte se församlingsmedlemmarna i ögonen. Även om jag bara bär uniformen här, på arbetet, kommer jag inte att ha frid i min själ.
– Vem ser dig här? säger Madame, som om jag uttalat mina tankar högt.
– Det gäller min religion, Madame. Var storsint, Madame.
– Vi talar inte mer om saken. Du ser ju ut som en bonddotter. I morgon dag ska du bära din uniform.

Från den dagen lagade jag inte, utan sprättade sönder. Försiktigt bytte jag spets efter spets, sidenstycke efter sidenstycke i ljuset av en talgstump som brann invid min bädd. Jag sade knappt ett ord till någon i huset, utan funderade ständigt på hur jag skulle kunna återta min enkla uppenbarelse litet i taget, utan att de andra skulle märka något. Vid första mötet med Vännernas samfund bekände jag allt och fick tillit till att min väg var den rätta. När en månad gått var jag åter så enkel som jag tordes vara. Då var det sju månader till Mickelsmäss. Helst hade jag gått ut på gården i regnet den första kvällen jag bar min nya uniform; slitit den i stycken skulle jag ha gjort och grinat men det svor mot Vännernas kallelse till fridsamhet och så var jag rädd för att hamna på hospital.

Nej, foglig var jag och så inbäddad i skuggorna och vrårna, att ingen tycktes se eller tänka på vad jag hade gjort. Jag höll mig tyst i bakgrunden och räknade dagarna till Mickelsmäss.

(Utmaning: skriv om flärd)

4 kommentarer:

  1. Gillar bilderna du förmedlar

    SvaraRadera
  2. Det här var en fantastisk text. Böljande rytm, bra språk och intressant historia.

    SvaraRadera
  3. Intressant kvinnoöde känns verklighetstroget bra

    SvaraRadera
  4. aja aj aj vilken räkning det måste bli till denna Mickelsmäss. intressant jag funderar ofta på hur du får i hop det hur, var kommer alla dina öden ifrån

    SvaraRadera