Udda

Vara så udda som hon får vara. Gamla paltor, ingen palestinaschal – hon vet inte var man köper en sådan. En gammal rutig duk får duga. Och gummistövlar, gröna Tretorn Sarek. Jacka från Försvarets överskottslager.

Det är att tänja gränser. Att få vara sig själv utan att ådra sig mammas vrede. Jackan är nästan för mycket. Hon är beroende av att vara älskad därhemma.

Och dagar går och veckor. Ingen ger sig tillkänna. Ingen som är som hon. Hon tar omvägar från skolan för att gå där de balla människorna bor – de som signalerar med sin klädsel
miljö
fred
solidaritet,

de som har så häftiga liv. Det syns. Hon knallar utanför deras grindar tills stövlarna borde skavas sönder. Fram och tillbaka. Osynligt. Smart. En kille börjar heja på henne. Det är stort ett tag, sen vill hon ha mer. Hon vill bli insläppt. Bli en del av deras gemenskap. Vad är det för idé att vara udda, om man inte har likar?

Så fort hon kan, flyttar hon till den stora staden. Hänger på Kafé 44 men inte tillräckligt tydligt, inte tillräckligt ofta. Hänger på allt möjligt hon läser om i DN På stan, demos och föredrag, stödgalor och konserter. Hon lär inte känna någon, inte någonstans, fast hon bytt duken mot en riktig palestinaschal.

Hon dras till det som signalerar gemenskap: ockupationer, folkkampanjen, allt som är litet mera varaktigt men hon måste vara som en Mårra, hennes nedkyldhet inuti evaporerar genom huden. Ingen törs komma nära.

Hur hon hittar till kyrkan kan hon inte efteråt komma ihåg. Hon känner en varm gemenskap och efter mässan serveras juice och frukt. En del är lika henne, andra inte och ingen bryr sig. Hon blir upphöjd, får stjärnstatus, utan att någonting egentligen har ändrats. De är många stjärnor där, mest tanter i åttioårsåldern. ”Du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.” Hon kan leva med det. I snart tio år har hon försökt bli älskad som den hon är. Nu är det dags att vara realistisk, sänka kraven. Den hon är blir aldrig älskad.

(Utmaning: skriv om att famla)