Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 18 juli 2010

I Bucklesfield Bay

Vi talar i stackatosatser. Det är liv som står på spel men vi kan inte göra oss förstådda. Det är chocken förstås. Skärpning!

Vi hade älskat ute på klippan. Sen ålade vi oss utåt, bara för att få kittlingen i magen av att se havet rakt ner inunder oss, hundratals meter. Och det var tur det, för under oss var också ett klipputsprång, en liten hylla bara, och där såg vi något mystiskt rött. Det låg förrädiskt stilla. Vi försökte ropa men vindarna for in mot klippsidan och slungades uppåt, omöjliggjorde kommunikation. Men det röda tog vi för en ryggsäck och svart mot svart på den lilla avsatsen anade vi att det kunde finnas en mänsklig kropp.

Vi rafsade ihop våra kläder och sprang mot pensionatet.

Nu står vi här och hackar tänder. Det är Alicia som kommer sig först. ”Fort,” säger hon. ”En man – vi tror att det är en man – i Bucklesfield Bay.” ”På en klippavsats,” lyckas jag fylla i. Vi följer inte med räddningsmanskapet. Vi sitter på rummet och tar en gin och tonic och spelar canasta.

Det var en man. Han hade brutit båda benen i fallet. Hans proviant hade varit små, små klunkar ur en vattenflaska som han hade lyckats pilla fram. I fem dagar hade han legat så. När han var redo att tacka oss, hade vi redan färdats långt mot väster. Enligt ett tidningsurklipp som pensionatsföreståndaren skickade oss, bedömde läkarna att han inte skulle ha klarat ännu en natt.

(Utmaning: skriv om något akut)

6 kommentarer:

  1. hallojj och hallå Marmoria texter la la la tralla la vad jag blir glad bara älskar dina texter som tur e har jag ju en hel bok hemma hos mig:)vid mitt natt bord så jag bläddrar blundar och låter mitt finger bestämma vad jag ska läsa

    SvaraRadera
  2. Välkommen åter! Började just planera för en räddningsaktion... men du hade förstås redan tänkt ut en egen;)
    Väldigt trovärdigt.

    SvaraRadera
  3. Håller med båda föregående kommentatorer, till punkt o prickar!

    SvaraRadera
  4. Jag känner både svindeln av att titta över stupet och av känslan av att ha räddat livet på en okänd man. Fantastiskt fångat i så koncentrerat format.

    SvaraRadera
  5. Ja, vad ska jag skriva... Så bra!!! :)

    SvaraRadera