Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 29 juli 2010

Myggor i huvudet

”He e knotten henna. Nå vansinnigt,” säger hon. Vill hon inte att jag ska komma längre? Var det ett hugskott? Det uppstår en paus. Är det meningen att jag ska säga något? ”Jaså,” drar jag till med och då säger hon: ”Men maten är god.” Jag törs inte fråga om jag ska komma. Hon har sitt liv däruppe, föräldrar, gamla vänner, gamla ex. Sen hon åkte har min blygsel inför hennes historia och hennes sammanhang vuxit från ett intet till en självkänslans harakiri, som lämnar mig som en sladdrig påse. Hon märker inte själv att hon bytt till dialekt. Skamset måste jag tillstå att det skrämmer mig. Att hon bytt. Och att hon inte märker.

Hon föreslår inte något och jag törs inte fråga. Ändå går jag till mormor för att be att få låna Duetten. Mormors Volvo Duett från 1961, som drar 1,2 liter. Till Hemavan är det jämnt hundra mil. Duetten har ett snällt rött streck runt navkapslarna. Mormor har samma färg på nagellacket. Engelskt rött. Naglarna är vackert mandelformade, smeker min hand. ”Ska du inte ha en modernare bil?” frågar hon. ”Det är inte säkert att det blir av,” förklarar jag. ”Jag frågar utifall att.” ”Varför skulle det inte bli av?” frågar mormor. Då börjar jag grina, säger som det är, att jag trodde att det var klart att jag skulle åka men att det aldrig förts på tal sen hon kom upp, att jag knappt törs prata med henne längre och att hon inte tycks märka...”

Nu smeker mormor hela min arm. ”Vet du vad man sa på min tid?” frågar hon retoriskt. ”Att kärleken alltid har myggor i huvudet.” ”Vad betyder det?” frågar jag men jag anar. ”Att man inte är riktigt tillräknelig när man är kär. Att man har en svärm av tankar som kan leda en vilse.” svarar mormor. ”Ungefär,” lägger hon till. Ett par torra snyftningar från mig och hon säger mjukt: ”Du är vuxen sedan länge. Du måste ta ansvar för ditt liv. Dölj dig inte från din käresta.”

Jag ringer runt efter en hyrbil redan hos mormor. Ingen finns att få tag på den tjugonionde juli. Inte utan triumf åker jag hem i Duetten, ringer upp till fjällen och säger att jag snart är på väg. ”Huva, som jag längta! Ja trodd aldrig du sku ta på kôm” säger hon.

(Utmaning: skriv om mygg)

9 kommentarer:

  1. Härlig känsla i berättelsen. Skön stämning.

    SvaraRadera
  2. Jag fastnade i din text när jag kom till oblaten, där blev det för komplicerat med formerna och det vita/röda för min hjärna.

    I övrigt tackar jag för underbara rader (som alltid). "Sladdrig påse" var en fantastiskt lättillgänglig känslobeskrivning.

    SvaraRadera
  3. Vackra ord som vanligt och lite gullig text som får mig att le flera gånger

    SvaraRadera
  4. "Självkänslans harakiri" och "mandelformade oblater". Du skriver så fint.

    SvaraRadera
  5. Tyckte väldigt mycket om din text idag! Just hur du fångar att en person kan bli en främling i en annan omgivning...

    SvaraRadera
  6. Lysande: att hon bytt dialekt, och dialogen i början. Naglarna, Duetten. (Oblaten hittar jag inte. Tyvärr.)
    Men självkänslans harakiri, njaeeee.

    SvaraRadera
  7. Underbar berättelse för att beskriva avståndet mellan människor, hur det plötsligt kan breda ut sig genom missförstånd och/eller bara geografiskt avstånd.

    SvaraRadera
  8. Jag tycker om hela historien.
    Bra berättat om avstånd.
    :)

    SvaraRadera