Det är en klump som är lika stor som en treliters creme fraiche-hink. Det är Rufus, hennes son. Med honom kommer ett nytt slags kärlek. Hon betraktar hans gubblika drag och något i henne droppar som smält tenn. Hon blir svag i lemmarna, obrukbar. Kärleken som en kraftfull, dold process; hon törs inte dela den ens med barnets far. Ändå kan de sitta invid fårskinnsfällen, båda två, långa, långa stunder och bara se på Rufus och le. Men det är inåtvända leenden. De delar blickar men vad som händer inuti dem kan de inte dela. Så är detta både det närmaste och det som är längst ifrån. En känsla så stor att den måste göras osynlig.
Det är en kärlek som penetrerar med sin ishetta, smälter bort strukturer hon noggrant byggt upp. Hon står på botten av ett svart hål med ansvaret, med rädslan. En vanmakt så stor att hon måste dölja den bakom beskäftighet. Hon blir böjlig som ett grässtrå. Med mormor gäller doktor Spock, med mamma Anna Wahlgren och med mödrar i hennes egen ålder caffè latte. Hon undrar om alla dessa barnuppfostringsparadigm bara är strategier för att hålla den bråddjupa rädslan stången. Rädslan för att vara vuxen, ansvarig. För det oerhörda: att svara för en annans liv. Borde inte det vara förbjudet?
Bara ibland, när hon är ensam med Rufus, hittar hon upp ur rädslan. Hans mjuka lemmar rör sig. Från hans mungipa rinner litet mjölk han kräkts upp. Han är bara nu och här. Han ska växa, fråga henne saker, sura. Nu byter de tröja. I jägar-samlarsamhället fanns inga barnuppfostringsböcker.
(Utmaning: skriv om att vara rädd)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Började på en helt annan kommentar men den blev så djäkla lång. Du skriver förmodligen om den äldsta rädslan av alla. Som vanligt väldigt insiktsfullt och snyggt. Att känna sig tvungen att lita på någon annan trots att du är den enda som känner ditt barn.
SvaraRaderaden rädslan levd jag med till jag fattade att jag är en tillräckligt bra mamma och känner mina barn bäst, mina barn skainte behöva gråta i ensam säng för min finns det plats för både värme och trygghet... tänkvärd och klok text
SvaraRaderaDu skriver; "Med mormor gäller doktor Spock, med mamma Anna Wahlgren och med mödrar i hennes egen ålder caffè latte. Hon undrar om det är strategier för att hålla den bråddjupa rädslan stången. Rädslan för att vara vuxen, ansvarig"
SvaraRaderaDet där var ypperligt, tycker jag; vilken bra vinkel! Jag förväntade mig ngt rysarlikt och fick sedan en helt oväntad vinkel på temat. Tack för det//Sofie
Fina ordval och dito vändningar, t ex "droppar som smält tenn" och ishetta. Texten är bra och annorlunda beluysning av rädsla.
SvaraRaderaEster
Gillar dina träffsäkra punktbelysningar av samhällsfenomen: Anna Wahlgren kontra caffè latte. Mitt i prick!
SvaraRadera