När vi gör det

Men när vi gör det är det alldeles stilla. Före, ja, en iskall tystnad som inte är stillhet. Efteråt gräl och gråtattacker, när vi ska reda ut tentaklerna som slingrat sig samman. Men just då känns stillheten i hela köket och säkert ut i tamburen. På varsin sida bordet, ett levande ljus emellan oss och rester av en slarvig måltid. Vi har ännu inte rest oss. Det är högt i taket, som om vi sitter i en kyrka.

”Då gör vi det, då,” märker jag att jag säger.

”Ja,” säger du.

”Vi gör slut,” säger vi samtidigt. Det är stilla men det är som om vi drabbas av en tryckvåg, eller en rekyl. Jag kan inte röra mig och du sitter där du sitter. Luftrummet ekar. En stund sitter vi så. Sen reser vi oss upp och samlar in tallrikarna.

(Utmaning: ”Stilla”)

Vid modets gräns

När grannen hade inbrott gick hon in och stoppade det.

Hon har sprungit långlopp med trettionio graders feber.

Hon törs sticka kniven i sin egen inflammerade tumme.

Hon har liftat, mycket och långt.

Men hon törs inte ha sms-biljett på tåget,

för då tror hon att mobilen ska gå sönder.

Utmaning: ”Biljett”

Under mispelträdet

Sakerna de kallar för sina: hon sitt hus, förstås, och mispelträdet som breder ut sig över trappan. Katterna, vävstolen, de oräkneliga garderoberna med oräkneliga material; lintråd och mjölkkartonger, ull och knappar. Han sin kåpa, sina sandaler, rakkniven och matskålen.

Hon tänker på det när hon ser honom genom köksfönstret, en apart gestalt i saffransgult som ser ut att vara i djupt sampråk med getterna. Här är han född och buren, det är han själv som gjort sig främmande.

– Tycker du att jag är fast i det materiella? frågar hon när han kommer in och förstår med ens att han inte kommer att svara och att hon egentligen vill att han ska säga att hon är det mindre än de flesta.

– Vill du ha något? frågar hon därför i nästa andetag och han säger nej.

”Men jag vill ha av dig,” vill hon säga. ”Din klarhet, dina avvägda rörelser och lugnet på botten av dina ögon.”

Nej, hon inbillar sig inte. Han är hennes lillebror Linus, hon är den som kände honom bäst. Nu har de begravt pappa Jörgen och hon får se honom några dagar för första gången på tretton och ett halvt år.

– Att vara munk är inte som förr, förklarar han där de sitter på förstutrappen morgonen han ska fara. Om vi är på resa får vi ta i pengar, till exempel...

– Men principen finns ju, det är det viktiga. Tänk på hur jag slentrianmässigt använder kortet flera gånger i veckan – och jag bor ändå på landet!

– Mycket ger sig självt när man bor i ett kloster. Det är en väldigt skyddad tillvaro...

– Men uppoffringarna!

– Du känner mig. Tror du att det kräver så mycket uppoffring att få möjligheten att utöva på heltid?

”Nej, det är klart,” tänker hon. ”Nej det är klart.”

De ler in i varandras ögon och hon ser att hans liv är lika självklart och tillfredsställande för honom som hennes är för henne.

– Du är förändrad och precis densamme, säger hon och lycka far genom kroppen.

– Mm. Du med.

(Utmaning: ”Sina”)

Pietà

– Jag kan inte förmå flickan att lämna farkosten.

Kvinnan i den gula huvudduken talade förfinad men bruten arabiska. Kjolarna böljade, en blöt blomma i havet, och hennes hjälplösa händer bönade mer än hennes samlade röst. De var ensamma kvar nu, kvinnan i vattenbrynet och dottern på gummibåten. Il capitano bestämde sig för att uppmärksamma dem och gick fram till dottern, tog tag i fingrarna som slöt sig kring en metallten och bände. Inget resultat. Han skakade på huvudet, skrek något på sitt språk och stampade iväg i båten. Rätt snart var han tillbaka med en bensindunk, som han med ett grymtande höjde över huvudet och med förvånansvärd precision bringade ner på de vitnande knogarna.

Det var bara kvinnan som skrek. Det var vad de andra flyktingarna skulle berätta senare, de som fortfarande stod på stranden och ödslade tid på att betrakta det lilla dramat i båten. Bara kvinnan skrek. Dottern, som långt i från var någon liten flicka, gjorde det inte men hennes grepp slappnade för en stund, så lång att Il capitano hann ställa ifrån sig dunken och häva henne ner i havet som ett dött föremål.

– Det var hon ju nästan också, viskade en av de andra kvinnorna senare, när de avlusats och tilldelats sovplatser i idrottshallen som fick tjäna som flyktingförläggning.

En annan av flyktingarna protesterade.

– Hon var eljest men nog var hon en levande människa.

I en säng på en av bowlingbanorna – för förläggningens sjukstuga var inhyst i bowlinghallen – satt kvinnan och vaggade dottern i famnen. De bandagerade händerna hängde som cementklumpar.

– Hon är autist och behöver lugn och ro nu, förklarade kvinnan på sin fullt adekvata arabiska men tolkarna slutade 17.00 och strängt taget var det väl lugn och ro de hade fått.

(Utmaning: ”Förmå”)

Tant Liselottes livsöden

Jag minns när jag fick gå till tant Liselotte för första gången. Tant Liselotte är min dagmamma. Jag trodde att hon skulle ha lockar vid öronen och rosa tights för så låter det, ”Tant Liselotte”, fast hon är stor och liksom grovskuren, som självporträttet av Käthe Kollwitz som mamma har satt upp på kylskåpet. ”Käthe Kollwitz” låter inte som lockiga lockar vid öronen, det låter som nånting mitt emellan en leverpastejmacka och tant Liselotte.

Först visade hon mig hoppborgen. Sen tog hon mig på en tur till getingboet. Jag kunde hålla i getingarna, för de var så vana vid Tant Liselotte. Sen gick vi en bit utanför trädgården till trädkojan. Jag fick klättra upp och så skickade hon mig en läskflaska i en korg med ett rep. Sen, när dagen nästan var slut, skickade hon in mig i en tunnel av tyg som var jättelång. Jättelång! Och när jag kom ut hade jag kommit till en plats där Tant Liselotte satt. Hon sa att det var dags för ett livsöde och tog fram ett gammalt fotoalbum som hon slog upp på måfå. På en sida stod det längst upp: Fjälltrauma, och så var det bilder på två skrattande unga tanter i naturen med spänstiga kläder. Den ena tanten var Tant Liselotte när hon var ung. Hon såg inte alls ut som Käthe Kollwitz då. (Det kanske inte Käthe Kollwitz gjorde heller när hon var ung?) Under bilderna stod det: Hon leder mig på leder som ingenstädes leder och gör slut på mina leder.

– Är dina leder slut? frågade jag Tant Liselotte med stora ögon och hon nickade.

– Ända sen dess? frågade jag och pekade i albumet.

Hon nickade igen.

– Hur känns det då? undrade jag tyst.

– Det känns som en tygpåse med några torra kvistar i som skaver mot varandra, sa hon dovt.

Nu har jag varit jättelänge hos Tant Liselotte och det är som om kojan och tunneln och hoppborgen och getingboet är mina och jag älskar dem men mest tycker jag om livsödena, ett varje dag, som Tant Liselotte delar med mig. Jag tycker att vuxna borde vara givmilda med sina minnen som tant Liselotte, så att man får se fler sidor av dem. Alla har faktiskt inte varit lika vuxna jämt.

Utmaning: ”Leder”

Postmoderna lekar

Så här hade hon inte tänkt sig det. Det skulle inte vara ett folkhav mellan henne och den upplysta scenen, där Författaren satt. Ava önskade nästan att hon stannat hemma, tittat på intervjun på teve... Den kanske skulle komma på teve?! Hon kanske skulle komma med i någon publikbild? Med automatik började det röra på sig i hennes skinkor, knän och fötter. Flyktinstinkt. Tevekamerorna skulle säkert zooma in henne, hon förstod att hon såg salig ut fast avståndet var så långt.

Ava älskade Författaren. Hon avgudade Författaren. Hon dyrkade Författaren men hade aldrig rekommenderat henne till någon. Författarens böcker var staplade bakom ett par sällan använda pumps i garderoben. Att gå vidare och Bäckens sång hade Ava till och med kastat vid olika tillfällen, för att sedan något halvår senare bli tvungen att söka rätt på dem på Bokbörsen. Hon kunde inte leva utan Författaren och hennes ord, som hon nu hörde i verkligheten, om än på håll, för första gången.

Nu strök sig Författaren genom sin lockiga kalufs och sa:

– När kvinnor använder sig själva litterärt är det alltid fråga om plumpa bekännelser och kritikerna negligerar. När en man gör det, laborerar han med metalitterära parametrar i ett postmodernt spel med romanformen och en genialisk kritik av identiteten – och kritikerna refererar till Foucault.

Hon sa det tydligt och mjukt, ironiskt men utan uns av bitterhet, vad Ava kunde märka, och det kändes som om Ava fick en stöt men denna gång sade inte den kroppsliga förnimmelsen ”fly”. Hon stannade upp inne i sitt eget hjärta och frågade sig varför hon skämdes så för Författaren. (Det var som med självhjälpsböckerna, som hon plockade upp på skolklassernas små loppisar under tunnelbanespåren, läste, destruerade och slängde i hushållssoporna.) Det var för vibrerande roman-jag, som blottade Ava medan hon läste och äcklade henne när hon var färdig. Det var ett sorts straff för att hon känt sig sedd. I någon grötig del av sitt inre kunde hon se att äcklet var lika mycket riktat mot henne själv, men det var för bökigt att tänka på.

Ava fortfor att fixera den lilla kvinnan på scenen med blicken men i tanken hade hon gett sig av på en liten utfärd. Hon såg för sig hur hon kom hem och genast plockade fram de arton, eller tio, eller tjugo gånger lästa, fläckade och rivna romanerna av Författaren, smekte dem till upprättelse och ställde dem, allihop, med Kafka och Tunström och alla de andra favoriterna... Nej, de skulle ha en egen hedersplats efter alla undanskymda år, i den snidade indiska hyllan ovanför sängen. Och någon skulle fråga:

– Den där, är det inte en sådan där kletklistrig bekännelseroman..?

Och Ava skulle sävligt svara:

– Nej, en lek med postmoderna parameterar och framför allt en kritik av indentiteten!

Och Författaren sa något vist och klurigt långt därframme, något Ava skulle komma ihåg och citera på bokcirkeln, när hon litet släpigt skulle stoltsera med att ha varit här i kväll:

– Fantastiskt, förstår ni, men jag satt alldeles för långt bort.

(Utmaning: ”Avlägsen”. Tack till Jeanette Winterson)

Trendtrauma

treva

trasig

trend

trygg

trind

För trind för denna trend ---

trevar

efter första bästa skynke.

Trasig trygghet.

Utmaning: ”Välj 5 ord på bokstaven T och skriv en text som innehåller minst 2 av dem"

Dokusan

Den gamle japanske mästaren satt ledigt och avspänt, ändå som skuren ur ett block granit, i lotusställning framför mig och jag kände hur det vibrerade i fingertopparna, av vördnad eller nervositet var svårt att avgöra. Det var som om man kunde urskilja ett ljus omkring honom i dunklet. Han är rätte mannen, tänkte jag, att anförtro mig om mitt utökade åtagande till. Så jag talade om det. Jag sa, och kände medan jag sa det ett slags befrielse:

– Jag vill ta mitt zenutövande till en djupare nivå.

Hans reaktion kom som om någon tömt en hink isvatten över mig. Allvaret i samtalet bröts för han började skratta – ett dånande, nästan vrålande skratt, som fick hans lekamen att guppa. Han torkade en tår ur ögat och svarade:

– Vad menar, ”djupare”? Zen bara en nivå. Inte djup, förstå?

Och så ringde han i klockan för att visa att samtalet var över. Jag reste mig upp på mina värkande ben, bugade och gick tillbaka till meditationshallen, upplivad som av ett vinterbad eller en tur med tivolits farligaste åkattraktion. Ännu fattade jag ingenting men av mästarens gränslöst vänliga ton anade jag att jag någon gång, snart eller i ett annat liv, skulle begripa. ”Inte djup, förstå?”

(Utmaning: ”Förstå”. Tack till Lawrence Shainberg)

Ett ögonblick i sänder

Vänta ett slag, så får du höra!

En stund är så lång tid det tar att stanna till. Stillestund.

Ett tag är så lång tid som ett årtag tar. Klara droppar i stilla sjö.

Ett ögonblick är mer precist: det är så lång tid som det tar för två par ögon att mötas innan de åter flackar iväg, av rädsla för att drunkna.

Och ett slag är ett slag är ett slag. Vill du veta mer om det, fråga Floyd Mayweather.

(Utmaing: ”Ögonblick”)

Känna vad någon hör

Vi har saknat dig i söndagsskolan. Vykortet föreställde en hög blå himmel över hus och gärden och på himlen ett flygplan som skrev meddelandet i luften: Vi har saknat dig i söndagsskolan.

– Arnold? ropade hon och torkade vanemässigt händerna mot jeansbaken.

– Går du inte i söndagsskolan längre? frågade hon när sonen dök upp från det inre av ett komplext dataspel.

Han ryckte på axlarna.

– Var det jobbigt det där när de andra barnen valde det vita hjärtat och du valde det smutsiga?

Han nickade långsamt men sa mellan tänderna:

– Det var svart. Jag gillar svart.

En liten rörelse gick genom pojkkroppen. Det var signalen att det komplexa dataspelet väntade. Några förmaningar, ett par kramar och interaktionen var över.

Det var inte hjärtana. Den episoden hade inte varit det minsta jobbig. Han visste att alla killarna och ett par av tjejerna tyckte att han hade varit cool, riktigt cool. Nej, det var låten. Den knäppa låten som söndagsskolfröken Barbro alltid envisades med att sjunga med dem. Alla skulle sjunga och hålla hand och blunda och det var olidligt, ett isande obehag. Långsamt gick den också:

Man kan höra vad någon ser

Man kan känna vad någon hör

Man kan räcka en vän sin ha-and

och komma närmare varann

– Den är så fiiin, brukade Sofie säga och de flesta höll med henne.

Själv hade han alltid känt sig kusligt invaderad av låten, fastän han principiellt var vänligt inställd till söndagsskolsånger som inte handlade om Gud eller Jesus. När det blev så att låten sjöngs varje vecka, ofta flera gånger, slutade han dyka upp. Han skulle fortsätta driva omkring under söndagsskoltid, vandra från Småningstorpsområdet bort till gallerian i Näs och där använda sin söndagsskolepeng till en McFlurry. Slicka i sig den i små, små slurpar och känna sig solid, i ett stycke, som om han stod upp för något han inte riktigt kunde formulera.

Utmaning: ”Känna”

Wonderful Rose of Love (2)

'Twas night in a garden enchanted,

As under the star-lit sky

We lingered amidst the sweet roses,

And whispered a soft good-bye.

I dream of your kiss divine,

And I know that your pure heart is mine.

You were just a poor common soldier

Off to a meaningless war.

Yes, war is devoid of meaning –

I didn't realize that before

You made me eat that rose

And the garden around us froze.

(Bildutmaning från Flickr: http://www.flickr.com/photos/brizzlebornandbred/12029710956/sizes/z/in/photostream/ )

Embryonalt

Mamma, du svävar, en klocka av dunkel över mina distinkta ögonbryn, där du läser mig hårstrå för hårstrå. Om nätterna viskar du: du väntar... på någon... på mig! Jag griper efter fosterhinnan, vill säga dig att jag är här, det är vi, det är såhär vi ska vara, vi, så nära, i din klocka av dunkel. Men så kan jag inte nå dig och du pratar om annat. Om en far. Om små. små plagg av tyg, Om köld och hetta, om fara, om gryning, och åter detta: Kom till mig! Kom snart! Så vi kan leka mera. Jag smeker mig över pannan, generad av din okunskap. Vi är här, svävande. Det här är allt. Om det funnes, det du kallar värld, skulle väl jag ha någon kontakt med det.

(Utmaning: ”Tillit”)

Vi får måla

Vi får måla allting vitt: väggarna och taket men inte speglarna och fönstren. Till taket har vi en lång stång som vi sätter på rollern. Extra lång, för vi är bara sju år. Fast Jamaica är sjuochetthalvt. Det är Jamaica, Louise och jag som målar. På verandan sitter Jamaicas farmor. Hon har en blå klänning och mustasch och röker pipa. Klänningen går till golvet, nästan. Till vristerna. Det droppar när vi målar taket men det gör ingenting, för Jamaicas pappa har täckt hela golvet med papper och tidningar. Var femte sekund gnäller det till ute på verandan. Det är när Jamaicas farmor gungar på gungstolen. Hon sitter tyst och gungar och ryker ur munnen. Hennes ögon är som Tintins, små svarta prickar bara, och de ser långt, långt ut i skymningen som också blivit svart.

– Vad ser hon på i mörkret? andas jag i Jamaicas öra och Jamaica frågar tillknäppt:

– Vem?

– Din farmor, förstås!

Då tränger Louise in i samtalet, Louise med vita ränder i sitt hår, som en slöja:

– Jamaicas farmor är konstig!

Och på samma gång, alldeles då, står tanten i dörröppningen, hon som satt i gungstolen nyss, och stolen gnäller, den gungar fortfarande och hon säger... Jamaicas farmor säger med en röst som inte alls är grov:

– Du anar ej, mitt barn, med vilken mildhet det går att uttala de ord du sade nyss.

Nej, rösten är som Dinos panflöjt och hon hinner inte säga orden förrän hon sitter igen i stolen, som aldrig tappar rytmen, gnäller dubbelt eller så. Jag målar taket invid fönstret mot verandan, ser tydligt hennes nackhår och röken och funderar på om hon vuxit eller krympt med det hon sagt. Jamaica slabbar friskt i mitten av rummet och Louise torkar snart näsan och går hem.

(Utmaning: ”Konstig”)

Lose-lose

För mer än tjugo år sedan lämnade Ingemar Unge Dagens Nyheter och började på tidningen Vi. Han skrev sämre när han skrev mindre – Vi var ju inte dagstidning – och Namn och Nytt-sidan i DN blev aldrig mer lika rolig.

(Utmaning: ”Unge”)

Rapport om vad som föregår ett obefintligt inlägg från mig (exempel)

Jag ser inga historier längre. Du försöker puffa på mig med dina ord och ingen berättelse projiceras dimtydligt på duken innanför pannan. Men idag, någonting: en litet rultig kvinna som med god fart men lätt hälta pulsar genom snö. Jag ser hennes kantiga gångart och en våd av hennes kjol. Hennes andhämtning är hög. Hon har svept en schal omkring sig. Tänk Babettes gästabud: gråskala och något dovt rödaktigt, en tunn tunn rand i kjolens väv.

Förr skulle jag ha vetat åtminstone ”varifrån”. Antingen ”varifrån” eller ”varthän”. Sen skulle jag skriva och få reda på resten. Så mycket som jag ville veta den gången. En ny historia varje dag. Vad gör man när man förlorar en förmåga som man tagit för given? Börjar med något nytt:

Halt kvinna i snö

går att ladda kanonen.

Kvar: en strimma rött.

Nja. Fast nu vet jag vart hon skulle, förstås. Och jag ser litet mer. En bastion ovanför byn i Babettes gästabud. Göra om haikun till prosa? Men vänta, byn är ju inte skyddad... jag vet inte hur man laddar en kanon... orkar inte ta reda på det heller... det är ändå inte samma sak som förr... ingen lust. Jag skiter i det. Igen.

Bekanta sig

Alla de där romanerna

från de forna öststaterna

där de bor hemma hos sin mamma

i en tvåa

som delas med två andra familjer

en massa draperier som rumsavdelare

gnat och bråk och en doft av kokande kål

som vällde ut mellan boksidorna

blandade sig med nydoften från mexitegelvillan

i vilkens mysiga gillestuga man satt

femtonårig

i liggfåtöljen ”tajt”

och bekantade sig med världen

uppspända skinn på väggarna som gästböcker

för övrigt sju rum

det tar lång tid att bekanta sig med världen

från liggfåtöljen tajts horisont

säg förresten ”gillestuga” till en familjeförsörjerska i Leningrad

och se om hon fnittrar ihjäl sig

eller slår.

(Utmaning: ”bostad”)

Välsignat tillstånd

De lever intensivt med sin graviditet

hela tiden

från de ömmande bröstvårtorna

till de molande äggstockarna...

De lever intensivt med sin graviditet.

Alla fyra dagarna.

Man får inte bli för ledsen.

Det stör hormonerna.

(Utmaning: ”intensiv”)

Vägg av eld

Branden står där den står, en vägg av eld på andra sidan Kolbäcksån, som kröker just vid vårat hemman och ger oss vår lilla badvik. ”Under normala omständigheter ger oss”, som min nioåring Sandra skulle rätta, om hon hade chansen. Ingen går nära ån. Kindhåren sveds på hundrafemtio meters håll.

Hon är skickad till mormor i Västerås, Sandra. Där ser de inte domkyrkotornet och inte stadshustornet heller, inga av landmärkena, för all rök. ”Och lukten sätter sig ju så i kläderna”, gnäller Sandras mormor, min mor. Jag bryr mig inte om att säga att jag fortfarande har blod på mina händer efter att ha nackat de tretton hönorna. De var inte sunda längre, raglade omkring på gårdsplanen så långt från ån som möjligt. Kanske var det röken som på något sätt satte sig på hjärnan på dem, kanske någon sorts värmetrauma. Men jag tror på röken. Mamma har rätt. Den är ond.

Så står jag hönslös på gården och kisar mot ån och över till andra sidan. Pilarna som sopar vattenytan – som vi älskat dem. Nu är de en möjlig brandbro, det som kan föra elden över till den här sidan, så att den kan sluka Virsbo och Västanfors, ja, allt som västerut är. Men först knastrande äta vårt eternithus på minuter. Inte ens spara murstocken. ”Om elden tar sig över ån kommer det att gå så fort att ni inte hinner evakuera”, sa brandmästaren som var uppe här och språkade.

I morfars gamla dragspelsväska med trälister packar jag de tretton kropparna, svepta i plast och blankt papper. Det gör tungt i mig, det arbetet, och jag skyndar inte på. Ovanpå slänger jag den grönblommiga klänningen jag haft hela sommaren och Sandras bebisalbum. Mitt och Stefans med. Vi ska inte med i någon buss. Vi ska vara självständiga, i vår egen Volvo 740, och åka till morsan i Västerås med våra nyslaktade hönor. Hoppas hon har plats i frysen. När vemodet blir för svårfamnat får vi smaka mustig fågel från vårt nedbrunna hemman. Man vet aldrig vad man har och vad som blir kvar. Aldrig.

(Utmaning: ”brand”)

Etik i bil

– Det som är fel för mig är rättare kanske för dig, relativiserar jag å det tolerantaste.

Vänder mina stora violblå emot dig. Väntar mig frid. Vi är på biltur tillsammans, i tjänsten, och jag tänker att ett samtal om etik och moral kan liva upp under de fyrtio milen.

– Döda, menar du? Skära bort klitoris i hederns namn eller förslava?

– Nja, nu menar jag kanske inte... det där är ju ohyggligheter.

– Och vem sätter gränserna för det hyggliga? Den upplysta västvärlden som har dödat, kränkt och förslavat sig fram till sin position?

– Det här blir en litet större diskussion än jag hade tänkt, mumlar jag och fingrar modstulet på bilradion.

Ut kommer överkonstapel Bastians röst, ren och klar. Ja, överkonstapel Bastian från Kamomilla stad:

”Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till -

men för övrigt kan man göra som man vill.”

– Ja, för övrigt kan man göra som man vill! klämmer vi i tillsammans i omkvädet.

Ler mot varandra, den ena litet skevare än den andra, men det är inte längre så hiskeligt långt till Laholm.

(Utmaning: ”fel”)

Ärende

I Helenelund och hämtat en klocka.

Om ni undrar.

Var jag varit.

Det tar tid att åka till Helenelund

och tillbaka.

Köra fel i Kistatrakten.

Det tar en stund.

Vackra, stenlagda rondeller:

som gigantiska ur

eller små stenkrossar.

(Utmaning: ”ärende”)