Underbart att skapa

Sara var egentligen naturvetare med allt vad det innebär men sommaren före trean hade hon gått en skaparkurs på en kursgård vars marker sluttade ner mot en sjö. Hon hade fått tova, måla färgstarka tavlor enligt de sjutton principerna för Vedic Art och lära sig växtfärgning. Det senare var ju nästan litet naturvetenskapligt. På kvällarna tände ledarna bål som deltagarna satte sig runt och sjöng och drack björklövste.

Det var sommaren, det. Till hösten blev det trean i gymnasiet och krav och planer. Sara tejpade fast en bit målarpapp som täckte halva skrivbordet. Det var hennes skaparyta. Inga rutade block med formler, inga iPads fick ligga där. Människan behöver skapa för att leva, hade hon empiriskt kommit fram till, och hon tänkte inte offra sitt liv.

Men veckorna gick, arbetslampan fick tändas tidigare och tidigare på eftermiddagarna och det enda skapande Sara åstadkom var klotter, först i kanterna av och sen allt längre in på pappytan. Och en dag hamnade faktiskt iPaden där, med ett tangentbord, och Sara skrev sin första historia. Att det skulle bli en historia visste hon inte när hon började och hon såg inte omedelbart att det var det när det verkade som om hon var färdig men medan hon höll på bubblade hon av värme, precis som på skaparkursen, och när hon började svalna igen var hon lika belåten med sig själv som hon varit på sommaren.

Det var en riktigt rolig historia om en kille på ett tåg som bekänner för en något äldre kvinnlig medpassagerare att han ljugit ihop sina kvalifikationer för det jobb han är på väg för att söka. Så kommer han fram, går till intervjun... och så är det kvinnan från tåget som sitter och väntar på honom. Dråpligt.

Först visade hon sina föräldrar. Dagen därpå sin svenskalärare. Sara var stora tänder i ett glatt ansikte, sörplade i sig deras välvilja som hon tolkade som beröm. Läraren avkrävde hon kontaktuppgifter till skolans litterära sällskap, dit hon hastade en lunchrast samma vecka.

Sophie och Laura var postmodernister (Laura med en dadaistisk touch), gick helklassisk hum och utgjorde presidiet i det litterära sällskapet. Sara stack sitt opus under deras näsor och suckade: ”Det är underbart att skapa. Nu är jag här!”

Laura tittade och fick något anemiskt över sina ögonlock. Nonchalant räckte hon över papperet till Sophie och sa till Sara: ”Stick.” Sophie sekunderade, utan att ha sett en rad: ”Stick och brinn.”

Så fick Sara lära sig att alla skapande människor inte sitter och sörplar björklövste och känner gemenskap.

N.B: Uttrycket ”stora tänder i ett glatt ansikte” har jag tvångsmässigt snattat från Skimmer.

(Utmaning: ”Stick”)