Bland de lyckade och fantastiska

Stora och vita, som muterade sockerbitar, ligger funkisvillorna strödda över sluttningarna i Södra Ängby och ikväll, ikväll, sitter jag i en av dem. Jag och de lyckade. Jag och de fantastiska. Vi är en handfull vuxna som har julgransplundring. Vinet är maffigt och den vegetariska buffén fulländad. I den varma atmosfären ännu doftstråk av glühwein och pepparkakor. Bland de lyckade och fantastiska är atmosfären alltid varm och jag hyser en näpen eufori, det bubblar om mig, jag kan inte stoppa mig själv. Här vill jag vara. Jag slänger käft med Stefan, analyserar världen med Carl och kramar kärvänligt Annelie. Jag borde väl vara i periferin men rör mig aningslöst mot en mittpunkt. Leker. Spelar teater. Går på. Det finns inga hot. Jag är utsläppt, lössläppt, avslappnad. De lyckade och fantastiska har öppnat famnen för mig ikväll och generöst breder jag ut armarna tillbaka. Tills viskningen kommer, viskningen från något i mig som vet mer om mig an jag: Du spelar Speciell. Du spelar den Mystiska Främlingen... Förtretat baxar jag tillbaka rösten dit där den hör hemma, i en plomberad låda i det stålgrå utrymmet som kanske kallas själ. Ikväll ska jag bara trivas. Men viskande röster lyder inga plomberingar. När klockan slår tolv och jag tumlar utför trappan, utan att tappa en enda allväderskänga, knakar det redan och brakar därnerifrån det stålgrå. I beckmörkret i Judarnskogen dyker viskningen upp igen: Behöver du verkligen basera din självuppfattning på hur olik andra du är? Ja. Men. Jag är ju det. Ett original. Ju. De vet det. Blir allting mer värdefullt för att du sätter din personliga stämpel på det? Nja. Njä. Vad orättvist. Så kan man väl inte säga? Är det det jag gör? Nu bränner tårarna och jag har i distraktion slagit in på fel stig. Jag står helt frågande inför utfallet från mitt inre, så för att trösta mig tänker jag på några ord av Torgny Lindgren. Klockan är halv två när jag kommer hem. Jag går till bokhyllan, tar fram Ormens väg på hälleberget och får skratta igen: ”I det fallet är du besynnerlig, du danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller vad som helst, och sedan förbrukar du liven våra till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int ska vi vara oppå det särskilda vis som du har skapat oss.” Mitt skratt är ödsligt och självöverslätande. Jag har fått korn på något som jag antagligen kommer att glömma igen, för den gåta jag ställts inför av mig själv har jag inte lyckats lösa. Djupt tacksam lägger jag varligt gudarösten till rätta i lådan. Jag låser inte. Förundrad går jag i säng. När jag vaknar morgonen därpå är jag lös i fibrerna och skör. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mig själv.

(Utmaning: viska)