Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 1 september 2013

Ingrid, Fabian och jag

Grimaserande åt klyschan konstaterar jag att det är ett stampat jordgolv jag sitter på. Ett ostampat jordgolv är väl knappast ett golv, utan ett osått land. Alltså: stampat jordgolv. Stampat stumt. På ytan, under mina händer, små, små pärlor av finfördelad lerjord. Trots värmen kommer en lätt råhet ur marken, direkt in i handflatorna, genom tunn bomullskjol upp i rumpan, som om jordens innandöme inte vore magma. Fast den är långt borta, magman. Och jag resonerar bara för att hålla rädslan borta.

Handklovarna nöter på handlovarna. Jag känner mig som Evert Taube. Tappad i en monsun. Det rasslar därute av regn, ändå är jag inte säker på att jag inte befinner mig under jordytan. Kylan! Och jag som har lätt för att få urinvägsinfektion! Och mörkret. Som att sitta inne i en bit grafit, fastän jag övat ögonen från första början. Jag tänker på Ingrid Betancourt. Hon satt i över sex år. Men hon var inte ensam.

Gisslan. Är det inte något litet löjligt över det, särskilt här i landet, där det bara är för pengar. Nu blir jag ett fall för min pensionerade morsa och min brorsa, vars sambo i och för sig ärvde någon miljon i fjol. Jag uppskattar att jag suttit i tre timmar utan att höra ett knyst och redan har jag tänkt på hur frånstötande mitt passfoto är, det som kommer att läggas ut på kvällstidningarnas framsidor därhemma. Det är något löjligt över det också, minst sagt. En löjlig situation ger löjliga tankar.

Fuktig i baken av golvkylan. En löjlig darrning i knäna, som från benens märg. Ingrid Betancourt satt i sex år. Hon hade snyggare foton än jag någonsin kan åstadkomma. Mamma skulle aldrig hitta de acceptabla på mig (i mappen acceptabla på mig) (i molnet). Ska jag smuggla ut ett brev till UD om det? Så jag slipper figurera i tidningarna i gestalt av en som ser ut som ett fall för rättspsyk?

Å, jag önskar att mitt bortförande hade med politik att göra. Det skulle liksom ge mig en sorts gloria. I det här fallet är jag bara en vit trashank som ses som rik för att det inte finns annat att jämföra med. Sibas Fabian Bengtsson har mer gloria än jag. Han var i alla fall rik på riktigt.

Är det verkligen tre timmar? Man överdriver den uppfattade tidsutdräkten när man är i en stimulifri miljö. Om inte golvfukten räknas som ett stimulus?

I en sådan här situation ska man kunna dikter och citat. Det är bra för den mentala hälsan. Vi spelade kula i torget en dag, en liten folkskolegrabb och jag... Det är det enda jag kan. Och Let me inside you into your room I've heard it's lined with the things you don't know.... Låttexter! Där har vi det! Jag kan sjunga! Protestsånger, kanske. Bli känd som den sjungande rebellgisslan. Sångerna banar sig väg ur mörkret och får hennes kidnappare att gråta. Min chans, min enda chans, till en gloria! Få se nu: Where have all the flowers gone Long time passing... Om inte golvet var så fuktigt. Våta trosor som äter sig in i skrevet. When will they ever learn? When will they ever learn?

(Utmaning: ”Golv”)

2 kommentarer:

  1. Strålande, gillar det tillkämpat lustiga, textraderna, jordgolvet, associationerna. Passfotot. Och lille Fabian. Goddammit!

    SvaraRadera