Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

tisdag 11 januari 2011

Inkognito

Jag åker med bussarna jag själv körde. Oftast är förarna nya för mig. Det spelar ingen roll. Ingen känner igen mig, inte ens Bertil och Tage, som jag spelade kille med vartenda mellanpass, eller Anders, vi som brukade basta tillsammans och massera varandra, närmast rituellt, på fredagarna. Åldern ger avtryck, javisst, men de har åldrats exakt lika mycket som jag sedan den där dagen jag lämnade garaget för sista gången. Jag känner igen dem.

Inför Anders har jag aldrig gett mig tillkänna. Han skulle bli generad och jag skulle skämmas. Vi skulle inte ha några minnen att tala om. Vad allt skulle inte den kroppshydda jag har nu förstöra av hans hemliga minnen av våra seanser i nakenhet? Själv har han ännu en trettioårings kropp. Han måste vara fyllda fyrtiotre.

Det är genant att titta in i deras välkända ansikten, Bertils, Tages, Anders', Mias, utan att locka fram minsta glimt. Vi är kompisar. Vi var.

Tage träffar jag utanför Spelstallet en gång. Jag står och tampas med ett paraply och han kommer fram för att hjälpa mig. Då säger jag vem jag är. Jag får säga namnet två gånger, uttryckligen referera till killespelet. ”Ja, Helena...” säger han vagt och något ser ut att slockna i honom, ett minne han burit, och jag tänker ”aldrig mer”, jag tänker att nu kommer han att säga i morgon vid killebordet: ”Vet ni vem jag träffade igår? Helena, hon som jobbade här förut, och hon var stor som ett hus! Helt förändrad!”

Jag ska sitta inkognito på deras bussar. Jag ska glida in utan att lyfta blicken. Och jag ska hoppas att i någon generation efter vår ska någon komma på hur man kan förmedla att människor som ändrar utseende är sig precis lika inuti, på gott och på ont.

(Utmaning: skriv om att förändra utseende)

14 kommentarer:

  1. Det är verkligen lätt att leva sig in i dina texter. Gillar.

    SvaraRadera
  2. Förstår precis hur du menar. Skulle nog också hålla mig från att berätta. Det gör jag ofta nu med, av andra anledningar än just denna, i och för sig. Orkar bara inte. Vill inte. Det får vara.

    SvaraRadera
  3. Din text gjorde så jag glömde bort att jag egentligen är trött och inte orkar läsa. Istället fortsätter jag utan att kunnda sluta. Så bra är den!

    Tack för din kommentar på min text idag.
    Tacksam att någon tyckte det var skrämmande..

    SvaraRadera
  4. Det är en vacker bild, att sitta inkognito på bussar.

    SvaraRadera
  5. Jag älskar också sensmoralen och kan tack vare din fina text känna som hon.

    SvaraRadera
  6. Vi förändras , men ändå inte. Livets gång på något sätt.

    SvaraRadera
  7. Skönt att få åka ifred!

    SvaraRadera
  8. Här kan man lägga in olika tolkningar. Bra.

    SvaraRadera
  9. Kan känna igen mig.
    Ja det är bra

    SvaraRadera
  10. Ja, vacker text. Vacker i sin sanning menar jag. Bra, bra. (Jag är trött ;) och inte särskilt klyftig med kommentarer ikväll).

    SvaraRadera