Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 30 december 2010

Om att inte minnas

Jag minns så gott som ingenting. Inte vilken sjukdom som drabbat Folke, eller om Monica är med barn eller inte. Om det är krig i Afganistan, Irak eller båda. Jag läser tidningen och glömmer allt. En bok jag lämnat några dagar måste jag börja om från början i igen. Jag går vilse i mina egna romanmanus, hittar oupphörligt scener jag aldrig tänkt ut.

Jag minns inte. Sedan julen 2005 minns jag inte, eller mycket litet.

En konversation är som mönster i vatten. Om jag ska kunna referera till den måste jag göra det omedelbart, annars har den drivit isär, förintats.

Jag minns inte. Inte vem jag talat med om vad.

Under en normal julhelg kommer jag med samma skämt tre à fyra gånger, utan minsta rysning i mellangärdet av att kanske ha sagt det förut. Jag beter mig som en person med begynnande – eller galopperande? - demens.

Jag minns mycket väl saker från barndomen men det jag gjorde för tre veckor sedan är utplånat. Borta.

Jag säger att jag aldrig ätit moules frites. Det har jag visst det, menar Elisabet, i Paris för två år sedan. Eller tre?

Tur att jag är omgiven av ärliga personer. Annars skulle de lätt kunna ljuga mig full. Det har hänt, och det. Du har lovat att... Du sa att... En person som inte minns kan inte gräla. Kan inte slänga ”Du sa faktiskt...” och ”Då och då gjorde du så” i ansiktet på någon annan.

Att lära sig leva med så begränsat minne var kämpigt. Jag skulle gärna dela med mig av mina erfarenheter till andra som drabbas av samma predikament men jag kommer inte ihåg mina erfarenheter.

Jag minns inte. Men jag är inte mitt minne. Jag är fortfarande jag. Det har jag lärt mig på de fem år som gått.

(Utmaning: skriv om att minnas)

6 kommentarer:

  1. Gillar ordvändningarna, skickligt.

    SvaraRadera
  2. Jaha det här var intressant läsning, så som jag minns den...
    Btw, kan du skicka mig en femtusing, så glömmer vi det där med bilen sen, va?

    SvaraRadera
  3. Visdomen som ryms i slutet gillade jag skarpt.

    SvaraRadera
  4. Det är sorg och humor i en vacker blandning och alldeles osvikligt på marmorianska.

    SvaraRadera
  5. Undrar hur hon? kan komma ihåg att hon inte minns något sedan julen 2005. Fint skrivet.

    SvaraRadera
  6. Bra skrivet. Jag läser lite mellan raderna att det nog är demensen som klivit in i hennes liv.

    SvaraRadera