Smyckeskrinet

Mamma lägger försiktigt schatullet på passagerarsätet. Nu ska det bli av – hon ska åka till Borlänge med smyckena på vägen till sjukhuset i Falun, där hon ska hälsa på pappa.

Snön yr. Redan i Persbo hamnar hon bakom plogbilen, som stolt rasslar, stånkar, skrapar fram i fyrtio. Kanske fyrtiofem. Den är sig själv nog. Snön har yrt upp mot mitträcket, djupa drivor, och körfälten har krympt. Mamma törs inte köra om. Först i rondellerna vid Kupolen kan hon rycka loss. Då har hon hållit på i en och en halv timme. Det börjar skymma och det knastrar och kryper i hennes nervbanor. Magiskt tänkande. Det kan ske en katastrof om hon inte når fram till pappa snart.

Schatullet skjutsas in under handskfacket. Det glimtar litet av grön marokäng när hon åker under gatlysena i Borlänge. Nu är vägen fri till Falun. Hon kör så snabbt hon vågar.

Men ron kommer inte när hon träffar pappa. Han har en blek dag, en ont-i-magen-dag och vita blodkropparna är uppe i trettiotvå. Snart måste han till Uppsala och strålas. Det är tungt för honom att tala och rösten, hans röst, är som om den kom från den andra sidan. Hon vill sitta där länge, länge men orkar bara en timme och en kvart. Då ber han henne gå. Middagen kommer. Han känner av så väl när man har tröttnat.

Hon märker inget omedelbart. Först när hon sitter i bilen och ser glassplittret på passagerarsätet förstår hon vad som har hänt. Någon har krossat sidorutan och tagit schatullet med smycken i. Hennes första impuls är att gå upp till pappa igen, fråga vad hon ska göra. Sånt här som har med bilen att göra brukar ju han... Hur får man tag på en sidoruta klockan fem en torsdagseftermiddag? Så kommer hon sig och ringer 112.

Den vänlige polisen som tar hennes vittnesmål frågar på slutet:
– Hur mycket var smyckena värda?
– Det vet jag inte. Jag var på väg att värdera dem för ett dödsbos räkning.

(Utmaning: skriv om en värdering)