Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

tisdag 13 april 2010

I sommarlandet

Det är inte meningen att man ska svara på refuseringsbrev. Jag har heller inte för avsikt att göra det. Men det här är så varmt, så inbjudande till dialog, skrivet av den första människan som läst min första bok. Vi sätter oss på lässtenen bredvid brevlådan och jag läser brevet, först tyst, sedan för Magnus. Han har inte läst boken. Han förstår inte alla syftningar, inte heller att förläggaren inte verkar ha läst hela – varför skulle han göra det, om han inte tycker den är tillräckligt bra?
– Jag gillar tonen, säger Magnus, som är och hälsar på mig några dagar i sommarlandet, där tiden aldrig tar slut.

Så går vi hem och jag lovar honom att han ska få läsa. Vi plockar blåbär och jag gör mormors blåbärspaj. Mamma säger alltid att jag har för mycket mjöl i, men mamma är inte här och Magnus tycker den är god, när vi äter den ljummen med litet vispad grädde efter älggrytan på kvällen. Vin och whisky. Vindlande samtal. Vi är som tjugoåringar, öppnar våra liv, beskriver smärtan och får lindring hos varandra. ”Jag tycker så mycket om dig”, messar jag till honom när vi gått och lagt oss. Jag hör avlägset plinget när han fått SMS:et och så hör jag något mer: hur han går upp och kommer stolpande nerför trappan. Han står invid min säng, ansiktet underligt sammandraget, och säger:
– Anna, jag kan inte!
Jag sätter mig upp, invirad i täcket, ler och säger:
– Jag ber dig inte om någonting.
Skulle jag ha varit ännu tydligare? Jag skäms. Skäms å hans vägnar att han trott det var en invit, å mina att han kommer att fortsätta tro det. Han är så oattraktiv för mig att det blir pinsamt att inte lämna honom kvar i villfarelsen. Allt är pinsamt. Jag ber honom till slut gå och lägga sig.

Vi tyckte nog båda att det var pinsamt. Morgonen kommer och jag förespeglar berusning kvällen innan. Han tror att jag la an på honom, det kan jag bjuda på. Vi åker på Finnmarkstur. Sitter länge i Luossastugan, får höra sånger av Dan Andersson som vi inte hört förut. Traskar, pratar, precis som förr. Som vi ska göra länge än. Dagen därpå reser han. Jag glömmer ge honom manuset och han frågar aldrig efter det.

(Utmaning: skriv om tilltal)

8 kommentarer:

  1. Pinsamt men ändå ganska trevligt. Det är som att se en kortfilm, så väl beskrivet och känslomässigt medryckande!

    SvaraRadera
  2. Jag gillar kopplingen mellan refuseringsbrevet och magnus-incidenten, och känner igen mej i det där, när man är fylld av ett slags ren kärlek och bara vill säja och så landar det så fel. Eller, jag gillar alltihopa! Lässtenen.

    SvaraRadera
  3. Fint tycker jag, gillar.

    SvaraRadera
  4. Känner så väl igen mig själv i det med att visa kärlek. Blir så ofta fel. Idet här landet får man inte riktigt visa. Mycket bra historia medryckande.

    SvaraRadera
  5. Känner också igen det här med att man gillar någon, men inte älskar på rätta sättet.
    Dessutom är jag av den här typen som alltid tar på folk när jag pratar med dem. Vilket ibland kan feltolkas
    Jättebra skrivet och bra sömmat

    SvaraRadera
  6. japp avvvisande och avvisande. så läckert skrivet Marmoria. Så sorgligt pinsamt det kan bli att rädda en vänskap man älskar att ha.

    SvaraRadera
  7. Riktigt bra. Fint språk så klart, fastnade också för innehållet - varför ska det va så svårt att förstå att man kan tycka om så mycket på flera sätt! Vackert :)
    Tack för din kommentar. Jag kommer igen.

    SvaraRadera