Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 18 februari 2016

Det oförlåtliga

Mitt barn talar till mig med skärpa från den andra sidan av det stora vattnet. Så har hon aldrig talat förut. Hon har rest långt och vunnit... inte insikt – den hade hon förut – men pondus.
Du tror att ditt liv var så länge sen” säger mitt barn.
Ja”, svarar jag raskt. ”Mitt liv var 1994. Give or take a few months. Då var du inte ens född.”
Hon sitter tyst. Skype kostar ingenting.
Förstår du hur illa du skulle kunna göra mig med en sådan utsaga?” kommer det sedan, dröjande.
Gjorde jag dig illa?”
Hon är ännu tystare, ännu längre, sen, på inandning:
Nej.”

Nu är hon inte intresserad längre. Fraser som slokar, om ett paisleymönster i blått, slipsar som ska sys om till västar, sånt. I vissa ögonblick ser jag hur hon uppfattar sitt liv: ödsligt som i en mindre hangar, kallt beskuggat av icke-minnet av honom, han som gick före. En sorgens kupa av plåt. Långsamma rörelser som i vatten; blå, liksom fluorescerande vener. Mitt enfödda barn föddes tre veckor efter sin fars dödsdag och jag gjorde det oförlåtliga: jag tillät tiden att stanna. Jag ser det först när vi lagt hundratals mil emellan oss, jag och mitt barn.

(Utmaning: ”skärpa”)

5 kommentarer:

  1. Verkligen bra skrivet! Insiktsfullt! Bravo!
    /kram

    SvaraRadera
  2. Skitvackert. "jag gjorde det oförlåtliga:jag tillät tiden att stanna".

    SvaraRadera