Vänkartan

Hon blir tvungen att sitta på toaletten ganska länge, så länge att hemtentans onda tal slutar surra i huvudet och hon kan se vad hon har framför ögonen. Sina bara fötter på gråblå klinkers. En handdukstork med vita badlakan. Och, om hon vrider huvudet litet grand åt höger, ett duschdraperi. Duschdraperiet med kartan på. Hon kisar och kartan blir en vänkarta. Där har hon en vän, och där, och där. De är spridda över jorden. Många har hon inte sett på flera år. En prick i Mongoliet. Två i USA och en i Singapore. Två starka kluster strax ovanför ekvatorn, skilda åt av landmassa, hav och tid. Och nu tittar hon norrut. Minsann, finns det inte ett kluster också här, i det besynnerliga land där hon valt att skaffa sin grundutbildning? Här finns Håkan med de mjuka underarmarna. Susanne med det mjuka skrattet. Och Weng-Tsu som är alldeles knäpp.

När hon gjort sitt vill huvudet tillbaka till tentan men hon tar sig tiden att ringa Håkan och fortsätta ett av deras samtal:

– Joo, jag bor här nu!

– Vad roligt! Hur kom du på det?

– Där man har vänner är man hemma.

– Så sant. Den första som blir färdig med tentan bjuder den andra på middag?

– Oki.

Hon går tillbaka till badrummet och kisar igen. Kalliope i Mongoliet. I Mongoliet har hon aldrig varit men Kalliope är hennes vän. Då är hon hemma där. Hon ringer Susanne, som lyssnar och säger:

– Att det ska ta en diplomatdotter så lång tid att räkna ut det?

– Nu är det uträknat, i alla fall.

– Nå, har du räknat ut uppgift fjorton?

– Ja, den har jag nyss gjort. Den är enklare än den verkar. Jag säger bara cosinussatsen.

(Utmaning: vän)