Ett missdåd

– Har du inte mål i munnen, jänta?

Han, den store, som är hennes fader står över henne i gredelin rökrock och skakar på något stort och rött och fyrkantigt. En bok. Den skakar och skakar. Fadern menar att hon har något med boken att göra men hon kan inte se den riktigt. Som den skakar.

– Vad har du gjort med min bok? Vad har du gjort med min bok?

– Håll stilla, far, så jag kan se!

Då kommer första slaget. Framsnitt över kind. Hon ryggar.

– Impertinenta unge, väser hennes fader.

Boken landar på bordet och fadern ruskar henne med båda händerna.

– Vad har vi sagt om att komma ensam in i mitt bibliotek?

Åh... Vi har sagt så mycket... Men hon älskar ju böcker, det är här de finns, och fadern arbetar så många timmar på Firman, när han kommer hem så sover hon.

– Jag älskar böcker, säger hon lågt och sneglar mot den stora, röda på bordskanten.

– Man vanställer inte det man älskar. Det är ett missdåd.

Det andra slaget, mot örat, med öppen hand.

Hon minns nu vilken bok det är. Den underbara boken om hela jorden, som hade för få illustrationer men makalösa ord. Afrodisiakum. Bottensats. Negerprinsessa. Ord som har hela världar förbundna med sig och som hon plikttroget illustrerat med en väl formerad blyerts. Det rinner varmt ur hennes öra.

– Du kommer aldrig hit in mer och det här verket har du sett för sista gången.

Han tar upp en läskpapperstuss och stoppar blodet som är på väg att förstöra hennes klänning. Hon gör något som hon inte gjort sedan hon var tre. Hon skriker. Tjuter. Ylar. Och fadern slår och slår.

– Tyst, jänta! Tyst, sa jag.

Världen kan lika gärna stanna i det här ögonblicket. Efter den här stunden finns ingen glädje mer. Hon försöker tänka på kattungar och på krocketklot och på att bada i den lilla sjön men nej, det finns ingen glädje. Ingen glädje.

(Utmaning: mål)