Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

tisdag 6 augusti 2013

Ante och John

Det här var i slutet av sjuttiotalet, så följaktligen kom en del vykort till sommarstugan. En nästan kilometerlång promenad till brevlådan, insekter och överkörda grodor, sen lika långt hem igen, ibland med ett vykort till mig själv i nypan, oftast från någon moster. Många mostrar finns det. Grodorna var alldeles platta och silvriga av grusvägens sand. Men den här dagen var det ett riktigt vykort till mig, från Annelie, som hade krympt ihop sina mikroskopiska bokstäver ännu mer för att få med allt om sin härliga sommar på sin härliga Ö med sina härliga kusiner, Ante och John. Hennes enda bekymmer var vem hon egentligen var kär i, Ante eller John. Varannan dag var det Ante, varannan John. Berätta Inte Det Här För Någon Framför Allt Inte För Mamma. Så här var det varje sommar för Annelie men det var ändå spännande, hon levde ett sånt där flickboksliv på ett lantställe där det hände någonting. Ja, och så Ante och John. Två äldre killar att vara nära och förälskad i en hel sommar. Jag sparkade nästan förtörnad på ett grodlik och så var jag framme vid stugan och la kortet från Annelie under en bok på mitt nattduksbord.

Och så tänkte jag inte mer på det” kan jag inte säga. Jag gick och dagdrömde om Ante och John i tre hela dagar, ända tills mamma sa retsamt: ”Ante! John! Hon har det inte lätt, Annelie!”

Ibland tror man som barn att ens föräldrar gömmer övernaturliga förmågor att ta reda på saker om en. Nu var jag inte riktigt barn, tretton år fyllda, så det kunde föresväva mig, det som tidigare skulle ha varit omöjligt att tro, och jag vrålade: ”Du har tjuvkikat! Du har läst mitt vykort!” Och mamma, moralens stöttepelare i norra Svealand, nekade inte ens utan sa kolugnt: ”Vykort får man läsa.”

Typiskt vuxna. Ett nytt påbud, när man just börjat känna sig säker i regelverket. Ett var i alla fall säkert: de vuxna vann alltid.

Jag stod med gapande mun och betraktade henne. Sen sa jag hårt: ”Du understår dig inte att berätta någonting för Astrid.” Astrid var Annelies mamma och mammas kollega. Mamma skulle just säga: ”Inte den tonen mot mig”, det såg jag, men hon ändrade sig faktiskt, sa ingenting, fortsatte bara rensa blåbär. Och jag gick till lillbrorsan som ropade. Han hade kommit på att man kunde trycka coola t-shirts med de döda grodorna och hade lånat en stekspade i köket för att få upp stackarna i ett stycke från vägen.

(Utmaning: ”kort”)

4 kommentarer:

  1. Gillar grodorna som sammanhållande länk.

    SvaraRadera
  2. haha ett nytt påbud, precis så är det ju. skitbra

    SvaraRadera
  3. Man får faktiskt inte läsa sådana vykort. Däremot skulle jag vilja se tröjan med grodorna.

    SvaraRadera