Ge av din förmåga åt litteraturen!

Skänk åt den fege en hingst. Den står ungefär mitt i mammas bokhylla, på M, och titeln lockar så mycket att jag vet att jag aldrig kommer att läsa den. Jag läser sällan böcker från mammas bokhylla, det är för mycket Stilla flyter Don och Den goda jorden, jag tänker att de äger en långsamhet jag inte mäktar med, en sådan där långsamhet som mamma tycker är... tjusig. Men Skänk åt den fege en hingst! Jag tror att det kan vara något i stil med Isaac Bashevis Singer, som jag heller aldrig läst. Mustigt? Mustigt. Klezmer och en outplånlig sorg.

Så kan man stå vid en bokhylla och låta associationerna ta en utan att man ens har rört vid böckerna, än mindre läst dem. Man kan rentav, om man har mycket tid för slöa reflektioner, känna det som om man kan böckerna. Man erkänner beredvilligt att man aldrig läst dem men utifrån titeln och kanske bokhyllan boken står i känner man den.

Försök:

Natt klockan tolv på dagen.

En flykting korsar sitt spår.

Försök med ett århundrade.

Kärlek i kolerans tid.

Fadder Teiresias vår.

En handfull på måfå. Nu ger vi oss glatt på att skriva berättelserna (om vi inte fuskat och redan läst dem). Åtminstone baksidestexterna. Om vi låter våra själar riktigt slå sig till ro, blir det inte ett famlande i intet efter ord och begrepp, utan det blir som att avtäcka någonting hos oss själva från damm och rost och spindelväv. Så. Gnugga vidare och se: du kan och känner Fadder Teiresias vår!

(Utmaning: ”donera”)