Bokbindarsnaps

Tre enkla, goda rätter före operabesöket. De är inte särskilt hungriga när de kommer tillbaka till Mirjams etta vid Johannes kyrka men hon slänger i alla fall in några gorgonzolaknyten i ugnen och serverar dem efter en kvart med iskall vodka i höga glas. Vodkan virvlar av guld.

– Vad är det där? frågar Amelie och pekar på guldflagorna.

– Bladguld. Tjufyra karat.

Peter spärrar upp ögonen:

– Kan man dricka guld?

– Det kallas bokbindarsnaps. Bokbindare har i alla tider sparat restsmulor av bladguld till snapsen. Fri drickning!

Amelie biter tveksamt av. Mirjam tittar på henne och ler.

– Det sägs att det stannar i kroppen för alltid. Vad tyckte ni om Nina Stemme?

– En fantastisk Turandot. Fantastisk, skyndar sig Peter att säga.

Amelie drar på det:

– Hon är mycket, mycket bra men jag ska faktiskt säga att jag blev litet besviken. Det var aningen av ett vibrato där som...

– Jag förstår vad du menar, säger Mirjam. Jag blev mycket förtjust i ryskan som spelade Liù.

– Var hon rysk?

– Nåt sånt.

Kvinnorna ligger i den lilla alkoven. Just när Mirjam ska föras in i sin sömn hör hon Amelie från turistsängen:

– Stannar guldet för alltid?

– Jag vet inte hur det är.

– Vad använder bokbindare guld till?

– Till förgyllning, förstås. Pärmförgyllning och guldsnitt.

– Alla bokstäver och ornament på gamla böcker... är det guld? Och är det nån som har gjort dem?

Mirjam skrattar lågt.

– Mmm. De kan vara av folie också men guldsnitt är alltid av riktigt guld på handgjorda böcker.

– Vad är guldsnitt? frågar Amelie skamset.

– Det är när snitten, alltså bokens papperskanter, är belagda med guld. Oftast är det bara på översnittet.

– Bara för att det ska vara snyggt...

– Nej, nej. Det är världens bästa dammskydd. Nu sover vi!

Och hon är återigen på kanten av sin sömn när Amelie viskar svagt:

– Kan du göra det?

– Vad?

– Guldsnitt.

– Ja, men det tog en fruktansvärd tid att lära sig. Och mycket omslipande.

– Slipar ni? Papper?

– Ja. Nu sover vi.

(Utmaning: ”Hantverk”)