Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 21 april 2012

Grus grus

Jag vet ingenting om världen men världen vet om mig. Undrar hur stor den är? Räcker det med den här jorden, som tryggt håller mig kvar fast jag stretar och vill ut i atmosfären? Den är hård i år, jorden. De säger att det har varit för litet snö. Tjälen har nått djupt utan lagret av vit isolering. Jag kastar planteringsspaden och går ut, utanför gärdsgården, över ängen och in i den fuktigt välkomnande skogen, böjer knä inför en plätt med blåsippor. Jeanstyget suger upp vätan men det struntar jag i. Mitt våroffer. Allt jag vill är att samspråka med blommorna en stund. Befästa våren. Ja, jag är en banal typ. Blir låg på hösten och glad på våren. När vårsolen tänds vid påsktid, tänds lampan också i mig och jag ger mig ut att finna tussilago, markplanets lilla sol, den gladaste av dem alla. Som en femåring. Fast buketterna har längre stjälkar. Nu är knäna riktigt blöta och kalla. Jag skakar litet grand. Bereder mig på att stiga upp när jag hör ett knarrande, melankoliskt anrop från mossen i dalen på andra sidan skogslyckan. Jag är urusel på fåglar. Stor eller liten? Går den att få syn på? Jag rantar iväg genom skogen, kortaste vägen, gör mig riktigt andfådd tills jag kommit en bit nerför åsens andra sida. Där saktar jag in och börjar smyga. Nere i skogsbrynet nu. Jag hade inte behövt smyga. De är fullt upptagna av sin stiliserade dans, de två grånade dansmästarna som för länge sen slutat ha något att bevisa. Ett par som skyr trängseln vid Hornborgasjön, som vet vad svängrum gör för extasen. Har de tagit sig hit upp tillsammans eller råkade de träffas på den här mossen av en slump? Hur känns en tranas åtrå? Jag börjar fråga, som vanligt, i stället för att betrakta. Är det därför jag känner mig så osäker på min plats på jorden? Nu ställer jag frågor igen. De uråldriga dinosauriesläktingarna ute på mossen – deras samspel är makalöst, de kommer att hålla på till denna tidsålders slut och så länge de dansar håller de fast våren och hjälper jorden att spinna i rätt takt. Så att jag kan hållas kvar. (Utmaning: skriv om ett lockrop)

8 kommentarer:

  1. Som en lite myra känner jag mig när jag läser denna mäktiga text.

    SvaraRadera
  2. Fin vårbetraktelse. Som vanligt är både form och innehåll oerhört bra, sa hon avundsjukt...

    SvaraRadera
  3. Vacker vårbetraktelse, intensivt närvarande.

    SvaraRadera
  4. Jag gillar frågan om att ställa frågor. Är det därför man gör det? och se där kom en fråga till.

    SvaraRadera
  5. Och tack för välkomnandet! Jag hoppas orken håller i sig denna gång. Kram på dig

    SvaraRadera
  6. Känner starkt vårkänslorna.

    SvaraRadera
  7. Grus, gravitation, blötkalla knän och livets förökning. Kosmiskt. Existentiellt.

    SvaraRadera