Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 15 oktober 2011

Räden mot barnhemmet

Syster Clara vaknar av ett bekant ljud. Granater. Det är bekant men det är alldeles för nära. Hon går för att väcka syster Miriam som redan är vaken.
– De kan inte ge sig på barnhemmet, säger hon skärrat. Båda sidor har lovat det! Och vi har ju ett stort rött kors på taket.
Nunnorna springer över gården, en till pojkhuset och en till flickhuset. När de är mitt på gårdsplanen mera känns än hörs ett kraftigt ljud. Syster Clara tittar över axeln. Huvudbyggnaden de just kom från står i lågor, träffad av en brandbomb.
– Jordkällaren, vrålar syster Miriam. Spring!

Barnen har vaknat, de största har börjat klä på sig. Inte en snyftning hörs, ens från de minsta. Det gör kriget med barnen. Syster Clara andas djupt ett par tag innan hon leder pojkskocken i en vild rusning under spårljusen mot den gigantiska jordkällaren.

Det går tre dagar innan nunnorna bestämmer sig för att de törs kika ut igen. Då har redan plundrarna varit där. Halva flickhuset är intakt, resten är ruiner.
– Vi måste ta oss till missionen i Port Fengue, säger syster Miriam.
– Ja, men jag stannar här och reder upp vad som har hänt med armén. De stod under löfte att inte röra barnhemmet.

Barnen får vara kvar i jordkällaren medan systrarna förgäves söker kläder till dem som bara har pyjamas på sig. Så ställer syster Miriam en stor badbalja i jordkällaren, hänger upp ett skynke för att ge litet avskildhet och försöker skrubba barnen så rena som det går medan syster Clara sätter sig att förfärdiga en liten väska som syster Miriam kan ha under kläderna. Där stoppar hon in alla kontanter de har.

– Port Fengue, säger Angela, en liten flicka som just fyllt sju.
Hon säger det med nästan salig längtan. Till Port Fengue brukade de göra badutflykter på skolloven. Då chartrade de en buss. Nu får de börja med att gå och möjligen hoppas på bättre sedan.

Syster Clara känner sig olycklig och halv när barnen och syster Miriam lämnat henne, en sorglig trupp där de flesta bär lortiga flanellpyjamasar. Vad är det för vits att tala med armén? Barnhemmet är ändå försvunnet. Nog skulle hon göra bättre nytta bland barnen. Vad är det för idé att försöka ringa missionen? Telefonerna har inte fungerat på månader... Men militären har telefon! Hon snyggar till sig så gott hon kan och börjar vandra de sju kilometerna till arméhögkvarteret.

Syster Clara är fyrtiofem år och en person med myndighet. I fjorton år har hon förestått barnhemmet i Cinguaveprovinsen varav tre år under ett fasansfullt krig. Alla trick och idéer för att få tag på mat. Alla förhandlingar, med både militären och gerillan. Hon känner sig personligen skyldig och personligen kränkt nu när barnhemmet blivit ruiner. Vandringen ägnar hon åt kontemplation. Kärleken, tron och hoppet ska rädda dem. Hon ska inte brusa upp när hon kommer fram till arméchefen. Lugnt och sakligt ska hon lägga fram sitt ärende.

Arméchefen är inte där. Hon blir så förtvivlad att hon skäller ut hans närmaste man.
– Vi hade ett avtal! skriker hon avslutningsvis. Nu är mina små på väg till Port Fengue. Jag behöver veta var fronten går.
– Det var inte vi, säger officeren. Det måste ha varit gerillan.
– Sen när har gerillan flyg? Du, och du personligen, måste hjälpa mig att rädda mina barn!
– De kommer att korsa fronten om de är på väg till Port Fengue. Vi skulle kunna skjutsa dem...
– I arméfordon? Och dra på er gerillans eld? Ring till fader Maddox på missionen i Port Fengue och berätta hur de ska köra för att undvika att hamna mitt i striderna!

Det tar en eftermiddag. Nästan hela tiden sitter Syster Clara med hävande bröst och andas tungt, ansträngt. Staben i Port Fengue anmodas att hämta fader Maddox. Efter tre timmar kommer fader Maddox till telefonen och syster Clara förklarar.
– Hur många barn är det?
– Sextiofyra, säger hon.
Hans uppgivenhet i andra änden är alldeles tyst.
– Vår buss tar bara trettio. Men vi kan nog hitta en annan.
– De har inte hunnit långt. De gav sig av i förmiddags. Men fronten...
Officeren sträcker handen mot luren.
– Om ni åker fram till Anarvefloden och sedan svänger vänster före bron och så kör uppströms i trettiofem kilometer, kan ni ta er över bron vid Vedare och så köra via Jumne, Meneda och Bulano till stora vägen igen. Då bör ni kunna undvika att hamna i korseld.
Syster Clara tar tillbaka luren.
– Lovar ni, fader Maddox?
– Jag lovar, mitt barn. Men hur ska ni ta er hit, syster Clara? Vi behöver er för barnen.
– Jag fixar lift och åker ifatt syster Miriam och barnen, säger nunnan och tittar uppfordrande på officeren som nickar.

(Utmaning: skriv om att undsätta)

2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Spännande (och jättefint skrivet)!

    SvaraRadera