Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 4 augusti 2011

Breiviks sista offer, räddad

Helgas år hade varit svårt. Medicinerna bet inte på depressionen, däremot gav de henne diarré och yrsel. Det hade varit tyst från henne ett par dagar, vilket Maja hemligen uppskattade, men nu ringde hon. Från sjukhuset. Maja förstod precis vad som hänt.
– Men du skulle ju aldrig göra dig någonting! Du är ju för feg!
Jo, men att ta några tabletter mer eller mindre krävde inte så mycket mod, tyckte nu Helga. Och misslyckats hade hon. Med detta också.

Det var personalen på äldreboendet som hade hittat henne. De som Helga klandrade för att de bara var plockade från gatan. En av dem kom med morgonmedicinen och hade inte bara ställt ifrån sig den i tron att Helga sov, utan gått fram och undersökt, funnit spyor som sipprat ur mungipan och slagit larm.
– Jag halvvaknade en gång när jag spydde och tänkte ”jädrars”. Då förstod jag att jag kräkts upp giftet. Misslyckats.
Hon lät mycket trött.

Nästa dag störtar Maja ut till Huddinge. Helga blir mjuk i ansiktet av glädje, det måste vara glädje. Hon ligger och plockar på sjukhusfilten som gamla och döende gör.
– Tror du att du kommer att försöka igen? frågar Maja.
– Vet inte. Inte på länge än. Det är utmattande att misslyckas.
– Varför just nu?
Svaret väntade länge i luften
– Utøya...
– Utøya?
– Det är en vidrig tid att leva i! utstöter hon med äkta äckel.
Maja får impulsen att bli banal, prata om blåklint, om demokratirörelsen, om allt det goda som omger henne men inte Helga. För Helga har en depression.
– Men om du dödar dig får ju Breivik ett offer till.
Maja känner sig litet intelligent när hon säger det.
– Så har jag inte tänkt, säger Helga och börjar gråta, hulkande, inåtvänt. Jag har bara alltid ansett att man har ansvar för den tid man lever i. Att alla har det ansvaret. Och nu orkar jag inte med det längre.
Med baksidan av handen torkar Maja hennes kinder.
– Du har varit sjukskriven från det ansvaret en längre tid, min Helga.
Då bryter ett litet leende fram och ett knappt hörbart fniss.
– Så har jag heller aldrig tänkt, säger Helga.
Tårarna rinner. Och leendet.

När hon är på väg hem med pendeltåget kommer Maja på vad hon skulle ha sagt. Det gamla vanliga, tråkiga: ”Man har först och främst ansvar för sig själv”. Och? Innebär det att man är piskad att leva sin tid ut? Kanske Helga litet bakvänt tog ansvar för sig själv när hon bestämde sig för att inte leva längre? Vem kan råda en annan? Vara förnumstig mot andra? Veta något som har någon bäring på viktiga moraliska överväganden? För ett ögonblick drar impulsen förbi i hennes eget huvud. Det är första gången. Skuggan av en tanke på att ta sig själv av daga.

(Utmaning: skriv om ansvar)

8 kommentarer:

  1. Ja det känns helt förståeligt just nu att man tänker "Nu orkar jag inte leva i den här världen längre", sedan är det såklart alltid ett stort steg därifrån...
    Jag gillar din text. Den är en stillsamt sorglig berättelse. Tänk att det nästan alltid blir så när man skriver om de äldre? Kanske dags för en riktigt stormigt passionerad gammal dam här på puffen? :)

    SvaraRadera
  2. Existensiellt. Ja, ska vi få bestämma själva hur länge vi vill leva? Fin berättelse.

    SvaraRadera
  3. Väldigt tankvärd, existensiellt dilemma med många bottnar.

    SvaraRadera
  4. Gillar Majas funderingar.

    SvaraRadera
  5. Tänkvärd berättelse, sorglig.

    SvaraRadera
  6. Ansvar? För vem? Ja om inte sig själv så om vem? Det är det gamla vanliga som är svaret. Men det stämmer faktiskt, gammalt eller inte, i mångt och mycket. Själv är jag den sorten som vill, trots en evinnerlig sorg, ett evigt smärtsamt hål, ändå leva med glädje. Du är strålande som vanligt. En stilistikens geni! Länge sen vi hördes av. Men jag har tänkt på dig mycket. Och läst din blok! Kram

    SvaraRadera
  7. Tar till mig din berättelse och låter den vila inom mig.

    SvaraRadera