Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 26 mars 2010

Sigillet

En gryningsmorgon stod jag äntligen utanför Stormästarens hus. Det var en enplansvilla i mexitegel. Jag svalde besvikelsen, lutade sätet bakåt och beredde mig på att slumra i bilen ett par timmar till en mer mänsklig tidpunkt men väcktes snart av ett ettrigt bankande på rutan. När jag öppnade ögonen såg jag en liten man i lila mysbyxor och foppatofflor.
– Vad gör du utanför mitt hus? röt han.
– Anders Wilhelmson sände mig. Jag söker inträde.
– Då finns ingen tid att sova. Jag ska vara på jobbet 8.30. Kom med in!
Han gick före, tydligt hjulbent. I hallen rafsade han åt sig en svart slängkappa eller kåpa som han krängde på sig i steget.
– Du vet reglerna? gastade han över axeln.

Han verkade bo ensam i villan. Vi gick förbi ett vardagsrum med oxblodsfärgade lädersoffor och en femtiotums teve. Nästa rum låste han omständligt upp med två nycklar. Det var lika stort som vardagsrummet, han måste ha slagit ut en vägg. Rummet var amatörmässigt målat i svart. Stora, lila tygsjok hängde från väggarna och täckte fönstren. Framför ett slags altare stod en ständig gaslåga. Jag antar att den var ständig, den lyste när vi kom in.

Jag önskar att jag kunde säga att mannen blev mer värdig i sin kåpa och sitt mörka rum men det kändes ungefär som att komma till bilprovningen.
– Och du hette? sa han och halade fram ett block ur en låda i altaret.
– Fredrik Svensson.
Efter några ytliga frågor följde ceremonin, som innebar att jag i princip la mitt liv i den här jeppens händer. Jag kände mig underlig och håglös.
– Så, då var det klart! sa mannen. Han uttalade ordet ”klart” med kort ”a”.
– Men sigillet? frågade jag.
– Öh?
– Tecknet?
– Tecknet på vad?
– Tecknet på att man är med i den hemliga orden.
Mannen lyste upp.
– Ah! Du menar medlemskortet! Hur kunde jag glömma?
Glatt visslande tog han mig till en nitapparat i ett hörn. Ur en gammal stilkast plockade han fram den eftertraktade tennbrickan och ett par nitar. Smärtan när han nitade fast tennbrickan i mitt vänstra pekfingers innersta led var förutsedd, men det hjälpte inte. Jag skrek rakt ut. Färgade blixtar sköt genom mitt huvud och fingret kunde lika gärna ha blivit avhugget. Äntligen hade jag fått vad jag kommit för.

Det är värt infektionerna, varet och den dunkande armen. Nu har jag min egen tennbricka med inskriptionen Manus durus på pekfingret. Vi är visst fyrtioåtta i Sverige. Fyrtioåtta hårdingar med fastnitad bricka. Och vi ljuger alla ihop historier om vad den står för och hur svårt det är att få inträde. Det avskräcker de flesta och lockar de rätta men sanningen orkar bara de utvalda med: att den inte står för någonting över huvud taget.

(Utmaning: skriv om ett medlemskort)

8 kommentarer:

  1. Wow vilken historia! Tangerar min med hemliga sällskap. Skrattade åt det absurda. Roliga detaljer.

    SvaraRadera
  2. Gillade texten och nyfikenheten som väcktes av berättelsen och personerna. Blev lite "tom" när det inte 'fanns' en spännande förklaring - men, det FANNS det ju :-) och jag gillade samtidigt det absurda :-)
    Bilprovningen! hah!

    Ps. min medlemskortsberättelse tror jag faktiskt omedvetet härstammar från en känsla/inspiration som jag fick från din "Återlämna" :-)

    SvaraRadera
  3. Härligt! Det gjorde ont i mig när han fick brickan fastsatt.

    SvaraRadera
  4. Jag skrattar högt när jag läser slutet. Beundrar så hur du lyckas med helheten, historier som bär, håller intresset kvar, har en knorr och dessutom är skrivna på ditt vackra mjuka språk där ingenting skär sig i mina öron. Så bra!

    SvaraRadera
  5. Tack! Mitt självförtroende är inte precis stort ännu vad gäller skrivandet. Dina kommentarer är värda så otroligt mycket, jag tar till mig och rätar på ryggen lite, vågar tänka framåt. Tack!

    SvaraRadera
  6. Ha ha, härlig historia!

    SvaraRadera
  7. Hej igen,

    du öser på för fullt som vanligt ser jag. Kul. Själv har jag haft fullt upp med annat och inte kunnat, inte haft tid, orkat, haft lust, tröttnat, stryk det som inte passar, att skriva SkrivPuffar.

    Kör hårt och tänk på "röst", "gestaltning" och allt annat som det alltid tjatas om.

    Tudilu!

    SvaraRadera
  8. Moahahaa, helt underbart!!! Hjulbent stormästare i lila mysbyxor och foppatofflor, det är grejer det.
    Känner mig djärv och vågar mig på två petimäterkommentarer: "Jag önskar jag kunde säga att mannen blev mer värdig..."-meningen samt "..att den inte står för nånting över huvud taget" sticker ut som aningens onödigt tydligt för mig.
    Just eftersom hela texten bara OSAR av det ovärdiga och meningslösa så utmärkt bra ändå!

    Störtkul. Tack för garv :-)

    SvaraRadera