Utmaning 179 - Agents of change

De var agents of change i en räcka byar uppe i bergen. Den heta dimman stod ständigt omkring dem, Putte och Astrid. De var post-68. Aid Chic. Tog sig fram på en 125-kubikare. Svarta som sot i ansiktena efter färderna ner till ambassadfesterna i Lumumbatown. I bergen bodde de i en hydda. De odlade maniok som alla andra.

Agents of change. Inte pengar, utan rim och reson, skulle hjälpa de fattiga. Medvetenhet. Kooperativ. Community centres. Putte och Astrid skulle ha skrikit högt om jag sagt det jag tänkte: att de var som sentida missionärer. Visst fanns det pengar, när byborna bestämt sig för Sanningen: kooperativ och Community Centre. Visst bestämde de sig för det, eftersom de förstod att det fanns pengar.

Jag spelar blott en blygsam roll i den här historien. Till skillnad från Putte och Astrid hör jag till den snävare kretsen kring svenska ambassaden i Lumumbatown. En gång var jag mellanstadielärare, nu lever jag högt på att designa smycken som tillverkas åt mig av fattiga, hukande guldsmeder i bruna polyestershorts.

Stillsamt förförde jag Astrid i en kolonialsäng i ambassadörens finaste gästrum. Fastän hon hade duschat före festen,var hennes fot som vilade mot ena sängstolpen ännu svart, med vita märken efter hennes flip-flops. Huvudet låg slängt åt sidan. Hon hade två fingrar djupt inne i sin mun för att tysta ylandet. Av någon anledning associerade jag till getkadavren på marknaden. Då visste jag inte att jag blev hennes change agent. Jag visste bara att hon såg sig som förmer. Ju rikare jag blev, desto mer skulle hon förakta mig. Men jag gav henne orgasmer hon inte kunnat drömma om, bara med mina fingrar och min tunga. Någon strap-on hade jag inte tagit med mig.

När Astrid steg in i min verkstad tre veckor senare, var hon inte svart i ansiktet. Hon hade skumpat i buss. Motorcykeln fick Putte ha kvar medan han skulle knyta ihop projektet, kanske stanna tills det kommit efterträdare, hon visste inte vilket och brydde sig inte. Men motorcykeln tillhörde projektet som hon nu hade lämnat. För mig.

Jag tog hem henne, badade henne, satte på henne och förklarade att min inhemska sambo skulle komma hem till kvällen. Astrid grät. Pengar hade hon förstås inte. Jag gav henne ett par hundra dollar och sa "sorry". Hon sa att hon inte kunde gå tillbaka till Putte. Att hon måste utforska detta nya. "OK", sa jag, "men inte med mig". Astrid grät mera.

En agent of change är som en katalysator - någon som påverkar en process utan att själv förändras. Mina kunskaper om kemi är begränsade till vad jag lärt mig i silversmide. Det kan hända att en katalysator är möjlig inom kemin, men det är oändligt svårt att få till stånd något sådant i mellanmänskliga sammanhang. Det är min erfarenhet.

Det har gått tre år. Astrid är tillbaka i Stockholm och mailar mig varje dag. Vi träffades när jag lanserade en kollektion på NK i fjol. Jag har min tillvaro här. Jag tänker inte flytta hem. Men fler och fler semesterresor till Sverige kan det bli. Jag är mycket attraherad av Astrid. Den dag jag känner att hon inte föraktar mig, kan jag tänka mig att ge mig hän. Låta mig förändras med henne.

(Utmaning: skriv om att förändras)