marmoria

Min tillvaro

2012-02-02T10:48:00.001+01:00

Gikten har jag. Och reumatismen. Jag blir yr på morgnarna och ibland når jag inte ner till golvet med fingertopparna. Allt är tungt. Det är tungt att vakna, det är tungt att leva och alla vänner har vänt sig från mig eller dött. Man är väl inte attraktiv när man sitter med en obetydlig pension och inte kan röra sig mycket. Rollator? Jo, det är klart. Det fungerar förstås. Men vem vill bli sedd med rollator på stan?

Jag gör inte mycket. Det är inte mycket jag kan göra. Händerna är det inget fel på men jag kommer mig inte för att handarbeta. Vem skulle jag sticka åt? Brodera är för engagerande. Som att lägga pussel. Teven finns förstås men jag kräver bättre intellektuell stimulans. Nej, jag kan inte läsa. Tänk om jag gav mig i kast med en bok som inte var värd besväret?

Jag har att stå ut med många plågor men en sak är jag glad över: att jag sluppit bli en gnällkärring, trots alla mina besvär.

(Utmaning: skriv om att vara förskonad)

Installationen på Skallen

2012-02-01T12:23:00.000+01:00

Han var glad. Han tjoade. Ljudet studsade snabbt mellan granitväggarna i det gamla stenbrottet, blev ett vrål, när han kastade sig från sida till sida i en lian av rep. Över avgrunden. Vi lockade upp honom och han klättrade, smidigt, lydigt. Bergqvist sa:
– Vad håller du på med?
Han sa det förbluffande neutralt och mannen svarade beredvilligt:
– Jag testar mina installationer. Skallen ska bli en plats för barn. Jag har två hängbroar färdiga och en ligger däruppe. Den är ett plockepinn än så länge. Jag har inte haft så mycket tid...
Han såg så onaturligt lycklig ut. Som om han tillhörde en religiös sekt.
– Vad har du mer för planer? frågade Bergqvist.
– Tja... Jag följer inspirationen. En klättervägg hade jag tänkt, förstås.
– Ska du ta betalt av barnen?
Han log ännu saligare.
– Nej, o nej. Det här är ideellt.
– Du har gjort fästanordningar i stenen och därvid brukat cement.
Mannen reagerade inte på den litet myndighetsaktiga tonen.
– Ja, det ska sitta säkert.
Bergqvist strök sig över skulten. Nu hade vi lyssnat länge nog på denne Glad-Jesus.
– Jag är tillsyningsman på Skallens naturreservat. Du har ett dygn på dig att plocka bort dina grejer och återställa berget så gott det går. Vid vite!
Och han tog namn och adress. Mannen verkade fortfarande glad men arg på samma gång.
– Och vad ska det bli av barnen? fräste han upp i ansiktet på Bergqvist, som backade.
– Blir du aggressiv tar jag hit ordningsmakten, sa han myndigt.
– Jag är inte aggressiv! Jag har planerat det här för barnen hela våren, och för ett levande Skallen. Tänk, när de små kastar sig ut i repen! Du kan inte förhindra detta!
– Tänk när de små trillar ner trettio meter, sa Bergqvist torrt. Tjugofyra timmar. Vid vite. Och laga stängslen du har klippt upp också.
Vi gick, raka i ryggen. Jag såg mig om en gång. Då satt den glade, arge mannen i hopsjunken ställning på en sten. ”Knäckt”, tänkte jag. Men nästa morgon när vi kom till Skallen hade hans lekpark utökats med två klätterväggar och den tredje hängbron. Vi såg honom inte och han fanns inte på den Haverdalsadress han lämnat. Installationen var kvar i några veckor, älskad framför allt av tonåringarna, som med pannlampor på kastade sig över brottets djup på nätterna.

(Utmaning: skriv om ett stenbrott)

Strypt vatten

2012-01-31T22:43:00.000+01:00

Färdigjoggad längtar hon bara efter en macka med salami på. Hemma sitter Hasse och Göran nedsjunkna i den trådslitna soffan. Det är värst på armstöden, förstås, men hon skiter i soffan just nu, nu står hon gulbelyst vid den öppna kylskåpsdörren, käkar salami utan bröd och halsar folköl till, en burk på tretti sekunder, bubblor i öronen. Kylen stängs med en smäll och hon ger sig av mot badrummet.
– Dom har strypt vattnet, ropar Göran.
– Vaa?
– Tillfälligt avbrott bara. Värden ringde.
Alla skymford är för grovkalibriga. Hon nöjer sig med en förtvivlad grymtning. Vad Hasse och Göran inte vet, är att hon ska på lägenhetsvisning i kväll. Träffa snajsig mäklare oduschad efter joggingturen? Nej, o nej. Missa en avsides liten pärla till lägenhet för under en miljon? Nej, absolut nej. Hon rafsar i det gemensamma badrumsskåpet. En kohlpenna faller i toalettstolen. Bakom en årsförbrukning tamponger från nån lågprisbutik i Ludvika hittar hon vad hon sökt: en tiopack våtservetter med aloe vera- och gurkdoft. Håret går inte att göra något åt. Jo. Hon ska vaxa det. Först virvlar hon runt med de små pappersrektanglarna på sin kropp. De flaxar som kålfjärilar. Alla tio går åt. Sen snor hon Marjas hårvax. Det är lätt att bli snygg nu för tiden. Tänderna gnuggar hon med en frottéhandduk.

Lilla kjolen, lilla klacken, borsta kappan och sen ut.
– Vart ska du? ropar killarna simultant.
Hon svarar inte. De kommer att bli ledsna över att hon ledsnat på det kollektivliv som de alla bedyrat skulle vara för livet.

(Utmaning: skriv om ett avbrott)

Släpbroms

2012-01-30T17:33:00.000+01:00

”Släpbromsen kallar de mig,” tänker jag, där jag ovigt hasar fram i skidspåret. Det är orättvist att tänka så, de kallar mig säkert ingenting särskilt. Solen skiner, det gör dem säkert inget att stanna upp och vänta på mig ett tag. Förresten hävdar de att de stannar och lyssnar på Lars-Øivind. Det är han som äger marken här. Jag förstår att han har små miniföreläsningar för de andra, om alar nere vid vattnet och om ägarförhållandena. När jag kommer fram till dem har han nyss tystnat. Vi står och ler kisande mot varandra, som man gör på en perfekt skiddag. Sen åker vi igen. Jag är i hälarna på Moa i två skidtag, sen sackar jag efter igen. Jag försöker att inte tänka på att jag sinkar de andra. Jag vet att jag kan åka litet fortare om jag anlägger någon sorts sprintstil men då måste jag titta stint i spåret framför mig och alla härliga halvtänktheter försvinner ur huvudet. Monotona synintryck och inga tankar, bara det rytmiska räknandet av stavtag? Nej, tack. De får vänta på mig.

Stolt sen att jag åkt i mitt eget tempo och inte kommit med självironiska kommentarer om det. För många av oss är livet en oavbruten tävling. Jag har klivit av den banan och oftare och oftare minns jag att det är så.

(Utmaning: skriv om att bromsa)

Kotte till receptionsfarbrorn

2012-01-28T17:57:00.001+01:00

Det var ett oansenligt motell i New Hampshire. Vi hade varit på skogsutflykt och var hungriga och trötta. Mörkret hade fallit när vi lade till med vår stora hyr-cheva invid receptionen. Ut kom springande en liten man med en lustig, stor metallbricka. Den visade sig vara bemålad med en bild av motellet i fågelperspektiv.
– Jag vill inte att ni ska behöva kliva ur bilen, sa han och liksom stötte brickan mot oss.
Varje rumsnyckel hängde på bilden av det rum den passade till.
– De här tre är inte så bra, sa han urskuldande och blygt och visade på brickans avbildning av rummen på innergården.
– Det här är nog vårt bästa rum, fortsatte han och dröjde med fingret på ett nyckellöst rum på ena gaveln. Men som ni ser...
– Vilket rum rekommenderar ni? Av de som är kvar, alltså? frågade Elvira, min fru.
Hon var otålig och ville äta.
Han var tyst onaturligt länge. Så viskade han:
– Det här.
Rummet låg i en liten flygel invid en cirkelrund damm. Vi betalade i förskott och fick vår nyckel.

Rummet var verkligen mycket fint, förutom den turkosa heltäckningsmattan. Barnen satte sig på den och samlade ihop alla våra vitmålade kottfigurer. Vi hade försökt göra mumintroll men det var svårt att hitta tillräckligt tjocka kottar. De betedde sig underligt och viskade sinsemellan. Till slut sa Astrid:
– Vi vill ge ett mumintroll till den snälla farbrorn. Det finaste.
– Det är hans jobb att vara snäll, svarade Elvira vänligt.
– Nej, för han var snällare än de andra farbröderna. Och brickan var fin.

Jag och Astrid blev emissarier. Vi gick till receptionsfarbrorn med det finaste mumintrollet.
– Som tack för god service, sa jag.
Han stirrade på oss och började sen gråta. Tårar rann. Snor rann. Han försökte säga något men det gick inte.
– Han håller för hårt i Mumintrollet, viskade Astrid upprört.
Till slut avlägsnade vi oss backande från receptionsdisken. Barnen gav inte bort fler mumintroll, särskilt inte till receptionsfarbröder.

(Utmaning: skriv om att checka in)

En hemlighet

2012-01-27T13:50:00.001+01:00

Hon tog den skamliga hemligheten med sig i graven. Han fick aldrig veta varför hon vägrade att röra vid honom intimt efter att den första illusionen av förälskelse klingat av. Femtio år. Femtio år i samma hus utan en nattlig smekning, bara för att han hade navelludd.

(Utmaning: skriv om ludd)

Sockerspår

2012-01-25T15:38:00.001+01:00

Här är jag, alltid litet för sen eller litet för tidig. Idag för tidig. Släntrar över sommarängen till ditt lilla hus. Jag vill hellre vara hemma, påbörja ett av mina andliga självporträtt, men jag ska hem till dig och baka kanelbullar. Jag har en förpackning pärlsocker i näven. Jag tog en som jag hade hemma i stället för att gå till affärn. Var det dumt? Skulle jag ha varit i bättre tid om jag gått förbi ICA? Jag låtsas grubbla väldigt mycket på denna präktiga fråga men i själva verket går jag och planerar mitt andliga självporträtt. Jag gör dem inte så ofta. Det första gjorde jag 1998 på hösten. Det var bäst. Sen gjorde jag ett nån gång 2002 – 2003 som jag har tappat bort. Nu ska jag göra ett till. Jag har ingen aning om hur det ska se ut, det kommer att komma. Vad jag funderar på är vissa färgblandningar. Att få fram en bra grön är alltid slitsamt och jag pustar redan vid tanken. Så är det en viss nyans av koboltblått som jag vill lägga bredvid en djup saffranston. Det är det hela porträttet handlar om för mig. Det där med motiv och sånt låter jag bara hända.

Fastän jag står en stund och tittar på ditt tak är jag tidig. Du välkomnar mig med kram och nystruken blus. Litet uppklädd. För mig? Du rullar in rullstolen i köket och jag är strax efter dig, dänger pärlsockerpaketet i bänken. Oj, vad det var lätt! Du börjar fnissa och jag förstår vad som har hänt. Den lilla pipen är öppen och jag har hållit paketet upp och ner, lagt ett Hans och Greta-spår av socker över ängen. Det blir kanelbullar utan socker på och de är goda. Pärlsockerspåret ska jag lägga in på tavlan. Jag kisar och ser det för mig. Det blir nästan som en aboriginsk prickmålning. Nästan. Det koboltblå blir fint till, och saffranstonen. Gult som nästan är orange. Alla färger finns. Det är bara att blanda.

(Utmaning: skriv om att blanda)

I lagunen

2012-01-24T11:11:00.000+01:00

En onaturligt stilla natt i lagunen splittrades av en salva från ett automatgevär som kastade sin kvast över våra huvuden. Vi hade tur och otur: var nära stranden på södra sidan. Lätta att hitta för spejarna men det var också lättare för oss att gömma oss. Med en mjuk rörelse puttade R ut den lilla flotten som bar allt vi ägde ut över vattnets spegel. Nu gällde det överlevnad. Vi tittade på varandra. R darrade. I timmar hade vi varit i vattnet. Jag bröt två vasstrån i vardera änden, gav ett till R och vi gled under ytan just som den andra salvan kom.

Det var otäckt. Liggande under vattnet hade vi ingen överblick men vi kommunicerade med varandra genom att hålla hand. Tricket med vasstråna fungerade. Vi fick luft genom den lilla kanalen.

Bara ett halvt dygn tidigare, när det stod klart att vi skulle vara tvungna att fly över lagunen, hade jag berättat för R om den gamla, gamla svenska filmen där en flyende brottsling gömmer sig precis så: i strandkanten, liggande under vattnet, skötande andningen genom ett vasstrå. Lasse-Maja var det. Han gjorde enormt intryck på mig som barn. Nu fick han hjälpa mig hjälpa en krigsflykting med dubiöst förflutet på andra sidan jorden.

Vi tror att vi låg under ytan i många timmar. Det hade längesedan grytt när vi långsamt, fortfarande under vattnet, gled ut en bit innan R försiktigt stack upp huvudet. Inga patruller. Vi tycktes ha klarat oss så här långt. Men resten?

(Utmaning: skriv om salva)

Snurra

2012-01-23T11:35:00.000+01:00

– Så du har legat och snurrat i natt igen, säger mamma smeksamt.
Jag vet vad hon vill. Vad hon skulle ha velat. Hon hade velat komma över i vargtimmen, vyssja och vagga, koka varm mjölk åt mig och hälla i litet honung, stryka mig på det där speciella stället ovanför näsroten. Jag är trettiofem. Jag har egna barn. Måtte de inte vara mina bebisar när de är vuxna.
– Nej, jag har inte snurrat. Jag snurrar inte när jag inte kan sova. Jag ligger platt på rygg i kungsställning och rensar huvudet från tankar.
– Ja, jag förstår, säger hon ömkande. Du har för mycket att tänka på. Och Per tar inte sitt ansvar. Det tycker inte jag.
Jag vet inte vad jag ska svara. Jag säger vilka ord som helst som kommer för mig.
– Jag valde inte Per för att han är ansvarsfull, utan för att han är rolig.
– Så resonerar ingen normal flicka!
Mamma är uppbragt nu. Mina känslor är inte nära, för vi har haft det här ämnet uppe förr. Att tala med mamma: att på måfå plocka en gammal bucklig vinylskiva ur samlingen och spela upp ännu en gång.
– Mamma, jag måste gå.
Mamma börjar hulka.
– Du vill inte tala med mig om eran relation!
– Jag är på jobbet. Jag måste jobba, säger jag lent.
Någonstans i magen ett minne av när jag var rasande på detta. Ja, på henne.
– Ring mig så fort du hinner, då.
– Ja, mamma.

(Utmaning: skriv om att snurra)

Om saltet mister sin sälta...

2012-01-22T12:10:00.000+01:00

Han är exegetikdoktor i yngre medelåldern, hon är i samma ålder, bildkonstnär med läsarbakgrund. De brukar stöta ihop på kvarterskrogen med de billiga plankstekarna. Cigarrettstanken sitter kvar i väggar, tak och inredning flera år efter att förbudet att röka på näringsställen infördes. De är vana. Båda bor smått. Det här är deras vardagsrum. Den här kvällen träffas de redan i dörren, bestämmer sig för att avnjuta sina köttbitar tillsammans.

Det kommer efter två glas surt rödtjut. Det kommer alltid efter två glas: det teologiska spörsmålet. Aldrig teodicéproblemet eller ”Tror du att Jesus gick på vattnet?”. Tron är hon inte intresserad av. Hon är trygg i sin otro. Nej, hon ställer faktafrågor som åtminstone teoretiskt går att besvara. Nu kommer frågan när han saltar litet extra på sitt gratinerade potatismos.
– Har du kollat så att inte saltet har mist sin sälta? säger hon och ler.
Han ler tillbaka.
– Jag kollade alltid när jag var yngre, fortsätter hon. Jag kan inte tänka mig under vilka omständigheter det skulle kunna göra det. Mista sin sälta, alltså. Men Jesus pratar ju om det i bibeln.
Han har tur. Den här funderingen kan han svara på.
– Förmodligen är det så här: på Jesu tid tog man salt ur Döda havet men i form av salt sand, som man sydde in i tygpåsar. Själva påsarna med sand kom förstås också att kallas salt. Man kokade med dem i maten och plockade upp dem när det blivit lagom salt. Så småningom urlakades förstås saltet ur sanden och saltet – saltpåsarna – hade mist sin sälta.
– Du är som en bibeldatabas, säger hon belåtet. Och jag har dig för mig själv!
– Och du skulle kunna vara en konstdatabas om jag hade vett att fråga men jag kan för litet.
– Jag kan ingenting om konst. Jag bara utövar den.
– Du vet väl vilka färger som går ihop och sånt. Kan vi inte gå på konstutställning tillsammans någon gång?
Han rodnar när han säger det. Sju år på samma sylta och nu vågar han sig äntligen på ett nästa steg, steget ut någon annanstans. Han rodnar ännu mer när hon ingenting säger.
– Hallå? säger han till sist.
Det är tjockt i halsen.
– Förlåt. Jag satt och tänkte på saltpåsarna. Kunde inte komma på om de var praktiska eller inte. Vad sa du?
– Gå på utställning?
– Visst. Visst kan vi det, säger hon förstrött.
Det blir aldrig av. Det hörs. Och han kommer inte att våga fråga igen. Han känner sig dömd att för evigt vara instängd i denna stinkande bur.

(Utmaning: skriv om salt)

Perfekt

2012-01-21T12:22:00.000+01:00

När jag vaknar brukar jag tänka att den här dagen är den sista. Hittills. På den här breddgraden möter den ständigt på ett nytt sätt, med ett nytt ljus – eller med en ny kvalitet av mörker. På denna min sista dag tar jag ut hunden. Först när man hamnar utomhus kan man fullt förstå den dag som är. Den sista hittills. Den sista i världshistorien. Det ger en framskjuten position. Dagen blir laddad med mening. Här är jag och mina små bestyr på världens allra sista dag. Hittills.

(Utmaning: skriv om en perfekt dag)

Vid Olovslundsdammen

2012-01-20T12:17:00.000+01:00

Den lilla är femton, kanske sexton. I den storas ögon är hon klädd som alla ungdomar i hennes ålder men en som kan läsa koderna ser att hon förmodligen inte hör till de mest populära – ty sådant kan basera sig på vilka lappar som sitter på kläderna. Så var det även på den storas tid. Den stora bär en bekväm täckjacka, för det är ett par grader kallt. Ändå har de satt sig på bänken vid Olovslundsdammen, den lilla och den stora.
– Här finns det salamandrar, säger den stora tankspritt.
Hon ska intervjuas av den lilla och är litet anspänd. Den lilla gräver i ryggsäcken och tar fram en A4-mapp med många klistermärken på samt en otroligt liten apparat.
– Gör det något om jag spelar in vad vi säger? frågar hon.
Hennes klara stämma vibrerar i vinterluften.

Det är ett enkelt samtal. Den lillas frågor är intelligenta, tydliga. Om hantverket mest. Hur mycket den stora arbetar per dag, hur hon tar sig igenom tröga perioder, vad som är svårast. Den stora svarar samvetsgrant, njuter plötsligt av situationen, av flickans behagliga väsen. Hon ska prya hos henne nu, den lilla. I två veckor. Komma med sin egen dator, jobba med sitt. Två morgnar ska hon till och med vara med på tidningsrundorna. De som ger pengarna till hyran.

– Man blir inte rik, säger den stora.
– Vad är viktigast? frågar den lilla.
Den stora tittar ut i luften, samlar orden:
– Det viktigaste är att hejda sig. Stanna upp inför världen, se den med väckta ögon. Bli nybörjare igen. Det är både arbetet och belöningen med att vara författare. Förstår du?
– Jag tror att jag förstår. Det är som när man hittar på en alldeles ny formulering, kanske.
– Ja, det hör dit.
Den lilla sitter tyst och tänker.
– Är vi klara? frågar den stora mjukt.
Den lilla nickar.
– Då kan vi gå hem och dricka kaffe. Eller te. Eller choklad. Det börjar bli kallt om rumpan.

(Utmaning: skriv om att hejda sig)

I andra hand

2012-01-19T12:25:00.001+01:00

Viss forskning säger att man bedömer och kategoriserar en person inom loppet av en nanosekund, på grundval av tre godtyckliga faktorer. I det här fallet var det hennes lugna röst, hennes säkra sätt att röra sig och hennes mapp. Hon hade tänkt på allt och allt låg i hennes mapp. Bruksanvisningar till ditten och datten, en hyresavi, en elräkning, till och med den lilla manicken som man använder för att frosta av frysen.
– Ni får själva besluta vad ni vill ha kvar. Stereon? Den har bluetooth. Fasta telefonen? Köksgrejerna?
Vi tittade på varandra. Vi hade helst inte velat hyra möblerat.
– Fasta telefonen, sa Bitte. När man ska ringa till myndigheter.
Som om vi ringer så mycket till myndigheter.
– Annars får nog det mesta gå, sa jag. Om du ursäktar.
– Ja men alla möbler blir kvar.
Stark klang i rösten utan att vara hård.
– Givetvis.
En tur till tvättstugan. Varje maskins egenheter. Bokningssystemet.
– Källarförrådet får ni inte, sa hon när hon gick förbi och klappade på dörren. Är det klart?
– Det är klart.
Tillbaka uppe i lägenheten. Citron- och marängpaj med kaffe till.
– Nå, är ni intresserade?
Vi tittade på varann, nickade. Det var ganska mycket möbler.
– Dåså. Så här har jag tänkt: Hyran är på två och åtta. Den sänks några tior nästa månad men vi avrundar till två och åtta. Elen snittar tvåhundrafemtio per månad. Det tänkte jag att vi bakar in. Sen har jag rätt att ta ut tio procent extra för att det är möblerat men det tänkte jag låta bli. I stället vill jag att ni kollar min post och mejlar mig om räkningar, OCR-nummer och så vidare. Summa summarum tretusenfemtio – med administratörsplikt. Kan det vara en deal?

Vi lekte karaktärsleken på vägen hem.
– Noggrann, kontrollbehov, bestämd, vet vad hon vill...
– … anal, ordningssam, juste, tillförlitlig...

Inflyttningsdagen den första oktober höll på att gå om intet på grund av ett okaraktäristiskt regnfall men vi dök upp till slut med vår lilla lastbil från OK. Inte en möbel, bara prylar. Och regnet vräkte. Och på lägenhetsdörren en stor lapp. ”Hann inte städa färdigt. Sorry”

Hon hade inte ens hunnit börja städa, visade det sig när vi öppnade dörren. Tomma och halvfulla flyttkartonger beströdde golvet som var smutsigt och grusigt. Badrummet var fullt av ingrodd kalk, som inte riktigt hade synts bakom hennes luftiga handdukar. Köket var kladdigt och äckligt. Om spisen var framdragen behövde vi inte kolla. Bitte började gråta. Jag försökte trösta henne genom att starta karaktärsleken igen:

– Tvetydig, schizoid, ansvarslös...

Efter ett par dagar fick vi ett mycket urskuldande mejl. ”Jag har ingen aning om vad organisation är...” stod det. ”Räcker det om vi drar av en halv hyra för att ni fick städa efter mig?”

(Utmaning: skriv om ordning)

Resa i tiden

2012-01-18T20:42:00.000+01:00

Jag företog en resa i dagbräckningen. Den gick till ditt äldreboende i Gröndal. Att kliva in i din lägenhet: rullstolsbreda dörrar, praktiska linoleumgolv, förhöjd toasits och ändå en svunnen tid. Ditt sparsmakade vardagsrum som om sextiotalet inte passerat än. Köksinredningen, mammas och pappas gamla från slutet av tjugotalet, välskrubbat trä. Den obligatoriska kaffeduken, ett nymanglat snömoln. Finska pinnar, brysselkex och kardemummabullar. Kaffe ur finkopparna som mamma och pappa, statarna, köpte på avbetalning inne i stan. Jag tänkte att det var en resa tillbaka. Även dofterna var främmande.

Du satt och ojade dig över benen. Idag hade du inte orkat med alla rörelserna på sittgymnastiken. Vi gick till matsalen och åt köttbullar med stuvade makaroner och efteråt var dina ben som gelé. Du gick och höll dig i dörrposterna, ville trots allt inte använda rullatorn hemma. Räkningarna med darriga frågetecken på. Jag fick läsa och förklara. Tårar över oförmågan, glömskan, ensamheten. Jag såg att det var en resa till framtiden. Ska någon komma till mig i dagningen då, när jag sitter där med toalettförhöjningen och linoleumet och muggarna från Höganäs? Med darrigheten, gammelfolkslukten och de svårförståeliga räkningarna? När livsvägarna stängts, en efter en. Ska någon komma och ska jag möta henne med värdighet?

(Utmaning: skriv om en tidsresa)

Dagen svalnar

2012-01-17T12:25:00.001+01:00

”Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren.”

Edith. Jag kan inte din dikt men dess rytm bor i mig, har funnits där som en rikslikare sedan tidiga tonår, att följa och att slåss mot och så småningom lekfullt försonas med. Nu är jag äldre än du nånsin blev och klappar baktakten till din vers.

Du har lärt upp oss alla, även oss som inte är poeter. Det är därför vi glömmer hur djärv din poesi var för hundra år sedan. Fri vers, ack, så rytmisk! Ett stolt kvinnligt subjekt!

Edith. Du var ung ända tills du dog. Du var lungsjuk. Tuberklerna och fattigdomen var dina motståndare. Men i ditt arbete stod du över fjuttigheter som dödshot mot hälsan och mot ekonomin. Du var übermenschlich med dina feberheta visioner. Du hade fötterna i den karelska leran men huvudet långt ovan molnen – bleka kinder, fläckigt röda.

Mängder av kvinnor kan och känner igen sig i sista strofen av ”Dagen svalnar”:
”Du sökte en blomma
och fann en frukt
Du sökte en källa
och fann ett hav
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.”

Säg mig, Edith, har du humor? För många år sedan gjorde Jonas Gardell en travesti av den där strofen. Vill du höra?
”Du sökte en kvinna
och fann en frukt -
du är närsynt.”

Bli förnärmad, om du vill. Men minns att bara de riktigt stora blir travesterade.

din vän
maria

(Utmaning: skriv om att svalna)

I livré

2012-01-16T11:51:00.001+01:00

Den där kvinnan där borta vill visa att hon tillhör den där mannen, som är bäst. Det är därför hon har en väska med mycket guld på från Italien, skor som knappt syns och en klänning med mycket guld på som är sydd av han som syr för Madonna och Hollywood. Hennes mun är lycklig men hennes stora, vackra ögon verkar vara litet förlamade. Hon luktar underbart av äkta parfym, 200 dollar för en liten flaska. Pistillerna handplockas i gryningen och läggs omedelbart i etanol innan fukten helt lämnat dem. En enda överblommad blomma förstör hela satsen. Jag tog reda på det när jag fick veta vad parfymen kostar.

Själv är jag diskret elegant i livré. Jag går ledigt runt i sällskapet med en rund bricka fylld med gåsleverkanapéer och ankbröststoast men tänker på hur de stackars gässen tvångsmatats. Jag iakttar männens nedtonade elegans – silket i strumporna, en klocka som är värd lika mycket som en Ferrari – och föredrar egentligen den framför de karnevalsklädda kvinnornas grälla prakt. De påminner mig om nomadkvinnorna hemma i Rajastan. De som bär familjens hela förmögenhet med sig i form av smycken. Men det är ju praktiskt! Det är för att skydda dem! Jag ser en blottad vrist med en sko som väl kostar halva min årslön och jag undrar när man går över gränsen. Om man övar sig på att köpa dyrare och dyrare förbrukningsartiklar eller om man plötsligt en dag står där med sina miljoner och tänker – äh, jag ska köpa ett par handgjorda skor för 15 000 dollar. Egentligen borde jag kunna gå fram till vem som helst här och säga: ”Kan jag få 100 dollar att skicka hem till familjen i Rajastan?” Det vore en utgift de aldrig skulle märka. Men principen. Principen! Om alla som har mycket pengar skulle dela med sig till dem som har litet, hur skulle det då gå? Då skulle ju alla ha pengar! ”Det funkar inte, begriper du väl!” säger jag sammanbitet till mig själv.

(Utmaning: skriv om flärd)

Skriften på väggen

2012-01-15T10:37:00.001+01:00

Vi fick vårt mene tekel av elefanterna som vände upp mot bergen, en reaktion på ett kollektivt minne som levat i hundratals år. Hos dem, inte hos oss. Vi, som kan allt, förstod ingenting när havet först drog sig tillbaka och sen med kraft vällde in. Det var tsunamin. Och vi hade inte kunnat tyda djurens beteende. Som homo civilisatoris har vi vänt oss från människodjuret i oss. Fastlåsta i vår kultur kan vi inte gradera fara, inte bedöma hot. Planetens kamp för överlevnad får andra- eller tredjerangsbetydelse så fort vi känner oss prisgivna åt ett hot som känns reellt – som att bostadspriserna faller ett par procent. Den jord vi vandrar känner vi inte längre. Vart leder då vandringen?

(Utmaning: skriv om ett hot)

Röster

2012-01-14T11:26:00.000+01:00

I min hjärna bor det två. Och han är han och hon är hon. De grälar och skriker på natten. Jag får stoppa bomull i öronen och i munnen. Då blir jag ensam med de två. De vet allt men tycker olika. Jag är rädd när de håller på och när de tystnar.

När jag rör mig ute går det bäst. Då viskar de till mig vad jag ska göra. ”Gå inte på pinnar,” kan hon säga. Han säger ”Folk! Akta dig!” Det låter som Adams julsång: ”Folk, fall nu neder...” Faller gör jag, in i en stor buske eller in bland träden. Försvinner. Och människorna går storögt förbi. Kanske litet rädda.

Men jag rör mig inte så mycket ute. Han har sagt till mig att bygga en mur av tidningar framför dörren. Ingen ska komma in men det är jobbigt att komma ut också. Flytta tidningar. En dag säger hon att vad sjutton. Dörren är ju alltid låst. Behövs det tidningar? Jag börjar riva muren men då blir han vansinnig. Låter som en spelande tjäder. Jag lämnar röran i hallen och går och lägger mig. De grälar inne i huvudet. I tre dagar ligger jag i våt säng. Jag är för rädd för att gå på toaletten.

(Utmaning: skriv om att sufflera)

Hos Rajah och Sila

2012-01-13T13:09:00.000+01:00

Rajah betyder ”kung”. Rajah är stilig när han går till jobbet. Varje kväll tvättar han sina byxor och sin vita skjorta i en hink. Jag är gäst hos Rajah och Sila i deras lilla hus, sover i den enda sängen. Det är inte så lätt. Jag blir väldigt mätt. Får aldrig hjälpa till. Får aldrig vara ensam. De tror att jag är sjuk för att jag sover till halv åtta. Kommer in och sitter hos mig. Inte ens ögonblicket av uppvaknande får jag ha för mig själv. Jag är gruvligt otacksam. De envisas med att kalla mig ”Madam”. Jag envisas med att försöka gå på promenad ensam. ”Nej, nej, Madam, ni kan möta någon som lurar er.” Men Sila tycker inte om att gå på promenad och Rajah är på jobbet. Sila och jag tar en kort sväng i trädgården. Sen tycker hon synd om mig när jag läser eller sitter vid min lilla dator. Jag har ju ingenting att göra. På kvällen kommer släktingarna och tittar på teve.

Det är fredag den trettonde januari 2012 och jag har varit hos Rajah och Sila en vecka. ”Nu går jag ut och går!” ropar jag vänligt, bestämt till Sila efter att jag duschat och gjort mig i ordning. Klockan är halv elva och Sila håller på med maten. Hon kommer rusande med uppspärrade ögon. ”Nej, nej, Madam! Aldrig gå ut med blött hår!” Det är trettisju grader ute, säger jag sammanbitet. Hon ser på mig som på ett barn. Man kan bara inte gå ut med blött hår. Det är så självklart att hon inte ger någon anledning. Suckande samlar jag ihop min tjocka man, vrider den litet i händerna. Den kommer att ta tre timmar att torka. Ingen promenad heller denna dag.

Men dagen därpå! Jag är fnösktorr i håret och det är lördag och Rajah och jag ska gå till marknaden. Han vill ta taxi för min skull, jag lyckas övertala honom att låta bli. Överlycklig över att få se människor och träd och kanske någon fågel kliver jag i skorna som är slängda innanför ytterdörren. Rajah vräker sig fram emot mig som en rugbyspelare och greppar tag i min arm. ”Nej, nej, Madam!” Leende pekar han upp mot den vitmenade väggen. Där sitter en geckoödla och frambringar sitt klickande läte. ”Han varnar,” säger Rajah tyst, går och sätter sig orörlig i stolen. Jag tar prövande i handtaget. ”Nej, nej, Madam!” Jag inser att det inte blir någon promenad. ”Men behöver ni inte handla?” frågar jag bönfallande. ”Vänta och se, Madam!” Suckande sparkar jag av mig skorna och går och sätter på datorn, inte för något särskilt, jag skriver bara av mig min frustration. Funderar på hur jag ska kunna flytta från Rajah och Sila men de är ju så snälla. Snart känner jag att Rajah står bredvid mig. ”Nu kan vi gå, Madam!” ”Geckon, då?” ”Nu har vi väntat. Han varnar inte längre.”
…

Långt senare har jag fått intellektuella vänner. De raljerar med de otaliga folkliga föreställningarna mer än jag skulle göra. ”I byarna säger de si”. ”I byarna säger de så”. De är mer västerländska än jag, så jag berättar om mina första veckor i landet, det trivsamma fängelset hos Rajah och Sila. ”Och man fick inte gå ut med blött hår! Och inte om geckon lät!” Det blir tyst innan skrattet kommer, trevande och litet ansträngt.

(Utmaning: skriv om skrock)

Smått som inte syns

2012-01-12T10:30:00.000+01:00

feromonerna
och aromerna från anemonerna
stör inte mitt öga men eggar min lust.

liposomerna
på hundra nanometer
syns inte heller så bra.

sen blir allt bara större.
vi står i osynliga moln av partiklar
var vi står. Det är kul
att tänka på när man dammar.

Till exempel.

(Utmaning: skriv om något osynligt)

Ingen

2012-01-11T12:34:00.001+01:00

Du märker det inte först men hon har inga konturer. En vandrande bisvärm är hon av ord, ty orden kan hon. Kostbara som innehållslösa, hon kan dem alla. Hon verkar klok, som om klokheten satt i talet.

Klokskapen sitter i våra gärningar. Hon smyger efter väggarna, borstar tänderna för att man ska, gör allt för att smälta in i tapeterna, inte kunna prickas, märkas, synas, ställas till svars. Hon överlåter allt. Sitt liv, sin hund, sin hälsa, sin stuga. Hon har ingen blick för att det förfaller. Att hon ingenting vårdar utom bisvärmen, sin gestalt, den som ska verka solid för andra men bara gör det för henne själv.

Ingen ber henne ta ansvar. Så har hon lagt upp sitt liv. Hon reser från ort till ort, är duktig med röjsåg och pensel, hjälper till. ”Så duktig,” säger man till henne som till ett barn. Men när hon lägger sig om kvällen skingras svärmen. Hon känner inte sin ryggrad. I den mörka natten är hon ingen.

(Utmaning: skriv om att ta ansvar)

Hurtfriskt

2012-01-08T18:29:00.000+01:00

Ja ä allti gla, ja.
Ja tycker allt ä bra, ja.
Å när ja tycker de ä skit
Då biter ja av en liten bit
Så får jag munnen full me skit, trallala.

(Utmaning: skriv om en attityd)

Hantera verktyg

2012-01-06T15:54:00.000+01:00

Verktygslåda? Ingen människa har en verktygslåda längre. Det finns hantverkare för allt. Det närmaste man kommer en verktygslåda är vid kursutvärderingarna. ”Jag känner att jag verkligen har fått verktyg för att hantera livet/konsten/konsten-och-livet...” ”Jag är tacksam för handfasta verktyg...” Kurs efter kurs. Vi dansar som Shiva med alla våra verktyg, jonglering med åtta armar. Det är kaos. Ingen låda där de kortlivade ”verktygen” får vila. När vi behöver dem har de försvunnit eller åldrats och vi finner i stället anledning att gå en ny kurs. Har man en gång hamnat i den svängen är det som att ha skaffat ett dataprogram som kräver ideliga uppdateringar. Det enda motgiftet mot livet är livet. Vi svamlar på. Proppfullt i hjärnan. Och ändå: de så kallade verktygen, som vi desperat sträcker oss mot.

(Utmaning: skriv om en verktygslåda)

Försvunnen

2012-01-04T13:28:00.001+01:00

Min dotter är försvunnen. Skalperad av bilplåt, krackelerad av glas, död av inre blödningar. Borta. Jag försöker tänka på Tor, Jon och Siv, hennes tre barn, som också var med i bilen men överlevde. Den enda jag kan tänka på är mig själv. Av stålblank egoism vill jag ha henne tillbaka. Mitt hjärta klingar sprött av glas.

Det går ett par dagar. Jag sluter upp vid familjens sida. Ja, jag står vid sidan. Har ingen ingång nu när hon är borta. Siv och Jon och Tor som tecknade figurer med hål för mun och ögon. Vi kramas och gråter.
– Mormor, vem tycker du mest synd om: de som skadades eller jag, som var tvungen att se allt? frågar nioåringen, Tor.
Han hade suttit i en snödriva och skakat.

När vi får se henne har de tråcklat ihop henne över skulten. Skärsåren i huden som brysselspets. Jag gråter inte då, bara ångrar mig. Det här ville jag inte se.

Vi stannar över begravningen, morfar och jag. Ett töcken. Sorg är ett ting, nej, en organism, som är finnandes i lägenheten. Dämpade röster. Vi försöker ta ut barnen. Eländiga promenader i strålande vintersol. Allt är för någon annan.

När jag gråter är det natten till begravningen och natten efter. Jag har en skyldighet mot mina barnbarn att inte bryta samman så att de ser. Eric Claptons ”Tears in Heaven”. Vackert eller fult. Jag minns ingenting, blott en smörgåstårta som smakar tallbark. Och vi åker de hundra milen hem.

Man är på ett annat ställe. Första gången vi möter Paul och Hjördis beklagar de, frågar, erbjuder stöd. Redan andra gången ska det vara som vanligt. Så känns det. Väderleksprognosen, saltstenarna till rådjuren, pimpelhelgen. Maken svarar men jag är bemästrad av organismen sorg. Jag sätter dock fyr i bagarstugan och bakar mjukkakor till pimpelhelgen.

Vi glider ifrån varandra. Nej. Vi har glidit ifrån varandra och hennes död skulle visa på det. Han sitter som vanligt framför teven och jag går rastlöst, ser spår av henne överallt. Så går det när man aldrig rensar. När jag lyfter upp hennes Kulla-Gulla-böcker för att skicka till Siv brister det hårda muskelpaketet runt ögonen och jag bölar som kalven som blivit skild från sin mor, ner i en kudde så att han inte ska höra.

En gång blir det vår och jag köper en tårpil. Den ska inte klara sig hos oss men jag vet hur man skyddar mot polarvädret. Jag vet inte om det är när jag planterar den som det vänder. Ett par veckor har Freddie Wadlings säregna röst ljudit på Spotify: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder...” Det kan vara det också. Ja. Jag är inte färdig men jag tror att jag fortsätter. En stund i taget.

(Utmaning: skriv om att fortsätta)

Lille Staffan

2012-01-03T12:52:00.000+01:00

Han var den enda i det lilla luciatåget som inte var klädd helt i vitt. Dock bar han vita strumpbyxor – blöjbaken stack ut så vågat – och en liten strut på huvudet. En liten, liten strut men den störde honom ändå. Han satt mellan sina systrar som sjöng så vackert, okammade hårtestar under luciakronor, och han föste ner den obekväma pappstruten med armarnas insidor. Far log så rart och mor plåtade med digitalkamera. Plötsligt, när systrarna började sjunga Staffan Stalledräng – den käcka versionen – lystrade han till, såg omätligt beslutsam ut, reste sig med hjälp av det låga soffbordet och gick till mamma. Luciatåget kom av sig. Han hade gått säkert nio steg alldeles av sig själv på sin niomånadersdag. Som belöning kastade pappa honom upp i luften – det var det bästa han visste – och han fick en egen lussekatt att gnaga på. Luciasystrarna kände att de fått den uppmärksamhet de ville ha och övergick gärna från att uppträda till att fika. Sen blev det bråttom, för alla skulle till skolan, utom pappa, som fick vara hemma med Lilleman. Pappa och Lilleman övade hela dagen på att gå men han gjorde ingenting, inte förrän systrarna kom hem och klämde i med Staffansvisan igen. Så skulle det fortsätta ända till in på det nya året, att han krävde sitt soundtrack för att visa upp sina konster. Varje gång någon sjöng Staffan Stalledräng hände samma sak: han lystrade, rätade på ryggen, fann någonting att ta som stöd, reste sig och gick. Annars var han likgiltig inför alla inviter till sådan koordinerad fysisk aktivitet.

(Utmaning: skriv om en krabat)

Gullegull

2012-01-02T12:55:00.001+01:00

– Vi hade inte direkt medvind i fjol, säger Ruben sammanbitet och slänger årsredovisningen på bordet.
– Tja, det var väl just det vi hade, sa Anneli.
Anneli. Ska alltid vara rolig. Vi andra ser sura ut men hon fortsätter:
– Sara II hade medvind när hon gick på grund.
– Ja,ja, Anneli, vi vet! snäser Barbro.
Alla sitter med händerna under bordet, räknar. Ytterligare arbetstimmar att lägga in gratis i kooperativet. Hur många man gjort i fjol och hur mycket man kan tänkas klara i år. När det varit tyst ett tag säger Ruben:
– Det enda som kan rädda oss är ytterligare en kontantinsats. Från oss alla. Jag har räknat...
– Det är omöjligt! utbrister Bertil men Ruben fortsätter:
– Femton tusen.
– Per pers??
– Ja. då har vi hundrafemti tusen. Det är i alla fall något. Just nu har vi inget.
– Hundrafemti tusen i en sketen kanotklubb? säger Bertil mödosamt. Men snart är det ju vår och uthyrningen kommer igång igen?
– Kanotkooperativ, Bertil. Kanotkooperativ. Och det kommer att vara massor med fakturor att betala innan vi får några intäkter fram i april. Hundrafemtitusen ger oss rörelseutrymme.
– Men om man absolut, absolut inte kan? säger Malin och tårarna vilar i hennes undre ögonlock.
– Då får man nog lämna kooperativet, säger Ruben mjukt. Men du har väl föräldrar? Kompisar? Släktingar?
– Jag vet ju att det jag plöjer ner i det här aldrig kommer tillbaka. Och av egen kraft kan jag aldrig betala tillbaka ett sådant lån.
Nu rinner tårarna utefter hennes kinder. Någon räcker fram en gammal servett.
– Vi trodde att det var så gullegulligt att ha ett kooperativ. Men se, nu blir jag kickad för att jag inte har stålar. Är det så i u-länderna också när de har kooperativ?
Alla sitter tysta med varsin bild av en leende afrikansk kvinna med en killing i famnen för sin inre syn.
– Nej, så kan det väl inte vara, säger Ruben tyst. Vi kanske ska försöka tänka nytt. Kolla oss omkring.

Tre veckor senare lämnar Malin kanotkooperativet. Gruppen har gjort research och funnit att det inte är särskilt gulligt med kooperativ – inte heller i u-länderna.

(Utmaning: skriv om medvind)

Arvet efter faster Märta

2011-12-30T11:42:00.000+01:00

Hon hade ett hus i glesbygd vars väggar höll henne inne. Instängd med sig själv och med ungarna. Han hade jaktmarker och fiskevatten och arbete på bruket. Var bufflig på nätterna. Och det var som i gångna dagar: det var han som hade pengarna. Ensam. Varje tia fick hon be om och redovisa. Men så dog faster Märta. Lämnade efter sig en handmålad porslinstallrik och trettifemtusen kronor. Det räckte till en gammal Golf. En bensinpott blev det också. Och hon funderade och tänkte och körde på nätterna och när året var nytt började hon utbilda sig till sjukvårdsbiträde. En åtta veckors kurs. Lillflickan gick redan i trean. Maken var arg.

Det behövdes många biträden på lasarettet inne i stan på den här tiden. Hon fick jobb omgående på långvården. Geriatrisk klinik. Det var tyngre än hon kunnat föreställa sig och gladare. Gamlingarna betydde mycket, arbetskamraterna mer och hon umgicks fortfarande med kamraterna från utbildningen. Sysslorna hemma gjorde sig inte själva men hon drog ner på städningen och barnen fick hjälpa till. Maken surade tills hon fick sin första lön.

Varje gång hon skulle fara hem de fyra milen från stan klappade hon bilen, utvändigt och på instrumentbrädan och på ratten. Och hon kom hem till det röda huset som skiftade vagt i grått och det var inget fängelse längre. Hon började anlägga en trädgård. Boade in den mot vädrets härjningar med staket och spaljéer och fick träd och perenner att klara sig som egentligen hörde till helt andra växtzoner. Och livet hade vuxit inifrån, tack vare en liten Golf.

(Utmaning: skriv om att ta språnget)

Dummast

2011-12-28T11:07:00.000+01:00

Dummast blir jag när jag är med dig. Du skjuter i mig något så att hjärnan kommer till ro. Synapserna får vila. I stället för att tala söker mina läppar din hud och din mun. I stället för att lyssna känner jag din släta mage, den lätt deformerade naveln. Stumt öppnar du det släta draperiet. Litet ljus kommer in. Detta är vår eftermiddag. Sinnets tomhet är vid som en rymd. Det finns mycket att upptäcka där. Jag är nästan stilla, alldeles dum.

(Utmaning: skriv om att fördumma)

Tankar i en blå Chevrolet

2011-12-26T18:37:00.000+01:00

Man måste göra sånt som kostar pengar. Man har att leva i sin egen tid. Jag står på Kungsgatan på Annandan och väntar på brorsan som köper mikrovågsugn för mammas julklappspeng. Står på Kungsgatan i mammas blåa Cheva – Moroccan Blue, automat – och ser medmänniskorna strömma in i köptemplen. De ligger alla där, på Kungsgatan. Siba. Elgiganten. OnOff förr. Jag vet inte om MediaMarkt... Men ändå. Det finns mikrovågsugnar så det räcker till alla. Det finns mikrovågsugnar i överflöd. Snart kommer en ny modell och massor med fullgoda ugnar kastas. Så är det nog. För det får inte ta slut. För att konsumenten ska känna sig som om han eller hon är trygg, med en oändlig tillgång på mikrovågsugnar, måste producenten räkna med en viss överproduktion. I fabrikerna i Asien sitter tjejerna och skruvar på ugnar som kanske ska kastas. Är de ugnarna värda lika mycket som de som sugs upp på marknaden? Om de ändå ska kasta vissa ugnar, varför kan inte min bror få en gratis?

För att det inte funkar så. Riten i templen är förenklad numera – korthantering kallas det – men ändå oändligt viktig för kulten. Trots rabatter och kampanjer ska man fortfarande til syvende og sidst betala för sin vara. Det må verka underordnat men allt bygger på det.

Jag har ingen mikrovågsugn än. Det har inte blivit av. Men jag har investerat i en tryckkokare. Den står hemma på köksbänken, full av kikärter som ligger i blöt sedan i går kväll. Dem ska jag trycka när jag kommer hem. Det räcker med att få upp trycket, sen kan man slå av plattan och låta dem sköta sig själva. Jag ska göra en ljummen sallad med mycket kikärter och mycket örter, rödlök och vitlök. Aaaah. Annandagsmat! Vi överlevde i år igen. Det är redan ett helt år till nästa julbord.

Shopparna på Kungsgatan ser sömnigt yrvakna ut efter två dagars påtvingad konsumtionsfrihet som följt på en månads supershoppande. Det kan vara farligt. En del kanske aldrig kommer tillbaka till templen igen. Avfaller ur kulten. Men det är nog ingen fara. De är inte så många att de gör någon skillnad.

(Utmaning: skriv om att blötlägga)

Nybörjare

2011-12-23T19:01:00.001+01:00

Jag är grön, säger du. Du säger att jag är grön. Inte ”ung och” längre. Bara grön. Hur länge jag än har gått på jorden är jag alltid en nybörjare i dina ögon. I våra. Dina och mina. Det är som om varje blå natt grundligt sköljde av all min erfarenhet, tvättade mig grön för världen. Som gräset, det vida, det som lagt jorden under sig. Som äpplet. Som den sura mangon, som ännu inte lärt sig ljuga. Det är inte allt jag lärt som försvinner, det är hur jag lärt det. Och jag vaknar varje morgon, sätter foten i gräset och känner etthundratrettiofyra punkter smärta. Det är rötterna som pressar uppåt. I den utsattheten är jag dömd att leva: var dag ny. Och den kan inte tas ifrån mig.

(Utmaning: skriv om något grönt)

Tillbaka

2011-12-21T16:50:00.000+01:00

Gör en u-sväng in i det gångna.
Smeta aska på din kropp.
Din kropp är lika omedveten som ditt sinne.

Och ljuset ska vara obarmhärtigt
för leken ska finnas där.
Det finns bilder av sammanflätade händer,
bevis på att du varit där förut.

Att du tagit del.

Känt frändskap.

Men du känner dig amputerad
i den del där man är släkt.
En stor förvirring inför detta bubblande liv

gesterna,
replikerna,
anspråken.

Smeta aska på ditt huvud.
Lova inte mer än du kan hålla.
Uppslukas inte.
Vänd dig inte heller bort.

(utmaning: skriv om att vända)

Korrekturläsarsjäl

2011-12-20T12:42:00.000+01:00

Samtalet böljar över det stora elliptiska bordet. Det är Måns och Katarina och Håkan och Marie och Slumpen och Stina och Hasse och så jag. Vi har hunnit till desserten. Framför var och en en ruta tiramisù. Diskussionen handlar om allt. De svenska framgångarna i rasbiologi och vikten av att se sin historiska skugga. Eurokrisen och välfärdsstatens prekära läge. Vad Slavoj Žižek sagt om det och vad Slavoj Žižek sagt om det. Jag gillar Slavoj Žižek. Han gör mig matt av sina samhällsanalyser, baserade på mainstreamfilm och gammal god marxistisk metod. Men jag säger ingenting. Jag gillar tiramisù. Den här är på riktigt, med de äkta Savioardikexen. Inget fuskverk. Jag berömmer Måns tvärsöver bordet. Han ser nyvaken ut, tvingad ur sin postmoderna debattkostym. ”Tack,” säger han sömnigt. ”Det var Katarina som...” Så ler han tacksamt mot Marie som kommer med ett riktigt inlägg i debatten. Åter kan han spjälka vår värld. Det är väl det postmodernismen handlar om. Jag äter avvägt små, små kvadrater av tiramisùn. Tjattret omkring mig en kupa av liv. Jag behöver inte delta. Men plötsligt griper något tag i mig. Jag hör ord som kräver rättelse. Felaktigheten upprepas igen och igen. Jag får samma glöd som de och häver upp min röst, starkt, med magstöd: ”Ni säger att Žižek är eklektisk. Jag misstänker att ni direktöversätter engelskans 'eclectic', vilket har positiva konnotationer. Alla här förstår ju vad ni menar men det är viktigt att veta att än så länge har 'eklektisk' negativ innebörd på svenska. Om man vill kan man använda ordet 'mångfasetterad' .”

Som väntat blir alla tysta en stund. Jag är belåten. Jag har uttryckt något som ligger mig varmt om hjärtat. Ordens valör. Jag tycker automatiskt att jag har kommit med det bästa inlägget för kvällen. På vägen hem säger Hasse retsamt att jag har en korrekturläsarsjäl. Jag blir tyst. Hundrafemtio meter i snöslasket. ”Skäms du för det?” frågar jag. Han säger inget, slänger en våt snöboll. Det rinner nerför nacken. Hämnd är påkallad. Vi kommer hem genomblöta, slänger av oss kläderna och gnuggar varandra torra med stora frottésjok. ”Skäms du för min korrekturläsarsjäl?” frågar jag igen när han håller om mig hud mot hud. ”Nej,” säger han. ”Den är väldigt bra att ha. Men varför sa du inget annat på hela kvällen? Du gillar ju Žižek?” ”Att läsa, ja,” säger jag. ”Att lyssna på er var som att läsa.” ”Så du är nöjd?” ”Mmm.” Jag begraver näsan i hans korta päls av hår på bröstet.

(Utmaning: skriv om att välja sina strider)

Uppför Volga

2011-12-05T11:58:00.005+01:00

”Uppför Volga. Uppför Volga. Da-dam-da-da-da-da, uppför Volga”. Kommer du ihåg Pråmdragarsång, denna klassiker från mellanstadiets musiktimmar? Låg, brummande, enkel bet den sig fast i det där örat innanför örat som bär musiken. ”Uppför Volga”. Och jag såg för mig stora, robusta män som nästan för nöjes skull släpade de tunga båtarna uppströms. Det fanns en sådan självmedveten styrka i sången. Jag såg dem leende, stolta. Kanske delade de en hutt för att stärka sig ibland. ”Uppför Volga”.

Trettiofem år senare ser jag en dag en fantastisk helsida i morgontidningen. Sidan är packad med bilder, många bilder, av oljemålningar. Först drabbar mig de lysande porträtten. Sen ser jag den, bilden av mina pråmdragare. Trasiga, skitiga, hukande, magra. ”Uppför Volga”. Jag ser att de har ungefär lika många rättigheter som slavarna på bomullsfälten i Mississippi. - som för övrigt också hade medryckande arbetssånger.

”Uppför Volga”. Jag luskar ut att bilden Pråmdragare vid Volga är målad av Ilja Repin åren 1870 till 1873. Sidan är nämligen en annons från Nationalmuseum om dess utställning av den ryska Peredvizjnikigruppens konst. Peredvizjniki var anti-konservativt och hade allt: underbara landskap och porträtt men inte minst konst med radikala, politiska budskap. Tolkat till svenska blir dock gruppens officiella namn litet blekt: ”Sällskapet för vandringsutställningar”. En viktig uppgift gruppen tog sig var att föra ut konsten utanför kulturmetropolerna S:t Petersburg och Moskva.

Ilja Repins monumentala verk har jag ännu inte sett i verkligheten men jag har studerat det närmare på min lilla dator och det både värmer hjärtat och skär i det varje gång. I det jag tog för en böjd och bruten massa ser jag individer, människor med namn och liv. Ja, de är trashankar och livegna men de har värdighet och stolthet. Jag tror aldrig att jag förut sett ett motiv med liknande tema – arbetare, marginaliserade grupper – där inte människan underordnats uppgiften. Jag läser på museets hemsida att Ilja Repin lärde känna nästan varenda en av pråmdragarna personligen innan han började måla dem. Det är denna likställighet, denna solidaritet som bränner en eld i bröstet på betraktaren. ”Uppför Volga”

(Utmaning: skriv om att släpa)

Mörkerkörning

2011-12-04T20:21:00.000+01:00

De kommer, de rusiga tillfällena, när du äntligen förstår. Oftast är det förstås när du kör bil i mörker. Trygghet och minne. Minne från en annan tid, när kombin var omgjord till barnkammare och du låg därbak och lyssnade till det jämna varvtalet under gatlyktorna, som rytmiskt kastade sina fång av ljus. Busade litet med brorsan eller stumnade belåtet inför natten. Trygghet – mörkerkörning sätter din puls på en släpigare frekvens, hur farligt det än må vara. I verkligheten.

Du sitter med en hand på ratten och tänker inte riktigt men det kommer tankar ändå, som om något utifrån tänker dig. Det är då du förstår: varför Sanna är beroende av att hjälpa dem som har det svårt, varför du själv har en inre säkerhet som inte Maj-Britt har. Du förstår kärlekens mekanismer och hur man kör en bil på ett sådant sätt att den kostar så litet som möjligt i reparation.

Allt detta kommer du att glömma. Det kommer att bli till viskande aningar, som en dröm. Det är helt i sin ordning. Hur skulle världen se ut om alla vore så allvetande som de är när de kör i mörker? Glöm det där med kärleken, Sanna och Maj-Britt. Det är rentav nödvändigt att inte veta sånt, ty vishet gör sig bäst som hummande förnimmelse.

Får jag inte minnas något?

Jo, minns hur du satt i mörkret i en vidgad rymd som vräkte kunskap över dig. Minns att du kommer dit igen, när tiden är mogen. Och det där med att inte slira på kopplingen och att köra mjukt kan du gott minnas, för reparationernas skull.

(Utmaning: skriv om att förstå)

Glömma att betala

2011-12-03T19:06:00.000+01:00

Flickan går och handlar åt sin mamma. Det är något hon gärna gör. En tur i förvårstorkan. Gult gräs som stod högt i fjol. Solen som en kapsyl på blekblå himmel. Ett mål för vandringen: Magnetens Livs. Icander står vänlig utanför men affären är mörk, sträcker sig långsmalt in i huskroppen. Hon lär sig aldrig att hitta där.

Hon är inte stor. Räcker väl precis upp lika högt som staketet som omringar det spännande trähuset där alla hippiesarna bor på Grottvägen. Då är hon nästan framme. Hon ser Magneten snett över gatan. Den ser så liten ut. Bara två skyltfönster.

Men innanför finns allt. Hon plockar till sig mjöl och mjölk och jäst och Atamon och en Mjölkchoko. Mjöl och mjölk och jäst och Atamon står på listan och läggs i kundkorgen. Mjölkchokon står ingen speciell stans och hamnar i jackfickan. När hon går igenom kassan känner hon sig oberörd inför vad hon har gjort men skräckslagen att mamma ska få veta. Oberördheten känns skön. Skräcken känns som gammal vanlig skräck. Och ingen har sett henne, mamma får inget veta. I triumf packar hon sina varor och går ut i den veka solen.

Hon har passerat hippiehuset och bilskolan, är nästan ända framme vid Furuhällskiosken när hon drabbas. Drabbas hårt av Vad Hon Gjort. Hon har stulit en trebitars Mjölkchoko från lilla Magnetens Livs, som knappt har några skyltfönster. Hon sjunker ihop i det sträva, urblekta gräset och funderar. Snabbt funderar hon. Hon måste lämna tillbaka godisbiten men hon tänker inte erkänna. Det är vad hon kommer fram till. Allt känns galet. Hon flyger i stället för att gå. Det gäller att Få Det Gjort.

Hon går fram till tanten i kassan när ingen annan är där. Tanten har brandgula kläder, som Icander. Snäll som Icander är hon också. ”Jaså?” säger hon när flickan berättar att hon fått med sig något som hon glömt att betala. Flickan lägger godisbiten på det rullande bandet. ”Då blir det sjutti öre,” säger tanten. ”Tänk om alla var som du och kom tillbaka med det de glömt att betala!” säger hon sen och flickan skäms så att hon blir fuktig av svett. ”Jaa, alla barn är inte som jag,” säger hon med skolrösten. Duktiga rösten. Sen traskar hon hem och mamma frågar om det hänt nåt, när det tog sådan tid, och hon säger ”Näh.”

Tänk, att det var så lätt att stjäla! Att det inte kändes! Hon känner att hon är nästan lika bra på att stjäla som att ljuga – den ärliga uppsynen – och bestämmer sig för att aldrig göra det igen. Stjäla, alltså. Ljuga är hon tvungen att göra.

(Utmaning: skriv om att betala)

Källkritik för sagostundsfolket

2011-12-02T12:05:00.003+01:00

Boken är platt och stor och sned och vind och nött. Den är Linda-Los älskling. Klotremsan över ryggen har lossnat en bit både uppe och nere och i hörnen har pappen skiktat sig och blivit svampigt mjuk. Före Linda-Lo har storkusinerna haft boken och före dem deras pappa. Alla har älskat Soroko och de magiska hästarna. Nu älskar Linda-Lo och pappa den. Minst en gång i veckan blir den läst och de detaljrika bilderna av drakar och flygande tigrar, magiska skogar, Soroko själv och förstås de underbara hästarna studeras tålmodigt, lagom rena pekfingrar över sidorna. Alltid hittar man något nytt.

Idag är det en Soroko-dag. En dag när något går sönder om hon inte får läsa Soroko och de magiska hästarna. Hon prövar att titta i den på egen hand. Hon kan alla orden utantill, blir faktiskt fem nästa gång. Och bilderna är ju det viktigaste. Men hon kommer inte in i skogen, med grenarna över sig som ett paraply. Och pappa, han är på bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Kommer hem långt efter att Linda-Lo har somnat.

De brukar skoja om långa ord. Och bostadsrättsföreningsstyrelsemöte är det längsta som det verkligen blir av att de använder, pappa och hon. Bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Det betyder att mamma ska läsa godnattsaga. Linda-Lo står med Soroko och de magiska hästarna rakt ut från kroppen som en bricka och funderar. Mamma och Soroko känns inte riktigt rätt. Men Linda-Lo är så sugen.

– Idag, mamma, ska vi läsa en underbar saga, säger Linda-Lo vuxet när hon krupit upp i sängen.
Hon håller fram sin stötta och nötta bok. Mamma tar den med en liten grimas.

Så läser mamma. Snabbt och med vanlig röst. Pappa brukar liksom halvt hålla andan när de magiska grejerna kommer men mamma läser nästan som dom på nyheterna. Som ett bostadsrättsföreningsstyrelsemötesprotokoll. Det är förskräckligt. Aldrig någonsin stannar hon upp vid bilderna. Linda-Lo försöker smyga dit sitt pekfinger men mamma vänder blad, klatsch. När hon är färdig ser hon bekymrad ut. Hon anar väl att det inte gick så bra. Hon öppnar munnen.
– Linda-Lo, säger hon.
– Mmm.
– Du vet väl att det inte finns några drakar?
Linda-Lo blir trött i hjärtat.
– Mmm, svarar hon till slut.
– Och att varken tigrar eller hästar kan flyga?
Hon vet ju. Hon vet. Men det finns en annan värld, många andra världar... Hur kunde hon vara så dum att hon lät mamma läsa om Soroko?

Eftersom hon inte svarar drar mamma fram ett ritpapper ur skrivbordslådan och en krita ur burken och börjar rita streck och figurer. Det handlar om gravitation. Inte ett särskilt långt ord men svårt. Hon skriver bokstäver också och Linda-Lo fattar ingenting, utom att mamma vill få henne att förstå att vi är tröstlöst bundna vid jorden.
– Och magiska skogar, skrockar mamma. Tror du på sådana amsagor blir du bara mörkrädd!
Det blir tyst.
– Linda-Lo? säger mamma.
– Mmm.
– Jag tycker att det blir bäst om vi läser om sådant som kan hända i verkligheten.
– Mmm, säger Linda-Lo lättat.
För det är nästan aldrig mamma som läser för henne, bara någon gång ibland när pappa är borta. Då ska hon i fortsättningen välja verklighets-verkliga böcker. Med pappa kan hon fortsätta att läsa vad hon vill.
– Är vi överens om det? säger mamma och Linda-Lo säger ”Mmm”.

Soroko och de magiska hästarna blir liggande ett tag i den stora boklådan under Linda-Los säng. Den är förstörd men inte för alltid. På sin födelsedag plockar hon fram den igen och pappa säger:
– Soroko! Underbart! Det var länge sedan.
Och runt sängen står födelsedagspresentsböckerna, de nya, blanka, och tittar på när pappa långsamt och hemlighetsfullt öppnar den slitna älsklingsboken, när den magiska skogen växer över pappa och Linda-Lo och när de fördjupar sig som vetenskapsmän i bilderna. Linda-Los bröst slappnar av och vidgas när hon förstår att hon åter är i en värld där hästar kan flyga.

(Utmaning: ”skriv om magi”)

Allas berättelser

2011-12-01T14:05:00.001+01:00

Kvinnor bejakar
män son bejakar
äventyret sig själva.

De sitter där och nickar – kvinnorna –
”o, ja”, ”precis”, ”o, vad bra”
och männen blir vana
vid sin arena,
vid att det de gör är viktigt.

Det är ingen naturlag.
Det är en kulturlag.
Tänk på hur kvinnor pratar om sig själva:
snabbt, urskuldande, i små stolpar mest,
så att de lätt ska kunna bli avbrutna.

Må i kommande generationer
kvinnan lära sig att bre på brett,
bli en självsäker berättare,
och mannen få den dyrbara gåvan
att kunna lyssna. För
båda har historierna,
de underbara, de som
kan få oss att glömma
att slå på Idol.

(Utmaning: skriv om att bejaka)

Kattsystemet

2011-11-30T11:47:00.000+01:00

Vi orkar inte tänka på några kronor hit och dit. Jag betalar hyran, du betalar maten. Det är ändå jag som tjänar mest men du är mest slösaktig. Saker till pojken. Glass. Ibland varje dag. Och klänningar som bara är så du. Jag minns den tiden när jag brukade kyssa dig i nacken, alldeles ovanför båtringningen. Det är många lårkorta klänningar med båtringningar. Många gulliga små änglar. Levande ljus eller LED-lampor. Jag förstår inte hur du har råd. Jag försöker strama åt. Vi har en stor porslinskatt, nämligen, där vi samlar småpengar. Femmor, tior, tjugor, någon femtiolapp ibland. Det började med att vi skulle lägga en femma när vi svor. Det är så gott som bara du som svär. Å andra sidan får jag lägga en tia när jag gör det. Nu lägger vi pengar när vi förlorar i alfapet och i yatzy och i kortspel. Mellanskillnaden lägger vi då. När vi försover oss lägger vi pengar. När maten är försenad. När vi har glömt något. Allt har nu fått ett pris och det är du som går back. Nu får du också lägga pengar när det kommer fram att du gett något till en tiggare eller köpt Situation Stockholm. Jag hoppas att porslinskatten ska bidra till att minska din konsumtion men jag vet inte jag. När vi åker på semester sitter den i alla fall framför passagerarsätet, katten, och vi kan betala alla måltider ur den, så länge vi är kvar i Sverige. Jag tycker att det är ett trevligt arrangemang. Så många glömmer att tänka på pengar i de dagliga interaktionerna. Jag skulle vilja propagera för mitt system med katten. Det behöver inte vara en katt. Men principen. ”Dagliga interaktioner? Nej, dagliga transaktioner!” Så kunde min slogan vara.

(Utmaning: skriv om att betala)

Härlig är jorden

2011-11-29T13:42:00.000+01:00

Ibland står mig smörgåstårtan upp i halsen men det är det värt. Jag tjänar cirka fyrtio kronor per gång på mina minnesstunder. Utebliven lunchkostnad. Smörgåstårtorna är inte min egentliga förtjusning men ibland är det faktiskt lagad mat, allt från rostbiff och potatisgratäng till... ja, till kycklingfilé eller fläskfilé. Det är väl det. Och tårtorna! De är värda allt. Och så får jag resa och se hela Stor-Stockholmsområdet. SL-kortet skulle jag ha skaffat ändå.

Jag är ensam. Det blir knappt någon begravning efter mig. Jag har Beata, min granne, och kusiner och kusinbarn som jag inte känner. Ska de dyka upp efter min död? Speja efter arvet som andra gamar?

Inget sådant driver mig i min lilla hobby, som jag skaffade ganska snart efter pensionen när världen blev trängre. Ack, ja. Lärarinnekallet, som var mitt allt. En dag försvunnet. Jag gick till sextiosju, så länge man får gå. Sedan begravningarna. Jag minns inte hur det började men jag minns att jag rätt snart lärde mig att välja de begravningar för vilka det finns både annons och runa. Dödsrunan djupstuderar jag, i fall någon skulle fråga. Det är sällan de gör det men då är det bra att kunna viska med bruten röst: ”Vi lärde känna varandra i Arvika” eller ”Jag var en av hans trogna klienter”.

Ingen bråkar på minnesstunder. Man tar sig ett kuvert i skymundan. De resonerar kanske efteråt, säger ”Jag trodde du kände henne!” ”Nej, jag var säker på att det var en av dina”.

Jag för noga bok över mina begravningar. Ett par hundra har jag kommit upp till på tre år. Jag är seriös. Jag noterar bra och dålig musik, snygga och fula kistdekorationer, goda smörgåstårtor, dåliga smörgåstårtor, god och dålig mat och när det bara är kaffe. De finaste talen tar jag något citat ur och de sämsta med. Den boken ska jag själv ha med mig i graven. Den har skinnpärmar och marmorerade snitt.

Ju mer jag går på begravningar, desto mer tycker jag om det. Jag passar bland sörjande, älskar orgelmusik och mina tårar väller upp varje gång jag hör Härlig är jorden, trots att jag går på begravning minst en gång i veckan. Det är mitt nya kall. En människa måste leva för någonting.

(Utmaning: skriv om att infiltrera)

Sortera

2011-11-28T12:27:00.000+01:00

Vi sorterar grovt. Det mesta hamnar i sopsäckar som ska till tippen. Metallskrot som det tagit honom år att samla. Som då när han levde kunde vara bra att ha till någonting. Som nu inte är värt någonting för någon, utom metallvärdet för dem som tar reda på sådant. Järnet lägger vi i stadiga slaktbackar av plast som blir blytunga.

Hans papper måste vi gå igenom ett och ett. Det är mycket som är konfidentiellt. Vi har köpt en dokumentförstörare på Biltema. Den överhettas ganska snart och måste vila. Då sorterar vi något annat. Dikterna, mellan vart och vartannat blad diktutkast och dikter... ”Mitt titthål är trångt men jag ser långt”... ”sparven är burrig där den sitter” (rimmar förstås på ”kvitter”)... Det är inte hög poesi men det är pappas ord, plitade på gamla datalistor från Asea. Förstulet slänger jag det som verkar vara för privat. Resten samlar jag i en mapp för brorsan att titta på.

Vad samlar jag? Vad blir en börda när jag går bort? Pärm efter tjock pärm med dagboksblad. Varför samlar jag dem? Jag går aldrig tillbaka och tittar. Litterära försök. Bara pinsamt. Sådant som ändå ska vara ett minne efter mig, eftersom jag inte nänns slänga det. Mitt hem, mina fåtaliga prylar. Jag står i pappas rum och lovar att inte samla på sådant jag inte omedelbart har användning för. Att leva så att döden kan få komma när som helst. Leva utan avtryck.

(Utmaning: skriv om att sortera)

Min far

2011-11-20T22:02:00.001+01:00

Och jag ska glömma: de hårda orden. Missförstånden. Din gröna envishet... Pappa. Nu ligger du i ett kylrum nånstans under Ludvika lasarett. Där är din kropp. Något annat vet jag inte om. Och blodet strömmar inte längre genom den. Redan efter ett par timmar var den kall. Jag höll den då och pussade din panna.

Samtalen vi aldrig förde pågår nu i mitt sinne. Och jag ser hur jag redan brister i saklighet. Idealiserar dig, som jag minns att du och mamma före mig målade en ny bild av era döda föräldrar. Tja. Det är väl så det ska vara. Evolutionen vinner kanske på det. Eller inte. Förfädersdyrkan är väl urfröet till all religion.

I min bild är du stadig och rik på tillförsikt. Ett vikarierande hopp. Ett aldrig lova för mycket (se, redan är jag ute och cyklar!). En varm famn. En stilla tillflykt när orden blev för tunga (jag glömmer hur jag kunde reta mig på din tystnad). Kaskader av skratt.

Jag kan inte glömma att du ligger i ett kylrum nu, för att inte ruttna innan du ska brännas upp om tre veckor. Jag kan inte bortse från att du också finns i mitt bröst och i mitt huvud, i många bröst och huvuden. Du är inte bara min far men det är en unik relation som är dräpt nu, den mellan 640125-7222 och 330315-8558, han var pappa för henne, hon var hans enda dotter, de brukade gå efter varandra i skogen. Och i det ögonblick han dog så glömde hon en massa. Han är i ljust minne bevarad.

(Utmaning: skriv om att glömma)

Morfars bön

2011-11-15T12:48:00.000+01:00

Utdragssoffan i mormors vardagsrum luktar gammal halm. Där ligger jag varje natt nu, för mamma och pappa är ute på uppdrag. Det är väl egentligen morfars vardagsrum också men han räknas inte riktigt. Det känns. Mormor styr. Mormor lägger sig i. När jag sitter och skriver (”Kan du läsa för mormor, lilla vän?”), när jag ritar (”Nej, den näsan är alltför stor.”) och när jag lägger patience (”Men flicka lilla, ska du sitta här och spela kort!”)

Mormor förklarar att det är stor synd att hantera en kortlek.
– Men vi spelar ju Alfapet? säger jag troskyldigt. Och domino och Monopol och kinaschack och...
I slingrande ordalag börjar hon prata om sprit och att spela om pengar. Jag fattar ingenting.
– Det finns många kortspel som lämpar sig för barn. Jag kan lära dig Hej Knekt, om du vill.
Men mormor säger med sin vänligt bestämmande röst att hon skulle föredra att jag inte använder kortleken medan jag är där. Och så blir det. Patience är ändå inte särskilt kul.

Varje kväll innan jag lägger mig i utdragssoffan – ja, varje morgon efter frukost också – borstar mormor tänderna på mig. Det är en fasa. Jag är ändå elva år. Det är tur att ingen ser. Jag tar aldrig hem kamrater till mormor, så hon kan inte råka säga det heller. När jag är färdig i badrummet lägger jag mig i soffan som mormor bäddat. Lukten är främmande hur många nätter jag än legat där. Som om det finns en hinna mellan mig och tingen. Mormor sätter sig på sängkanten. Nu är det dags: aftonbönen. Ingen liten ”Gudsomhaverbarnenkär”. Hon börjar med några ”Jesus, Jesus...” Sen ber hon för mamma och pappa i Teheran. Och för Kerstin i min klass som brutit ett ben. Och för församlingen, som inte har någon å-ter-växt. För mostrarna och morbröderna... När hon har hållit på en lång stund säger jag försiktigt, som ett tips:
– Du. Mormor. Skulle vi inte kunna ta alla sju miljarderna på en gång?

Hon bryr sig inte nämnvärt. Efter bönen släcker hon. Man får inte ligga och läsa i sängen hos mormor.

På onsdagen ska mormor servera på en tillställning i kyrkan. Då kryper liksom morfar fram ur sin fåtölj. Berättar om sina resor när han var på sjön och lagar pyttipanna från en påse. Det är jättegott med rödbetor och stekt ägg. Vi sitter och mumsar mitt emot varandra. Tänk, morfar kan prata. Vi pratar om mina drömmar, inte som vuxna brukar prata med barn utan på ett sätt som får mig att berätta det jag aldrig berättat för någon: att jag vill dansa. Morfar blir entusiastisk.
– Men då måste du börja i brådrasket! säger han. Det finns inte en dag att förlora.
Och så berättar han en massa om balettakademin. Det är klart, han läser tidningen hela dagen och lyssnar på radio. Men ändå.

Den kvällen får jag borsta tänderna själv. Det är så skönt att känna den välbekanta, mjuka gnuggningen och inte mormors hårda raspande. När jag kommer ut ur badrummet har han bäddat åt mig.
– Kryp ner nu, så läser vi aftonbön.
Så här låter det när morfar ber. Han sitter med de stora händerna på låren och pratar högt, med en röst som säger att det är viktigt:

”Befria palestinierna från bosättarnas arrogans och den israeliska statens övermakt.
Befria oss från girighet, hat och illusion – lär oss tassa barfota i världen.
O, du som är bland skuggorna.
Låt oss se dig klart.”

Jag kan knappt tro att det är färdigt så snart när han blir tyst. När det varit tyst några sekunder lägger jag till:
– Och befria alla sju miljarderna som bor här.
– Och alla djur och fiskar och vattendrag och hav, säger morfar.
Mormor har sagt att man bara kan be för människor men jag hänger på:
– Och bergen och öknarna och myrarna och skogarna.
– Befria oss alla, säger morfar med eftertryck.
Nu vill han att det ska ta slut. Han reser sig upp, stryker mig över håret och säger:
– Vill du läsa en liten stund, stumpan?
Jag nickar, smyger upp och hämtar min bok.
– Jag kommer in och släcker om en stund.

(Utmaning: skriv om att befria)

Inte långt kvar

2011-11-13T11:03:00.001+01:00

Hon vill det inte men snart är det dags för hemresa. Det är en av de sista dagarna i Sri Lanka och hon är ute och shoppar sånt som hon egentligen har haft en månad på sig att få tag på. Eftersom hon redan är i Colombo 3, om än i norr, får hon för sig att hon ska ta en stärkande promenad till Barefoot i stadsdelens allra sydligaste del. Hon kommer att sakna denna hetta, som skulle vara ett pansar om den inte vore så fuktig. Dessa inte alltid angenäma dofter. Dessa ljud. Och den besinningslösa trafiken på Galle Road. Och asfaltens svidande värme, där hon går i sina tunna skor. Men inte trehjulingförarnas gastande: ”Vart ska du? Vart ska du? Madam, vart ska du?”

När hon anlände för några veckor sedan blev hon känd som kvinnan som går så fort. Nu har hon lärt sig att förflytta sig i makligare tempo, ändå strömmar svetten nedför kroppen under de lösa kläderna. Rännilar som någonstans fångas av tyget, kanske på ryggen, kanske i midjan, bildar rorschachmässiga fläckar. Hon byter kläder minst ett par gånger om dagen, om det går.

Hennes promenader i det här landet går numera till på lättjefullaste sätt. Minst en gång i halvtimmen stannar hon någonstans och tar en kopp te. Arbeta här skulle hon inte kunna göra. Hon skulle inte kunna komma upp i det varvtalet. Fast de har förstås luftkonditionering på de flesta kontor. Men av det blir hon förkyld.

Nu har hon gått och gått, hunnit ta två koppar te och trottoaren tycks bränna sig igenom skosulorna men ännu är inte kvarteren välbekanta. Hon hejdar en man, frågar var Barefoot är. Han visar vänligt med armen nerför gatan, säger ”400 yards, Madam, 400 yards.” Då behövs inte te. Hon kan ta en ice coffee på Barefoots fik. Hon plockar upp sitt mod och trampar vidare, tänker åter på allt hon kommer att sakna. Maten. Vännerna. Papayorna och bananerna direkt från träden. Men hon tillryggalägger en lång sträcka och ännu inget Barefoot. Hon hejdar ytterligare en man. ”400 yards, Madam!” ler han stort och gnistrande. Hon knallar på, något mindre beslutsamt nu. När hon gått en halv kilometer och tagit ytterligare en kopp te, utan att hon känner igen sig än, går hon fram till en trehjulingstaxi. Det måste vara nära till Barefoot nu men hon har svårt att köpslå, när hon inte vet. De enas om ett pris och taxin tar henne en ynkligt kort sträcka fram till den välbekanta fasaden. Trumpet betalar hon och kliver in genom dörren.

Hemma i Kotahena på kvällen beskriver hon vältaligt sin erfarenhet för fru Dalpadado. ”Varför sa de 400 yards?” undrar hon. Fru Dalpadado skrattar stort. ”Antingen visste de inte men ville inte göra dig besviken. Eller så visste de men ville inte göra dig besviken.” Hon rycker på axlarna. ”Vi är sådana. Vi vill inte göra folk besvikna.”

De för en lång diskussion om detta och natten är mild och djupsvart. En mygga rör sig runt lampan på altanen och de enas som så ofta förr i ett ord, som det känns som om de kommit på själva: kulturkrock.

fotnot: 1 engelsk yard = 91,438348 cm

(Utmaning: skriv om att närma sig)

Monkan med 'c'

2011-11-12T17:37:00.001+01:00

Det var när vi stod i en ring omkring na som hon började flyga. Monkan. Monica. Vi sa väl inget speciellt till henne, hackade lite på henne för namnet – det får man väl tåla om man heter som en tant. Och beter sig som en kärring. Vi hade vikarie den dan och hon skrev namnet på tavlan – inte bara hennes namn, det var massa namn, inget särskilt med henne så – och då reste sig Monica och sa ”Monica med 'c', om jag får be." Ja, för vikarien hade skrivit med 'k' dårå. Det var då Monkan var som en kärring. Så vi bara sa det till henne, vi var en tio tolv stycken tror jag som stod runt henne och sa ”Monkan med 'c', Monkan med 'c'” och gick närmare och närmare, trängdes,.så att ringen blev pytteliten. Och hon ba.. Nej, hon var tyst. Det var det som var så märkligt. Och så snurrade hon plötsligt runt jättefort på stället och steg och steg, inte upp i himlen eller nåt men så att hon hängde liksom en bit upp ovanför oss och så började hon sjunga världens jazzlåt som ingen förstod men hon pekade på oss en efter en. ”Don't mess with me” tyckte jag att jag fattade och det var asbra, fast det var jazz, mycket bra, precis som om det var komp och det. När låten var slut for hon ner igen, jättelångsamt. Och vi stod med öppna munnar allihop.

Det var skitläskigt.

Det var ungefär som en musikal.

(Utmaning: skriv om att lyfta)

Ett hus om vintern

2011-11-11T12:09:00.000+01:00

Det var den första dagen med den nya kameran, Nikon F-601, och jag åkte upp till torpet, inte glatt men vördnadsmättat, men det fanns inget ljus så jag plåtade ändå – utan ett litet fönster att titta i därbak på kameran och offrande drygt trettiosex millimeter fotografisk film per bild, ändå blir jag nostalgisk.

Långt senare visade det sig – när jag lämnat in filmen för framkallning och kopiering och silverhalogeniderna i emulsionen reducerats till silver, bilden kopierats till papper och jag fått tillbaka den från labbet och för första gången kunde se mina bilder – att de vackraste bilderna ändå blev de av rimfrostens filigran på fönstren i öster. Inte mycket ljus, förvisso, men liksom riktat från två håll, som om dagern därinnanför rutorna lade ett lager ljus som fick mönstret att djupna.

Jag brydde mig inte om att gå in, vad jag minns. Det var en vemodig dag. Nu hade jag kameran men inga motiv. Jag slängde iväg en bortkastad filmruta på min översnöade bil, en Simca – man ser ungefär lika många analoga kameror som Simcor nu för tiden – och åkte tillbaka nerför berget.

Vad jag skulle ha tagit var förstås en bild av en hel gavel som frustade stillsamt under rimfrostens lätta pansar, den stående panelen som hästar jämsides i sina spiltor, med spår av falurött just där rimfrosten inte fått fäste, i den dolska dagern bara nästan rött, så att huset såg ut som en stuga på den amerikanska prärien under depressionen, nästan i färg. Inte ens nu, när man med sin kamera kan filma video i HD, kan man förmodligen få fram husens suckar, stampanden och gnyenden under vinterns herravälde.

(Utmaning: skriv om mönster)

Uppmaning

2011-11-10T15:06:00.000+01:00

Som representant för alla levande varelser –
däri inräknat människosläktet,
de små pungdjuren och alla krill i havet –
uppmanar jag dig...
nej, utmanar jag dig
att slå ett kraftslag för miljön:

vägra minneslapp i bankomaten.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

(Utmaning: skriv om att representera)

Den undre vägen

2011-11-09T10:23:00.001+01:00

”Det är dags att vi, lågmält men dock, presenterar oss för varandra.” Milt tar han initiativet, styr oss ifrån öppna havet, in mot kobbar och grynnor. Jag vill inte och vill. Smackar fast tungan i gommen för att suga på ögonblicket, göra det allbeständigt. Detta är sista gången jag pratar med honom här i namnlösheten. I sorglösa nick-land. ”Är det verkligen nödvändigt?” skriver jag och jag märker att mina händer darrar litet. ”Ja, för jag tycker att vi ska träffas IRL,” kommer det tillbaka.

Efter chattidens små mjuka bokstäver, hamnar vi i en tid av hårda versaler. Förnamn och efternamn, initial efter initial. Och så ”IRL”, förstås. Detta hot med sin svarta skugga. Per Bondesson heter han. Det finns sex Per Bondesson i Stockholm. Inte för att jag kollar, men ändå. Jag skriver också ett namn.

Och så träffas vi, på en restaurang på Östermalm som jag aldrig hört talas om – men jag har inte hört talas om många restauranger, särskilt inte på Östermalm – och jag är jättenervös och går fel i denna hämmande stadsdel, vägrar fråga folk, måste fråga folk och kommer fram fem minuter över sju. Vad tur att jag gick fel. Annars hade jag varit alldeles för tidig. Jag frågar efter Bondessons bord och när jag i hälarna på hovmästaren korsar lokalen, som excellerar i kandelabrar, ser jag hur han reser sig. Där är han. Han har en paisleymönstrad näsduk i bröstfickan och ett litet skägg. Per Bondesson.
– Karin Lindeberg, hälsar jag och handen darrar synligt.

Det blir en lång kväll. Vi är färdiga redan klockan nio. Jag lär mig denna kväll att man inte ska chatta för djupt på dejtingsajter. Man ska prata om aktieinnehav och huruvida man är pedant eller inte, sådana saker, främst om man är pedant, sådant som verkligen kan ha avgörande betydelse för om man vill ha ett förhållande eller inte. Man kan vara hur kompatibla som helst på djupet, men direkt oförenliga på ytan. För Gunnar Ekelöf hade förstås rätt: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Vem som helst kan bli din själsfrände när ni slipper yta, sken. Det tänkte han inte på, Ekelöf, när han skrev ”Gå den undre och inre vägen.” Men så hade han heller inte chattat.

(Utmaning: skriv om att presentera)

Dela liv

2011-11-08T21:16:00.000+01:00

Vem vet vad vi väger var för sig? De få gånger de vägde oss när vi var små, ställde de oss båda två på vågen och dividerade med två. Läkarteamet i sina vita bussar med sin korrekthet, sin neutralitet och sin uppenbara fascination. Man lär sig känna igen den, fascinationen. Det är tur att vi bor i en så liten, avlägsen by, där ingen gitter stirra längre. Å andra sidan: om vi bodde i staden hade vi kanske blivit opererade. Jin säger att det inte skulle gå för att vi delar lever. Vi delar lever – för mig är den på fel sida – och vi lever våra liv halvt frånvända från varandra, med varandra, alla timmar.

Jin säger så mycket. Hon säger att om jag inte vore så sjukligt tillbakadragen, skulle vi kunna tjäna mycket pengar på vårt... lyte. I stället är vi här, i Oumbalang, där alla känner oss och aldrig skulle vända sig om när vi kommer gående – om vi kom gående, vi är så less på att vara osams om vart vi ska gå och vem av oss som ska få gå framlänges, att vi sällan förflyttar oss. Vi sitter vid våra drejskivor i krukmakeriet, koncentrerade och litet sura, och blir tjockare och tjockare för varje dag.

Jin säger att jag är tjockare än hon. ”Du har diafragma och mage,” säger hon och pekar. ”Jag har bara mage och en liten stuss.” Jag säger åt henne att sluta bråka, att vi ändå aldrig kommer att veta vem som väger mest. Klafsar på ett stycke lera på drejskivan, sparkar frånvarande igång. Jins lille son, som vi kallar Mu, kommer fram. ”Moster är vackrast. Hon går med rakast rygg.” säger han. Han är fyra och får sig en dask av Jin.

Detta intresserar människor i det oändliga: att Jin är gift och inte jag. Att Jin har fått barn. Det gör något med deras fantasi och vi gör ingenting för att stilla den. Ingenting. Vi står var och en för våra liv, vi väger säkert hundraåtti kilo dividerat med två, det mesta delas lika mellan oss och resten får man se som att man får det på köpet. Man måste se det så.

(Utmaning: skriv om att få något på köpet)

Beställ

2011-11-07T08:36:00.001+01:00

nu slår klockan
beställ din ljuva drink
morgondagen finns inte
och inte ljuset

High Voltage III

2011-11-06T18:06:00.000+01:00

Vi killar i klassen står tillsammans och pratar. Nej skriker. Skriker gör vi alltid när vi någon gång pratar. Och den som pratar mest är alltid Samuel.
– Öj! Såg ni High Voltage III?
Han anstränger rösten. Använder inte stödet. Det vet jag, som tar sånglektioner. Tänk om de visste? Att jag tar sånglektioner? Händerna blir svettiga.

Ett sorl i klungan. Mest högröstade de som hade fått vara uppe till elva och se alltihop, näst mest de som fått se det på DVD dagen därpå, och nej, jag glömmer: Arvid har faktiskt varit i Stockholm för flera måååånader sen och sett den.
– Ba föör bra, ba, skriker han med auktoritet.
– Skicka hem mig! utbrister Samuel. Ba föör bra, ba!

Tysta är bara vi som inte fått se. Vi är nog många men vi känner inte varandras stöd. Bara de starka går i flock. Den svage är alltid ensammast på jorden.

De skrålar en låt, säkert från filmen, och jag är världsunik som har en mamma och pappa som förbjuder mig att se på våld. Jag gör mig minimal i klungan, kryper ner i mig själv och stänger luckan efter mig, skräckslagen inför tanken att någon till exempel ska fråga mig vilken min favoritfilm är.
– Sound of Music, va? ska de säga och vrålgarva.

Och jag vet med ens, kan se i en för övrigt dunkel framtid, att High Voltage III, för att inte tala om ettan och tvåan, kommer att ha ett skimmer omkring sig för mig för all framtid, den kommer att lysa och vara liksom ouppnåelig vilka filmer jag än ser, vilka upplevelser jag än har. Jag kanske blir filmskribent eller regissör, det spelar ingen roll: jag kommer alltid att känna ett underläge för att jag inte fick se High Voltage III när jag gick i sexan, för att jag inte kan nynna med i dess ledmotiv, för att jag inte med min pojksjäl kunnat erfara med huvudpersonen vad han är med om.

Jag står gömd i klungan. Det kommer att ta ett tag, sen ringer det in. Det ringer tack och lov alltid in till slut.

(Utmaning: skriv om det som är för bra)

Primärt behov

2011-11-05T10:47:00.001+01:00

Upp som en tupp och iväg nerför trappen! Hissen strejkar och tidningarna samlas därnere i porten – en stund, tills alla stulit sig ett exemplar. Och jag, som sover länge, blir utan. Så också denna lördag, fastän jag kommer ner klockan åtta. Klarar man sig verkligen utan DN? Nej inte en lördag, som är Boklördag. Traskar upp litet modfälld och mycket andtruten, sparkar igång datamaskinen för att fixa mig en SMS-kupong på hemsidan. Där står det ”tidningsfri dag”. Klarar man sig verkligen utan DN? Ja, det måste man göra under dessa omständigheter.

Det var en annan tid, ett annat liv och jag var runt tjugofem, för sista gången uppe i släktmarkerna i norr – fast det fattade jag inte, att det var sista gången, trots att det var begravning. Jag och brorsan promenerade ett par kilometer i grymtande snö till Macken inne i byn. Vitt, vitt, vitt sögs in i våra pupillers djupa hål och vi var på gott humör. Jag skulle köpa tidning, vet inte vad han skulle ha. I stället framför kassan fanns bara Västerbottenskuriren, som jag redan läst hemma hos farfars, och Västerbottens folkblad. Jag frågade efter DN.
– DN?
– Ja, DN!
Stora frågetecken bakom disken. Min bror ryckte in som tolk:
– Hon menar Dagens Nyheter.
– Nej, den ha vi int.
Då sa jag på vad brorsan senare kom att karaktärisera som arrogant stockholmska:
– Klarar man sig verkligen utan DN?
Brorsan ryckte åt sig en påse Gott och blandat, betalade skyndsamt och föste mig ut. Därute fick jag en uppsträckning. I vanliga fall, sa han upprört, fick han skämmas för att jag alltid ska göra misslyckade försök att prata mål när vi är däruppe men nu, när det gällde kontakt med omvärlden, folk vi inte kände, gjorde jag mig uppsträckt och högdragen och förmer och imperialistisk och nedlåtande och...

Sen blev han snällare. När han fått gå två kilometer med mig och vid ungefär vart sjätte steg retsamt härma, på överdriven, släpig stockholmska: ”Klarar man sig verkligen utan DN?” När han fått berätta för hela släkten. ”Klarar man sig verkligen utan DN?”

Ja, det gör man nog. Man gör nog det.

(Utmaning: skriv om det man klarar sig utan)

Tillbaka

2011-11-04T18:52:00.001+01:00

Han daskar till mig i baken.
– Dags att gå tillbaka ner till Människobyn, lille Mowgli.
Han är så ”på” och ”av”. Full av omsorger när jag träder in i hans lilla boning. Idag stod det bubbelvatten och chilichoklad från Lindt på det blå mosaikbordet bredvid sängen med fräscha lakan. Vi myser och yvs över vår frihet, vår öppenhet och vår vidsyn; att vara hos honom är som att sitta i en platankrona och titta ner över populasen. Och plötsligt har en viss tid gått, en viss mängd orgasmer uppnåtts – eller så är han bara less. Och jag ska ner för den släta barken, omgjorda mina länder och gå tillbaka.

Och det är en lång väg att gå.

Och jag vet inte när jag får ligga däruppe igen.

Och när jag kommer tillbaka vill jag dölja mitt ansikte. Det är för naket. För rått. För skimrande, ännu skimrande, avslöjar allt.

Och jag tänker att jag inte vet om jag orkar en gång till, gå dit bort och svinga mig upp i trädkronors höjd. För all den njutning som finns hos honom, finns det lika mycket smärta och mer när jag kommit tillbaka därifrån.

Och han kallar, kallar åter.

Och jag ilar dit.

(Utmaning: skriv om att komma tillbaka)

Äckelkräm

2011-11-03T12:02:00.000+01:00

Det var i köket på Tre Krokars gata 5. Fondtapeten hade blivit kvar från långt innan vi föddes och var, liksom alla väggar i lägenheten, gulbrun av mammas och pappas ständiga rökande. Camel utan filter. Mamma rökte nu, en sista före kvällsmaten, medan hon slevade upp något segt och jolmigt i en karott. Doften var avslöjande. Johanssons hade vad vi inte hade, en egen villa, och från dem hade vi fått två kassar med äpplen. När vi fick äpplen glömdes jag bort. Alla skulle njuta av älsklingsrätten: äppelkräm med gräddmjölk. Jag tyckte om äppelkaka och äppelpaj, ja, till och med äppelmos, men äppelkräm... Det vände sig i magen.

Som vanligt bad jag att få en liten, liten klick. Utan mjölk. Det var som om det blev ännu äckligare av att krämen halvt om halvt skar sig mot gräddmjölken. Som vanligt fick jag en större klick än jag skulle komma att klara av. Och en liten slatt mjölk.

Det blev ett slörpande och ett suckande och ett slafsande och saliga leenden mellan de invigda, mamma, pappa och brorsan. Själv satt jag med hettande ansikte och rörde i sörjan, trots att det gjorde att krämen och mjölken blandades. Jag visste att jag inte skulle klara av det den här gången. Därav mitt brinnande huvud. Vid vårt köksbord åt man upp, vad man än hade framför sig.
– Nå, vad tycker ni? sa mamma uppfordrande.
– Himmelskt! sa pappa.
– Skitgott, sa brorsan.
Sen var det tyst. Vad skulle jag säga? ”Du vet att jag hatar det, kärring”? Jag for desperat med skeden fram och tillbaka i tallriken. Sen såg jag mamma i ögonen och sa:
– Snor ska va' salt.
Pappa och brorsan började skratta. Ett befriat, rent skratt. Men mamma såg ut som en voodoodocka i ansiktet.
– D u g å r f r å n b o r d e t n u! sa hon.

Jag – ja, jag försvann lättad in på rummet. Vad jag minns behövde jag aldrig äta äppelkräm mer under hela barndomen.

(Utmaning: skriv om att äcklas)

Efterskalv

2011-11-02T15:15:00.002+01:00

Mamma får ett speciellt uttryck i ansiktet när hon tyst räknar in oss. För varje barn hon ser slappnar muskulaturen kring kinderna. Hon ser mosig ut när leendet bryter fram. Det är som om vi bevittnar något som vi inte ska se. Något som ska försiggå bakom den stängda dörren till det lilla rummet i öster. Mamma blottad, djurisk, loj – av glädjen över att alla hennes barn är helbrägda efter skalvet.
Jag tittar förstulet på Shunryu. Har han också sett? Nej, även han sitter och fånflinar, lutad mot tvättmaskinen. Ja, vi har inte gått ner i skyddsrummet den här gången. Vi bor trots allt i ett klass ett-skyddat hus och betalar mycket pengar för det. I skyddsrummet kan det bli bråk och stök och förra gången täpptes utgången igen. Människor är farligare än naturen även dessa dagar av återkommande skalv.

När en halvtimme gått bestämmer sig mamma för att ge sig ut och försöka få tag på litet förnödenheter. Hon smeker oss var och en, ber oss att inte gå ut och leka. Vår mamma ber bara. Hon förbjuder aldrig. Vi lyder henne som de underordnade i militärserierna. Den här gången rör vi oss inte ur våra positioner. Vi sitter utspridda längs väggarna i köket, där vi satt under skalvet. Anspänningen vill komma ut i bubblande ord. Vi berättar alla hårresande skrönor om vad som hänt där nere, under oss. Till slut blir vi nyfikna på att se själva. Alla utom Shunryu tränger sig ut på balkongen. Det är den vanliga synen. Vissa hus är helt borta, andra, som vårt, står som om ingenting har hänt. I ruinerna gräver gråtande människor efter sina anhöriga. Gråten hörs ända opp. Jag vet varför Shunryu inte går ut. Han är paniskt rädd för att bli levande begravd.

Plötsligt börjar balkongräcket skaka.
– Å, nej! Efterskalv! skriker jag som är näst äldst, efter Shunryu.
Vi kastar oss in. Jag tänker på mamma och jag tror att de andra syskonen också bara har denna tanke i huvudet. Vi sitter och tittar stint på varandra, som för att fixera oss med osynliga kättingar mot alltets krumbukter. Det är svårt att lita på jorden när man en gång varit i ett skalv. För att inte tala om efterskalven, de som smyger efter människors drömmar om fullbordan och ger dem en känga.

Nu är det en skugga som kommer blyertsgrå och väldig över Shunryu. Jag minns att jag tänker att han kanske vill spy. Jag kan inte hålla reda på synintrycken. Skuggan blir mörkare och så med ett förskräckligt brak har torktumlaren, som står ovanpå tvättmaskinen, studsat på hans hjässa och landat på hans ben.

Han gnyr och tar sig om huvudet när vi rusar till som en familj kackerlackor och baxar torktumlaren av hans ben. Han vill inte visa huvudet för någon men vi kittlar honom under fötterna och ser att han kan röra benen. Jag har sett på filmer. Jag visar fingrar och ber honom följa dem med blicken. Det är inget att göra förrän mamma kommer hem – om hon kommer hem. Småsyskonen får ta hand om Shunryu, själv sitter jag vid ytterdörren och repeterar:
– Jag tror det gick ganska bra, mamma. Det var kortsidan, inte hörnet, som träffade huvudet. Ungefär mitt på. Jag vet inte, men det kommer blod.

Bäst att vara förberedd. Om hon kommer hem.

(Utmaning: skriv om efterskalv)

Utanför

2011-10-31T12:21:00.000+01:00

Dimi var konstig och nu var han död. Det var mars och när vi kom upp till hans avlägsna grotta i slasket och rännilarna fann vi den stelfrusna kroppen utanför med brutet ben. Foten satt fast i en snäv rottåga. Han hade inte kunnat komma loss.

När vi undersökte hans grotta fann vi naturligtvis ingenting utom eldpinnar och fnöske. Men mot österväggen var marken mjuk och Pika föreslog att vi skulle gräva. Det tog ett par timmar men jag tror att vi hittade hela Dimis vinterförråd. Mest rörande var två grunda gropar med en liten mängd kastanjer, torräpplen, torrkött och nötter. Dimi hade tänkt på allt. Han hade verkligen planerat för vintern in i minsta detalj. Tänkt på att det kunde behövas proviant snabbt, om han skulle ge sig ut och spåra vilt, till exempel. Men han hade inte tänkt på att rotöglan utanför grottmynningen skulle kunna bringa honom hans död.

– Vad är man för en människa när man lever ensam? sa jag förundrat till Pika när vi släpande Dimis kropp mellan oss vandrade ned mot klanens grotta.
– Jag har svårt att tro att man är människa alls, sa Pika. Att frånsäga sig sin klan... Dimi skulle aldrig ha dött på det viset om han varit kvar i gruppen. Men du vet de säger att mamma Noni tappade honom när han var liten.
– Jaha, säger jag tveksamt och försöker låtsas som om allt är förklarat.

(Utmaning: skriv om att göra en plan)

Sagan om mannen som smidde hopp

2011-10-26T16:44:00.001+02:00

Men i ett annat land, i en tid som bara överlappar vår, satt en man och smidde hopp. Det var krig och nöd och han smidde hoppet i form av ett kärl, en vid skål, som klingade mäktigt när man slog på dess sida. En främling kom fram till honom och han frågade förstås: ”Vad smider du, min vän?”, ty det plägar främlingar fråga som kommer fram till smeder. Och smeden sade: ”Jag smider mig ett hopp.”
”Vad är då ditt hopp?” frågade främlingen.
”Mitt hopp är ett kärl för mina drömmar,” svarade mannen.
”Och vad är dina drömmar?”
”Jag drömmer om att min son inte ska behöva gå ut i krig.”
Främlingen slog tankfullt på skålen så att det klingade.
”Det är en välsmidd skål,” sa han och mannen som smitt skålen hörde att det stod ett ”men” och väntade.
”Men..,” sa alltså smeden hjälpsamt.
”Men hopp är farligt!” utbrast främlingen.
”Vad menar du? Hopp är det enda vi har,” sa smeden förskräckt.
”Hopp lurar oss att leva i framtiden,” sa främlingen milt.
”Och?”
”Nuet är allt vi har.”

Och främlingen gick sin väg, som främlingar har för sed, men mannen blev sittande i dystra tankar. Och när han suttit så en stund, tog han sitt barn i handen och gick till andra sidan av byn, där moreofolkets barn lekte. ”Får min son leka med er en stund,” sa han stapplande på moreo. Så satt han själv och vakade medan barnen lekte. Varje dag som följde tog han fler och fler saunitebarn med sig till moreolekplatsen och följde noga deras lek. Han bjöd in barn, både moreo och saunite, till smedjan och lät dem lära sitt yrke tillsammans. När Emma, som var mor till ett av moreobarnen, blev krigsänka, var han den förste att komma med blommor till henne. Den gången blev han nästan stenad, för det var armén, som kontrollerades av saunite, som hade dödat moreomannen. Och han blev nästan stenad när han kom tillbaka till sin egen gård, för att han utförde de rituella sorgetvagningarna för en moreo. Åren gick och smedens by blev en fredens by, där moreo och saunite tjattrade och arbetade tillsammans. En dag i smedjan hittade den unge moreoman, som drev smedjan tillsammans med smedens son, en stor och gedigen skål i ett hörn. Han råkade stöta till den så att dess klang genljöd vida omkring. ”Vad är detta för ett kärl?” frågade han sin kompanjon. ”Jag vet inte men det måste ha varit far som smidde det,” svarade han. ”Låt oss ha den som en varningsklocka och klinga i den varje gång någon vill störa friden i vår by,” sa moreomannen. ”Arméns värvare kommer ju ibland och någon gång händer det att det blir det bråk.”

Så timmermannen snidade en ställning för skålen på allmänningen mitt i byn men barnen tyckte att det var så roligt att klinga i skålen, att dess ljud bars fram av vinden varje dag. I stället för att tala varning, blev det ett tecken på att lust och lek och glädje ännu fanns i byn. Och mannen som smitt skålen låg i sin säng och väntade på döden och log tandlöst för sig själv var gång skålen klingade. Han tänkte på främlingen, som han väl aldrig helt hade förstått, och den förvandling han åvägabringat i byn.

(Utmaning: skriv om att hoppas)

P-A-N-G

2011-10-25T18:56:00.000+02:00

Ingen använder morsealfabetet längre. En kort, två långa, en kort.
Inte till sjöss, inte något vapenslag. Att knacka kod är något helt annat nuförtiden. Två korta.
Men mitt i en katastrof? Där all teknik har slagits ut? En lång, en kort.
Där finns nog ingen öppen telegrafledning heller. Två långa, en kort.
Kortvågsradio? Ditt-ditt-ditt-da.
Fördelen med morse är uppenbar: det är bara vi telegrafister som kan tolka den. Två korta.
Det är också dess uppenbara nackdel. En lång, en kort.
Och om meddelandet sänds på ett främmande språk kan vi tolka koden till rätt bokstäver. En lång.
men inte förstå. En kort, en lång, en kort.
Du kan skicka ett meddelande på kroatiska till din vän med mig som bulvan. Tre långa, en kort.
om att han ska likvidera mig. En kort, tre långa.
Och så gör han det. En kort, en lång.

P-A-N-G.

(Utmaning: skriv om en kod)

Ökat avstånd

2011-10-24T21:33:00.000+02:00

Det var ett förslag som ökade avståndet mellan mig och den andra. I allmänhet är det förslagen som gör det. Det kan också vara tillkännagivandena. Säg att man meddelar att man älskar någon av fel kön, eller vid fel årstid. Det kan bli helt fel, i den bemärkelsen att man distanserar sig. Som om närhet alltid vore rätt.

Men nu var det alltså ett förslag. Ett förslag utan ”någon däremot” eller votering. En enkel framställan. ”Jag tycker att vi säger såhär...” sa hon och avslöjade sig.

Hon ville att jag skulle ljuga. Jag misstänkte plötsligt att hon själv var van vid att ljuga, eller åtminstone hade ljugit någon gång förut.

Förslaget togs inte väl upp. Jag sa helt enkelt ”nej”. Och en klyfta uppstod emellan oss.

(Utmaning: skriv om ett förslag)

Hinna

2011-10-23T21:02:00.000+02:00

Det gäller att hinna innan regnen kommer, innan vintern är här, innan någon knackar på dörrn och gör sig förtjänt av hembryggt kaffe och äppelkaka.

Jag har ett jobb att sköta. Jag är bra på att se om mitt hus. Det går inte att få in mer i schemat än jag redan har.

Rädda världen? Tyvärr. Ledsen. Det här är min värld.

(Utmaning: skriv om att hinna)

På vinst och förlust

2011-10-22T18:37:00.000+02:00

– Jag har förlorat min mor.
– O, så tråkigt. Gick det hastigt?
– Relativt.
– Men jag hoppas att du har många ljusa minnen av henne.
– Det sista minnet är inte så ljust.
– Vill du berätta?
– Det började med att hon vann, va.
– Vann?
– På en trisslott. Men hon ville inte skrapa i teve, du vet.
– Nähä?
– Så då gjorde jag det åt henne.
– Vad snällt. Vad fick hon?
– Hon? Det var ju jag som skrapade! Jag fick tjufemtusen i månan i tjufem år.
– Jaha. Ni delade på det. Det var väl vettigt. Men så dog hon?
– Delade? Dog?
Lång tystnad.
– Du menar att du tog alla pengarna själv bara för att det var du som satt i teve och skrapade?
– Ja, men det är klart.
– Och då blev din mamma knäckt och ville inte ha med dig att göra?
– Ja, typ. Så jag förlorade henne. Det är jobbigt. Hon brukade gå ut med hundarna och det.

(Utmaning: skriv om att vinna)

Bilexperten

2011-10-21T21:11:00.000+02:00

Hon är den borna experten. Allexpert, knallexpert. Skjutvapen vet hon dock ingenting om men kan inhämta litet terminologi på fem minuter och sen låta som om hon åtminstone är ganska insatt. Hon kan uttala sig tvärsäkert om att det ska vara ungt vin till skaldjur, att liberala demokratier krigar minst, att byggda bokband är mer hållbara än inhängda och hon vet att ett jerkbait är en wobbler utan sked. I själva verket kan hon inte skilja en chardonnay från en sauvignon blanc och hon vet ingenting om politik, bokbinderi eller fiske.

Den enda som egentligen anlitar henne som expert är hennes mamma. Förblindad av kärlek tror mamman att det bakom svadan finns kunskap. Nu ska det köpas bil, den första någonsin i familjens ägo med automatlåda. Dottern tillkallas från storstaden med sin dator och sitt munväder. Hon tillhör en personlighetstyp för vilken google är oundgänglig. Dock går hon på socialbidrag, så hon har inte råd med en iPhone.

Det bär av till Volkswagen. Mamman funderar på en Golf Plus. Hon tar den första kontakten med försäljaren som inte är äldre än att han skulle kunna vara hennes barnbarn. Samtidigt skummar dottern några blanka A4-broschyrer i ett ställ vid ingången. Hon kommer fram till mamman och försäljaren just som mamman etablerat sig som litet velig och tydligt fått ett skambud på sin inbytesbil. Dottern tar över med ett korsförhör om sidoairbags, krockgardiner och vägghängda kupévärmare. Respekten ökar tydligt hos försäljaren. Sen för dottern in samtalet på DSG-växellådan. ”Visst kan man beskriva den som två parallella manuella växellådor?” Hon rabblar snabbt allt hon inhämtat från broschyrstället, för att få med så mycket som möjligt innan hon glömmer det. Försäljaren ser valplik ut. Så börjar dottern höja inbytesbilen till skyarna men är noga med att nämna ett par skavanker: att displayen till de extrainsatta backsensorerna inte riktigt vill sitta fast samt att kamremmen är bytt. Försäljaren ser drömmande ut och plötsligt har de fått trettontusen mer för den gamla bilen.

”Vi ska provköra först,” säger mamman, som plötsligt vill återfå initiativet. Dottern gör sig genast litet mindre, ty hon har en liten rosa lapp men den har hon knappt använt på tjugofem år. Försäljaren räcker reflexmässigt nyckeln till dottern, som smugglar den till mamma. ”Det är du som köper bil,” säger hon generöst och blinkar konspiratoriskt till försäljaren. Hennes insats är över.

(Utmaning: skriv om en expert)

Du.

2011-10-20T14:19:00.001+02:00

Du! Jag gillar inte vad du håller på med. Jag vill att du ska sluta med det. Bultandet mot insidan av ditt kranium, vältrandet i sorger gamla som Hep Stars. Som Fred Astaire. Som Metusalem. Gamla sorger. Du säger att jag inte respekterar ditt lidande. Jag respekterar ditt lidande så mycket att jag vill att du ska få bli fri från det. Men det vågar du inte, eller hur? Se en framtid för dig där du inte är offer. Lidandet är det enda språk du känner till.

Du! Hur kommer det sig att du omges av elaka människor, okänsliga människor, arga människor och folk som inte bryr sig, medan det omkring mig finns godhet – och kanske några människor som inte bryr sig? Du säger att det är för att jag är naiv. Jag undrar: är det bara skönheten som finns i betraktarens öga?

Du! Jag har känt dig sedan vi var flickor. Vi har delat mycket. Jag blir vansinnig på dig för din skull ibland men jag vill att du ska veta det jag egentligen vet att du vet: jag gillar dig. Mycket. Alltid gjort. Mycket.

(Utmaning: skriv om att gilla)

Sport à la Hein

2011-10-19T14:39:00.001+02:00

Jag gillar inte sport, med ett undantag.

När jag gick i gymnasiet var det bara en sak de kunde få mig att göra på 'gymnastiken', som det hette då. Inga lagsporter. Ingen redskapsgymnastik. Ingen skridskoåkning. Jag tog mig friheten att springa varje gymnastiklektion, om det inte var för djup snö. Då blev det skidor. Det var lätt och enkelt och jag gjorde det med glädje. Allt annat inom 'gymnastikens' ram var djupt obehagligt. Det gjorde springandet och skidåkningen ännu härligare.

På grundskolan hade jag mardrömmar inför varje gymnastiklektion ända tills högstadiet kom och mensen uppfanns. Jag hade mens varenda lektion.

Som vuxen försökte jag börja spela tennis, bara för att finna mig bli relegerad av min tenniscoach. Han var en mycket nervig kille som inte klarade av att jag var urusel oftast men ibland riktigt bra. Jag sprang i stället när han hade sagt nej tack till mig. Kände lättheten och berusningen igen.

Springa kan jag. Men jag gör det inte. Och om jag gör det gör jag det inte som sport. Nej, jag säger som Piet Hein skrev mitt under den danska ockupationen i en av sina Gruk: ”Jeg dyrker en sport som jeg traener i tit: jeg ǿver mig i at gå ude af trit”. För Hein blev det en enkelbiljett till Sverige så länge kriget varade på grund av den och andra liknande Gruk. För mig är den numera mest en uppmaning att gå i min egen takt, möta där jag är och inte där jag förväntas vara. Det är en bra sport. Inte helt skadefri men allsidig och kan utövas på alla underlag.

(Utmaning: skriv om en udda sport)

Samvaro mot slutet

2011-10-18T20:29:00.001+02:00

Jag lämnar Stockholm med en kortlek och en flöjt, insvepta i varsitt sämskskinn i den gigantiska innerfickan på min alltför stora kavaj. Den gamla Rovern är ren körglädje. Den vet knappt hur man stannar. Man får ställa sig på bromsen. Någonstans bortom Uppsala glesar det ut, i trafiken och bland gårdarna utefter E4:an. Pulsen sjunker. Jag är på väg till en liten stuga i en liten by i Gästrikland, hans stuga, den vitgrå med blåa knutar. Bara en sådan finns i byn. Där ligger han och väntar. I den en gång så ombonade storstugan en främmande sjukhussäng mitt på golvet, omgiven av balar med blöjor. I den främmande sängen ett främmande litet ansikte, cortisonstint och utmärglat på samma gång.
– Leif! säger jag. Du har tacklat av. Kan du fortfarande dra en spader?
Han gör ett försök att resa upp huvudet men det faller tillbaka. I stället kommer det, kaxigt:
– Du kan ge dig på att jag ska klå dig i en lång och en kort. Får man ingen puss nuförtiden?
Det finns friskt i honom. Hans läppar känns friska. Vi har alltid pussat varandra på munnen. Och visst klår han mig så småningom. Partiet drar ut i det oändliga. Långa vilopauser när jag spelar för honom. Jag hoppar omkring som en faun, känner mig litet grand som Ian Anderson i Jethro Tull. Leif klarar inte gitarren längre men har fått en ukulele. Oftast lyssnar han dock bara. Det blir folk, mest klezmer, på min ensliga flöjt och vi skrattar kopiöst, som vi alltid har gjort. Lättheten ger han mig, där han ligger. En trygghet bortom världar.
– Låt vara att du ska gå bort från mig, säger jag. Du har gett mig ett arv att förvalta.
– Och jag hade haft ett arv från dig om situationen vore den omvända, säger Leif. Du först: vari består arvet?
– Saklighet i varje läge, säger jag torftigt. Du har lärt mig att gilla att vara vuxen. Det bär långt. Och du? Vari skulle arvet ha bestått?
– Det består. Ditt mod. Det är med det mod jag ärvt av dig jag ger mig åt döden, som bara är livets stumma syster.
– Vad vet du ännu om döden?
– Allt.
– Är du rädd?
– Jag var rädd för smärtan men de har lovat att jag ska slippa den.
Vi sitter tysta en stund. Så räcker han mig kortleken. Han är för svag för att blanda själv.
– Jag lämnar dig inte, säger Leif mitt under spelet och jag får oväntat tårar i ögonen.
– Hallå där! Det var inte sakligt. Det gör du visst.
Och jag börjar tjuta rakt ut som ett stort och argt barn. Han ser på mig leende, sträcker ut sin hand och smeker min kinds kladdiga, våta. När jag lugnat mig spelar vi vidare. Leif fortsätter att vinna.

(Utmaning: skriv om att lämna)

Vila i stålskelett

2011-10-17T09:57:00.001+02:00

Alla är vitklädda och talar med sänkta röster. ”Här ska du få vila,” säger en. Jag visas till ett rum med en säng som ser ut som ett dinosaurieskelett i gnistrande metall. Inte en tavla, ingen sak, bara sängen och ett sängbord. Metallen lyser i ögonen. ”Jaha, vila” tänker jag och kravlar lydigt upp i sängen. ”Säg bara till om det är något,” säger någon och de lämnar mig efter att ha stått som en grupp keruber i dörröppningen.

Vila är det enda jag har gjort den senaste tiden. Inte orkat ur sängen, utom för att skaffa tabletterna. Det gjorde jag på fredagen. Idag, säger de, är det onsdag. Jag är för omtöcknad för att räkna men fyra-fem dygn har jag sovit. Sovit och kräkts. Jag vaknade till en låg grad av medvetande vid de första kräkningarna, hann bittert konstatera att jag hade misslyckats. Sen sov jag igen. Jag kom så nära den stora vilan som man kan komma. Det räcker inte. Jag måste verka pigg och glad och ta mig ut härifrån igen och sen ska jag använda någon mer definitiv metod. Jag är besluten. Jag tänker få vila ut från det som tröttar mig.

(Utmaning: skriv om att vila)

Vilja vara mumrik

2011-10-16T12:31:00.001+02:00

När hon var liten beundrade hon Snusmumriken. Så till den milda grad beundrade hon honom, att hon identifierade sig med honom. Hon trodde att också hon var en oberörd, självtillräcklig vandrare och även om hon till dels såg Snusmumrikens sorglighet fanns det ett skimmer över sidorna där han var med. Han var väl ändå Mumindalens största hjälte, han, den ende som inte hörde dit? Hennes beundran liknade Mumintrollets men var inte lika sentimental.

En annan som beundrade Snusmumriken ohyggligt var det lilla djuret han stötte på, djuret som var så obetydligt att han inte hade något namn. Snusmumriken namngav honom. Titi-oo fick han heta. Och sedan den stunden hade Titi-oo så mycket att bestyra, ja, nästan märkvärdig blev han av att ha fått ett namn och hade inte tid att språka med Snusmumriken. Detta är ett av de få tillfällen när Snusmumrikens känsla av ensamhet lyser igenom.

Alla är hjältar i Mumindalen. Bättre än att identifiera sig med någon av figurerna är att inse att alla är jag. Snusmumriken-i-mig. Snorkfröken-i-mig. För inte är alla Filifjonkor och Hemuler, Mymlor och Muminmammor någon sorts typer i ett intrikat system? Att välja ut och identifiera sig med?

När hon blev stor kunde hon med fnissig skam konstatera att det inte varit bara en gång hon betett sig som Titi-oo och att hon aldrig blev någon Snusmumrik. Som vuxen beundrade hon Tove Jansson själv mer än någon av figurerna och sa sig att det var Tove Janssons geniala vidsyn som gav en lortig luffare som Snusmumriken en status i persongalleriet så prominent, att man aldrig tänkte på att han måste ha haft smutsiga kläder och luktat ganska illa, åtminstone när han dök upp på vårarna med sin ränsel och sin mungiga.

(Utmaning: skriv om att beundra)

Räden mot barnhemmet

2011-10-15T10:50:00.002+02:00

Syster Clara vaknar av ett bekant ljud. Granater. Det är bekant men det är alldeles för nära. Hon går för att väcka syster Miriam som redan är vaken.
– De kan inte ge sig på barnhemmet, säger hon skärrat. Båda sidor har lovat det! Och vi har ju ett stort rött kors på taket.
Nunnorna springer över gården, en till pojkhuset och en till flickhuset. När de är mitt på gårdsplanen mera känns än hörs ett kraftigt ljud. Syster Clara tittar över axeln. Huvudbyggnaden de just kom från står i lågor, träffad av en brandbomb.
– Jordkällaren, vrålar syster Miriam. Spring!

Barnen har vaknat, de största har börjat klä på sig. Inte en snyftning hörs, ens från de minsta. Det gör kriget med barnen. Syster Clara andas djupt ett par tag innan hon leder pojkskocken i en vild rusning under spårljusen mot den gigantiska jordkällaren.

Det går tre dagar innan nunnorna bestämmer sig för att de törs kika ut igen. Då har redan plundrarna varit där. Halva flickhuset är intakt, resten är ruiner.
– Vi måste ta oss till missionen i Port Fengue, säger syster Miriam.
– Ja, men jag stannar här och reder upp vad som har hänt med armén. De stod under löfte att inte röra barnhemmet.

Barnen får vara kvar i jordkällaren medan systrarna förgäves söker kläder till dem som bara har pyjamas på sig. Så ställer syster Miriam en stor badbalja i jordkällaren, hänger upp ett skynke för att ge litet avskildhet och försöker skrubba barnen så rena som det går medan syster Clara sätter sig att förfärdiga en liten väska som syster Miriam kan ha under kläderna. Där stoppar hon in alla kontanter de har.

– Port Fengue, säger Angela, en liten flicka som just fyllt sju.
Hon säger det med nästan salig längtan. Till Port Fengue brukade de göra badutflykter på skolloven. Då chartrade de en buss. Nu får de börja med att gå och möjligen hoppas på bättre sedan.

Syster Clara känner sig olycklig och halv när barnen och syster Miriam lämnat henne, en sorglig trupp där de flesta bär lortiga flanellpyjamasar. Vad är det för vits att tala med armén? Barnhemmet är ändå försvunnet. Nog skulle hon göra bättre nytta bland barnen. Vad är det för idé att försöka ringa missionen? Telefonerna har inte fungerat på månader... Men militären har telefon! Hon snyggar till sig så gott hon kan och börjar vandra de sju kilometerna till arméhögkvarteret.

Syster Clara är fyrtiofem år och en person med myndighet. I fjorton år har hon förestått barnhemmet i Cinguaveprovinsen varav tre år under ett fasansfullt krig. Alla trick och idéer för att få tag på mat. Alla förhandlingar, med både militären och gerillan. Hon känner sig personligen skyldig och personligen kränkt nu när barnhemmet blivit ruiner. Vandringen ägnar hon åt kontemplation. Kärleken, tron och hoppet ska rädda dem. Hon ska inte brusa upp när hon kommer fram till arméchefen. Lugnt och sakligt ska hon lägga fram sitt ärende.

Arméchefen är inte där. Hon blir så förtvivlad att hon skäller ut hans närmaste man.
– Vi hade ett avtal! skriker hon avslutningsvis. Nu är mina små på väg till Port Fengue. Jag behöver veta var fronten går.
– Det var inte vi, säger officeren. Det måste ha varit gerillan.
– Sen när har gerillan flyg? Du, och du personligen, måste hjälpa mig att rädda mina barn!
– De kommer att korsa fronten om de är på väg till Port Fengue. Vi skulle kunna skjutsa dem...
– I arméfordon? Och dra på er gerillans eld? Ring till fader Maddox på missionen i Port Fengue och berätta hur de ska köra för att undvika att hamna mitt i striderna!

Det tar en eftermiddag. Nästan hela tiden sitter Syster Clara med hävande bröst och andas tungt, ansträngt. Staben i Port Fengue anmodas att hämta fader Maddox. Efter tre timmar kommer fader Maddox till telefonen och syster Clara förklarar.
– Hur många barn är det?
– Sextiofyra, säger hon.
Hans uppgivenhet i andra änden är alldeles tyst.
– Vår buss tar bara trettio. Men vi kan nog hitta en annan.
– De har inte hunnit långt. De gav sig av i förmiddags. Men fronten...
Officeren sträcker handen mot luren.
– Om ni åker fram till Anarvefloden och sedan svänger vänster före bron och så kör uppströms i trettiofem kilometer, kan ni ta er över bron vid Vedare och så köra via Jumne, Meneda och Bulano till stora vägen igen. Då bör ni kunna undvika att hamna i korseld.
Syster Clara tar tillbaka luren.
– Lovar ni, fader Maddox?
– Jag lovar, mitt barn. Men hur ska ni ta er hit, syster Clara? Vi behöver er för barnen.
– Jag fixar lift och åker ifatt syster Miriam och barnen, säger nunnan och tittar uppfordrande på officeren som nickar.

(Utmaning: skriv om att undsätta)

På Copa

2011-10-14T16:15:00.001+02:00

Det här är vårt arbetsrum – Copacabana på Bergsunds strand i Stockholm. Surret och musiken får vi på köpet. Den högljudda kvinnan vars väninna ska åka till Varanasi filtreras ut, liksom den tokskrattande bruden vars sällskap mest ser ut att vilja gå hem. Det är jag med min lilla vita maskin, du med din stora svarta. Jag skriver små, små vita berättelser, du kör det tyngre artilleriet. Vi sitter så koncentrerat men avbrott är inte förbjudet. Vi pratar:
- tempusval
- perspektivval
- min gåtfulla texts gåtfulla kärna
- filmer med gåtor och olika tidsplan

Vi träffas inte för sällan och absolut inte för ofta. Min historia får mogna mellan gångerna. Jag har en som jag bara skriver med dig. Varje gång förbereder jag mig genom att klura litet mer på gåtan, för att ligga före mina huvudpersoner. Det är säkert fusk. På två timmar skriver jag högst en A4. Enkelt radavstånd. Det är säkert slött.

När vi blir rika ska vi köpa ett hus vid vattnet med ett gemensamt skrivarrum, kanske i en friggebod på tomten. Hunden ska få springa som han vill. Och vi ska skriva stort och smått, vitt och svart. Skriva för att vi hyser kärlek till det.

(Utmaning: skriv om att förbereda sig)

Tjugofem minuter

2011-10-13T11:03:00.001+02:00

Fristående fortsättning på Hitta rytmen från den femte oktober.

Det svåraste är städningen. Tanken på den sätter avtryck i bröstet och magen, små larver som krälar i tarmarna, ett stort hål i bröstet. Alltså inte tänka, bara göra. Just do it. Han sätter pappas gamla mörkrumsklocka på tjugofem minuter och så gör han det. Tjugofem minuter? För att det är så kort tid att man nästan inte kan hitta en dag när det inte hinns med. Så kort tid att olusten inte får det totala övertaget. Och så lång tid att man hinner tillreda sig en stor mugg yogi-te. Yogi-te ska sjuda i tjugofem minuter.

Första dagen dammar han. Andra dagen med. Det blir litet tid över den andra dagen, då städar han i en hylla.

Tredje dagen dammsuger han och torkar golv. Han blir svettig men golven är det enda han behöver befatta sig med.

Fjärde dagen torkar han alla luckor i köket. Motståndet hinner inte ifatt honom när han vet att han bara behöver hålla på i tjugofem minuter.

Femte dagen stryker han. Sjätte dagen igen. Han fnissar åt sig själv när han plockar fram strykbrädan en gång till men är det tjugofem minuter som gäller, så är det.

Sjunde dagen städar han bokhyllan i hallen, och så vidare. När det behövs, går han tillbaka till damning och dammsugning.

”Tjugofem minuter” skriver han troget upp på sin lista varje dag och bockar av. Det måste in i rytmen. Och hans boplats blir riktigt trivsam. Och han behöver inte längre vara rädd för att det ska ringa på dörren. Han har blivit en vanlig människa med hjälp av tjugofem minuter om dagen. Och varje dag en mugg yogi-te.

(Utmaning: skriv om att städa)

Baddansen

2011-10-12T10:33:00.001+02:00

Idag blir det för första och sista gången stor poesi. Läs på egen risk.

När Franseman ska bada, ja, då blir det en dans
Pappa kommer rusande med badhandduken hans
Och efter kommer mamma och syrran som en svans
Men längst där framme, uppretad, där ilar lille Frans

För Frans vill inte bada, då blir man alltför ren
Helst vill han va så lortig att hästar skräms i sken
Rena kläder är så styva, tvättad kropp luktar gemen
Nu är han en liten prick längst nere i allén

Varje gång när han ska bada sätter drevet igång
Frans hinner alltid undan och de tycker han är vrång
Men han får sig ett äventyr som varar kvällen lång
Fast slutar gör det alltid i badkarsgraven trång.

(Utmaning: skriv om en dans)

Osynlighetsparadoxen

2011-10-11T12:14:00.001+02:00

Tryggheten: att vara okänd. Men att vara sedd attraherar. Ett dilemma utan lösning.

I det öppna är det trängsel men känns ändå ensamt, hårt. Det öppna lockar varmt. Man ska vara öppen, så jag är öppen. Sedan, genast, impulsen att fly. Jag gömmer mig för längre eller kortare tid. Men med åren har insikten kommit att det inte går att gömma sig. Man är som lilla Kerstin i Bullerbyn. Hon som gömde sig genom att ställa sig mitt på gårdsplanen, invid flaggstången, och hålla för ögonen.

(Utmaning: skriv om att gömma sig)

För litteraturen och naturen

2011-10-09T21:04:00.001+02:00

Ibland är det svårt att läsa det som är framför ögonen. Jag sitter på den stoppade kökssoffan, ljus behändigt strilande över boksidan från fönstret bakom mig. De fysiska förutsättningarna är utomordentliga men jag stakar mig och finner mig läsa utan att registrera vad jag läser. Det är vår. Vi har kabbeleka på bordet. Fram och tillbaka i yttre synfältet går Benjamin. Han lagar mat. Det doftar vitlök och rosmarin. Han vill inte ha någon hjälp. Jag har frågat med bruten stämma. Han har kraxat ett nej. Tack. Det är vår första kväll i torpet. Att han släntrar här i köket med sysslorna, att jag sitter i denna relativa vardag – det är för intimt, nästan anstötligt. Jag vet att han tittar på mig. Han kan inte titta nog på mig. Sebastian måste ha noterat det, på alla cocktailpartyn och middagsbjudningar där, i den andra världen. Sebastian, som släppte iväg mig med ett. ”Ha det nu så riktigt mysigt!” Vi låtsas vår kultur, vår avkönade kultur. Vi gör det alla. Det är bara första kvällen och laddningen skjuter gnistrande blixtar. Åtminstone jag försöker inte låtsas om det. Men om jag skulle röra vid Benjamin, skulle jag få en stöt.

Det var han som kom på det. Vi är de enda i bekantskapskretsen som skriver. Varför inte ge sig iväg på en skrivarhelg tillsammans? Vi är de enda som gillar naturen också. Varför inte hans fasters torp i Västergötland? Det låter så rationellt, så tillrättalagt, så Alva Myrdalskt, nästan. Kliniskt, kyskt. Jag svarar som om jag fått en stencilerad lapp i handen. Riv av talongen, önskas vegetarisk mat, betala på postgiro... Jag säger inte ens att jag gärna skulle vilja. Det törs jag inte. Jag säger ”bra” och ”kreativitet”. Hjärtat dunkar. Jag är rädd. Jag kommer att smälta och försvinna.

Det är han som köpt vinet. Han ber mig välja mellan Allesverloren och Campolieti. Jag blir matt bara av att peka på den italienska flaskan. Han håller ju i den.

Sen är det gafflar och bestick. Jag finner mig peta lekfullt med gaffeln på hans näsa. Något skämt. Det finns fortfarande föremål emellan oss och vi talar, talar, hittar hem i varandras olikheter. Lär känna varandra, som det kommer att stå i sms-rapporten hem till Sebastian. Det är första gången vi är ensamma tillsammans.

Sen har vi inte besticken längre. Vi har diskborste och handduk, ställer prydligt, prydligt in i fasterns skåp. Samtalar allvarligt, som de som skriver plägar göra. Jag vill omsluta hans överläpp med mina läppar. Det pirrar till på ett särskilt ställe och jag vill. Jag vill.

Sen har vi varsin konjakskupa och en liten eld i öppna spisen. Vi talar tillkortakommanden, tillgångar, skam och skuld. Vi är trots allt västerlänningar som möts och jag pressar händerna runt glaset, väntar på att det ska brista...

Sen vaknar vi i utdragssoffan, som är min. Solen lyser. Han slår en bensax om mig, benämner mig sin fångst. Jag ålar ur hans grepp och grenslar honom, betvingar kraftfullt hans handleder. ”Nej,” säger jag, ”du är min.”

”Och Sebastian,” säger han framåt förmiddagen, när vi faktiskt sitter och skriver. ”Sebastian vet redan,” säger jag lugnt. ”Vi slog vad om hur lång tid det skulle ta.”

(Utmaning: skriv om en fångst)

Monologmani

2011-10-07T10:03:00.000+02:00

Om man har litet status i gruppen kan man få vara pinsam. När jag var i tolv-trettonårsåldern insisterade jag på att om och om igen köra samma monolog så fort det var fråga om uppträdanden. Låt oss tro att de äldre ungdomarna tyckte jag var pinsam men vi var inskrivna i en snällhetskultur. De yngre tyckte nog att det var kul – så hade de inte heller sett numret så ofta.

Jag äntrar scenen utklädd till gammal gumma. Det är det enda jag kan klä ut mig till, tycker jag, för jag har glasögon. Den gamla gumman kan knappt göra sig förstådd, så otydligt pratar hon. Hon berättar – otydligt – om hur hon sökt hjälp hos alla möjliga experter men inte fått lindring. Så är det någon som föreslår att hon helt enkelt ska snyta sig. Hon får en stor tygnäsduk från publiken och medan hon snyter sig smugglar jag ut de tre sockerbitar jag har innanför underläppen i näsduken.
Jag sträcker på mig i all min längd och säger soligt och rent:
– Sen dess har jag talat bra!

Det var inte ens jag som hade hittat på monologen. Den hade gått i arv från någon äldre. Jag älskade att klä ut mig och att uppträda men det blev aldrig något annat än kopior av sketcher och monologer, vad jag minns. Från teve mest. Då var de kvalitetssäkrade. Man var tillräckligt sårbar på scenen utan att vara osäker på materialet. Man var rädd för att vara pinsam. Pinsam var man.

(Utmaning: skriv om att vara otydlig)

Att besöka Magnus

2011-10-06T10:50:00.000+02:00

Vi känner inte Magnus så väl. Allt han bullar upp har han gjort själv. Hallongrottor. Porterstek. Sen får han oss att förstå att vi är viktigare än kakorna eller köttet. Så gör varje god värd eller värdinna men han menar det.

När vi kommer till Magnus vet jag inte vad som ska hända. Magnus är ensam. Det är inte synd om Magnus. Magnus är fri. Jag känner hans frihet fläkta mot din instängdhet, din orörlighet. Alltid när vi kommer till Magnus vill jag ha honom. Jag vill säga hej då till mitt tjugofem år gamla äktenskap med dig. Till äktenskapet, nota bene, inte till dig. Jag vill ha både Magnus och dig. Så naivt tänker jag och jag får längtans tårar i ögonen.

Han får oss att prata. Vi pratar med varandra när vi kommer till Magnus, om drömmar och kval, medan han sitter och myser, sticker in en replik nu och då. Mänsklig erfarenhet. Och så berättar vi för honom, vi låter som Piff och Puff. Det ska vara bara vi tre där och vi stannar flera timmar mer än brukligt, särskilt när vi är där på fika. Magnus öppnar ett rum som är större än rummet. Ett luftigt rum i vit segelduk. Ett rum som lättar ankar, seglar upp, ger utblick.

Det blir aldrig Magnus och jag. Han är för nöjd. Han är förnöjd. Just det som gör att han aldrig kan bli min är det som föder min längtan, den som inte är något eteriskt utan som gör mycket ont. Men när vi är hos Magnus återupprättas något mellan oss själva. Vi ser på varandra med tvättad blick och ömheten smyger sig in igen i våra tafatta beröringar.

– Han är så fin, säger du på vägen till tunnelbanan.
– Ja, han är fin.
– Vi måste träffa honom snart igen.

(Utmaning: skriv om att engagera)

Hitta rytmen

2011-10-05T12:23:00.000+02:00

Nu är de där igen. ”Struktur är sååå viktigt för att få balans i tillvaron,” säger kuratorn. Hon säger det milt för hon vet att det är hans hatord. Struktur. Hon har fått honom medveten om sitt kaos, det är till och med så att han kan önska sig därifrån, men hennes scheman! Hennes röda och blå brickor! De hotar honom till livet. Så känns det. Hon räcker honom åter ett papper med stora rutor på. ”Du kan väl ta ett sånt här. Du behöver inte lägga schema, bara fylla i vad du har gjort och när. Så att vi får en överblick...” Det är utsträckt mellan dem. Han fattar det i ett tveksamt pincettgrepp, besluten att låta det glömmas bort. Vårdslöst pressar han ner den i ryggsäcken. ”Tack, då,” säger han. ”Då ses vi nästa vecka,” säger hon.

Han går och sparkar i löv och känner sig utsatt. Det strålar obehagligt ut från huvudet. Han har kommit till ett svårt läge. Han vet att han måste ändra på sig men han kan inte använda kuratorns metoder. Som vanligt, för att han är så egensinnig, måste han uppfinna hjulet på nytt.

Han vandrar längre än han behöver, tar inte tunnelbanan utan går hem. Det går på fyrtiofem minuter. Till fötternas puls kommer han på vad han behöver. Han behöver rytm, inte struktur. Det ena är dynamiskt, det andra är statiskt. Inför tanken på rytm kan han känna längtan. Innan han har börjat den mödosamma vägen dit vet han att det kommer att göra honom gott. För första gången på länge känner han sig sporrad.

”Jag struntade i schemat,” säger han allvarligt till kuratorn nästa gång. Hon ser besviken ut. ”Det var synd. Det skulle vara så värdefullt att få se hur det ser ut för dig, så att vi tillsammans kan se vad vi ska ändra på.” ”Vi vet att jag gör allting fel, förutom att jag går upp ur sängen i vettig tid,” säger han. ”Ja, och det är mycket värdefullt,” peppar kuratorn. Han berättar för henne trevande om sin upptäckt av rytmen. Att den väl kommer att leda till precis samma sak som om han arbetade med struktur men han behöver inte känna att han säljer sin själ och sitt hjärta. ”Jag inskriven i de där små rutorna – jag skulle dö!” Hon förstår inte. Hon förstår kanske litet grand. Men varför två ord skulle ha så vida skild betydelse? Nå, för honom har de det.

Efter tre år i hennes vård börjar han nu utvecklas exponentiellt. Han äter tre mål om dagen, somnar i vettig tid och får saker gjorda när de ska göras, gärna litet före för att han ska slippa stressen. Till och med hemmet lyckas han få ordning på genom att ta det i små etapper. En förtröstan och ett lugn finner han i sina korta, korta listor, en för varje dag. Han tar större plats. Kan röra sig fritt i sina rum, de upptrampade dikena mellan datorn och köket och sängen växer igen. Han törs ha överblick. Ingenting är längre övermäktigt. ”Du har verkligen fått struktur på saker och ting”, säger en kompis. Först vill han inte säga emot men så säger han som sanningen är: ”Nej, jag har fått en rytm.”

(Utmaning: skriv om att strukturera)

"Förspilld kvinnokraft"

2011-10-04T11:16:00.000+02:00

Då fanns skönheten.
Varje kvinnas väg till skönhet:
alltid ett broderi eller en virkning.
Den lockande, nästan skamlösa brudkistan
att fylla med lakan, örngott och dukar.

Förlaga förstås. Mönster.
Hemslöjdskonsulenter och veckotidningar.
Men att få använda sina händer för skönheten,
många mödosamma timmar att njuta
av att skapa något komplicerat.

Pressa,
fålla minutiöst.
Beskåda sitt verk med viss
stolthet men ändå:
redan vara på väg mot nästa.

För den skapande finns bara nästa projekt.

(Utmaning: skriv om att åstadkomma något)

Vad ingen sett

2011-10-03T12:13:00.000+02:00

Nu avbryts det vänliga samtalet i soffan och luften blir taggig. Det är Stefan och Marie, förstås. De håller inte med varandra om någonting. Den här gången har hon börjat prata om energier. Hon håller på med healing och alla tycker hon är litet mysko men vi umgås för att vi alltid har umgåtts, sedan vi gick på gymnasiet. Alla tycker hon är mysko men hon har någon sorts... klokhet. Och så är hon oftast himla rolig.
– Jag tror inte på nånting som jag inte kan se och ta på, säger Stefan kategoriskt.
Marie hänger på, förstås.
– Då föreslår jag att du ska sluta använda din mobil.
Hon gör en åtbörd mot hans älskade iPhone, som ligger på bordskanten. Han rycker den häftigt åt sig, håller den skyddande mot bröstet. Alla skrattar. Det luktar sårbarhet i luften.
– Och sluta lyssna på radio! fortsätter Marie. Radiovågor syns inte, vad jag vet.
Hon lutar sig bekvämt tillbaka och ser nöjd ut. Stefan muttrar att hon är ologisk.
– Du tror ju inte på dem! säger hon beskäftigt.

Vi andra bestämmer oss för att troppa av, gå in i köket. Det verkar som om Stefan och Marie knappt märker att de blir lämnade ensamma.
– De där två... säger Martin.
– Det är... vad heter det? Opposites attract, konstaterar Heather.
– Tror du? Tror du att de skulle kunna bli lyckliga tillsammans? frågar jag.
– Om båda skulle kunna slappna av, ja.
– Men de tycker ju så olika!
– Huvet är inte allt.

När alla andra har gått, gläntar jag på dörren till vardagsrummet.
– Men källan till radiovågor syns, hör jag Stefan säga. De sitter kvar i samma ställning, en orörd skål med chips mellan dem. Jag suckar leende och går upp och lägger mig.

Morgonen därpå har de dukat upp frukost ur mina förråd. Båda är tystare än de brukar. Det finns en sorts sprittande lugn i köket och jag ser att Stefan ler mjukt mot Marie när hon räcker honom ett rostbröd. Något har hänt, men vad? Vi utomstående får aldrig veta men det hände här, hos mig, i natt.

(Utmaning: skriv om något osynligt)

Musikens makt

2011-10-02T19:58:00.000+02:00

– Är det din frikyrkliga uppväxt som spökar? frågar Keith retsamt och jag svarar, allvarligt men inte förtrytsamt:
– Jag misstänkte att du skulle tro det. Nej, det är inte religiöst. Det är...
– Ja, vad är det då?
Ännu retsammare.
– Låten har så speciell historia...
– ”Låten”? Och vad har ”låten” för historia? För mig är det bara härlig musik. Musik till vilken man kan...
– Jo, jag vet.
Jag är besvärad nu. Jag vill absolut inte framstå som bigott.
– Nå, vad har ”låten” för historia?
Jag tar sats:
– Den skrevs för den speciella Tenebraemässan och sjöngs bara vid två tillfällen om året på en enda plats i världen – i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Den sågs som så sakral att det var förbjudet att ha noter till den i över hundra år. Men det sägs att Mozart kom till Rom som tonåring och lyssnade till den EN gång och sen nedtecknade hela stycket ur minnet. Det var på onsdagen i påskveckan. Sen gick han till det andra tillfället den uppfördes, på långfredagen, och rättade några småsaker utifrån den lyssningen...
– Och varför kan man inte älska till den? För att den var så sakral eller för att Mozart gjorde en sådan bedrift? Vad fick han för straff, förresten?
– Inget. Han skulle ha uteslutits ur kyrkan enligt reglerna men påven bara gratulerade honom och hävde sen förbudet.
– Så?
– Så ingenting. Det bär mig emot att älska till den, bara.
– För att Mozart skrev ner den ur minnet?
– För att... Tjafsa inte. Det är väl inte kul om bara en vill?
– En vill vadå?
– Älska till den.
Han ler och kysser mig.
– Naturligtvis inte. Jag blir kåt, bara.
– Och jag blir hänförd men inte på det viset.
– OK; nu förstår jag.
– Så vi kan enas?
– Vi enas. Vi älskar inte mer till Allegris Miserere.
Han går till stereon, sätter på Mozarts rekviem och tittar förväntansfullt på mig...

(Utmaning: skriv om att enas)

Tystnaden

2011-10-01T12:12:00.000+02:00

Någon måste ha baktalat M, för när hon kom till jobbet låg det ett sus av absolut tystnad över avdelningen och inga blickar vändes, fast hon hade sin nya lårkorta klänning på sig, ljusgrön med små rosa blommor, väldigt näpen men alltså osedd. Klumpen uppstod omedelbart i halsen men inga tårar kom i ögonen. Inga tårar än. Hon skruvade nonchalant ett par nya papper i maskinen och tog sig an utskriften av styrelseprotokollet. Det tog i allmänhet större delen av dagen. Hon visste inte hur det skulle kunna gå fortare. ”Är det det? Tycker de att jag är för långsam för att vara chefssekreterare?” Det började smärta i bröstet. Hon böjde sig framåt och tackade försynen för att hon hade ett eget kontor. ”Än så länge,” tänkte hon. De taggiga känslorna blev allt starkare och hon kände sig bestulen på sitt älskade jobb. ”Utan det vore jag bara en hemmafru i en kal och modern villa. Valiumknaprande, säkert,” tänkte hon, samtidigt som hon försökte koncentrera sig på att tolka styrelseledamöternas uttalanden från stenografiblocket. Strax före tiofikat fick hon synproblem. Skriften i blocket gick i dimmiga vågor för henne. Med lika delar lättnad och bävan lade hon undan det, slätade till klänningskjolen och gick ut i fikarummet, där samtalet tystnade. Nu kom det en klump i magen.
”Vad är det?”
Hennes röst klingade sällsamt i tystnaden. Till sin enastående förvåning fann hon sig modig nog att bita tjuren i de sura hornen, som svärfar brukade säga. Dubbel blev förvåningen när Ella-Stina visade mod nog att svara:
”Det var firmafest på LK336 i lördags.”
Nästan trumpet kom det ut.
M tog ett djupt andetag, varvid klumpar och smärtor i hals, bröst och mage trillade bort. Hon hävde upp ett hjärtligt skratt som bara var litet gällt.
”Och Sten vänstrade som vanligt!” sa hon uppsluppet.
”Ja...” sa Beatrice förläget.
”Nyheten nådde mig innan den nådde er. Nu till intressantare saker. Vem är ansvarig för att lämna in tipset den här veckan?”
Stoisk. Stark. Generös. Vidsynt. Och fruktansvärt ensam. Hon fick en komplimang i dörren ut från fikarummet. ”Vilken bedårande klänning du har,” sa Kristina. M kände äkta värme inombords. Hon hade sin smak, hon hade sitt älskade jobb. Nu skulle hon tampas med sitt besvärliga protokoll. Hon kunde redan ana huvudvärken som var på väg.

(Utmaning: skriv om att baktala)

Bichon havanais

2011-09-30T11:00:00.000+02:00

Det äcklar mig hur de sover i samma säng. ”Mitt gullehjärta, min älskling” kuttrar hon, min enda dotter. ”Kom under täcket med mig!” Hennes ton är frånstötande. Det är frugans också. Hon kallar sig ”mormor”. Har en bild uppe på väggen, bredvid den av vår sonson. Min dotter säger till och med ”morfar” om mig till den lilla varelsen, som vad det verkar är både man och barn till henne. Gammelnuckan. Men då säger jag med arga rösten: ”Jag har aldrig haft ihop det med någon hynda” och hon blir tyst, stryker honom, i bitterhet eller skam vet inte jag, kanske båda, människan är sammansatt, men att min dotter – som till och med var med på älgjakten fyra gånger när hon var ung – skulle få ett sådant förhållande med ett litet djur, en liten onyttig knähund, det trodde inte jag. Det trodde inte jag. Jag älskar hundar, riktiga hundar, men den här kan jag knappt röra.

(Utmaning: skriv om ett surrogat)

Guru

2011-09-29T11:11:00.001+02:00

”Dagar ska följa och tider...” Det finns böcker och det finns böcker och det finns böcker som den här, den som berör och som hon nästan lär sig utantill, vissa stycken, ibland lösryckta, utan sammanhang. ”Dagar ska följa och tider...”

Ett litet nätt klotband i turkos, någonstans mellan A6 och A5. Hon kan slå upp boken var som helst och finna ord som pekar bara på henne: ”... men större än varje dagdröm är stunden du har nu....” Hon tror det inte men hon vet att det är sant. För, som han säger på en annan sida: ”Kan du fullständigt bebo ditt nu, så expanderar det och du lever i rikedom.” Och jo, hon har snuddat vid det i sina mest stilla stunder. De hon är långt ifrån nu.

Hon tröstar sig med sin favorittext:
”so I have to be an artist.
I have to describe
the landscape of a truck
seen from below”

Inget författarnamn, ingen titel syns på pärmen men hon vet så väl vem som skrivit. Arne Odell. Med jämn och mjuk handstil har han skrivit en tänkebok för sig själv. Hon fick tag på den från hans nattduksbord när hans hustru Lisa tog henne med på husesyn i våras. Hon tror inte att hon är misstänkt och hon känner ingen skuld. En som har så många visa ord kan lätt skriva en ny bok. Han skulle förstå att hon behöver sin turkosa bok. Som hon sitter vid hans fötter när de träffas, demonstrativt, som Maria. Hon skulle inte ha något emot att olja in hans fötter med sitt hår. Hennes hjärta är hans. Han borde veta. Visst vet han. I sin vishet vet han. De hör ihop. Hustrun Lisa och maken Markus får ställa sig åt sidan. Så. Hans ord är till för henne.

(Utmaning: skriv om att följa)

Plocka skräp

2011-09-28T08:35:00.001+02:00

Vi skulle plocka skräp i Stadsparken och i Kasttjärnsparken för att få pengar till vår skolresa. Alla var ute men bara några stycken hade sådana där pinnar med en spets på. Jag fick plocka för hand. Jag gick tillsammans med Mattias, som hade pinne. Jag tänkte på skräp och sa:
– För min farsa fanns inte skräp. Han tyckte att allt gick att använda igen eller göra något nytt av.
– Allt? sa Micke tvivlande.
– Allt. Det mesta. Mjölkpaket, krokig spik och... Ja, mjölkpaket och krokig spik, till exempel. Och vår trasiga teve skulle han göra en braskamin av. Det var bara det att han behövde tre likadana till.
– Men så dog han.
– Ja. Han dog när han bara hade fått tag på tre teveapparater. Och massor med spik och massor med mjölkkartonger. Och 58 skruvmejslar och tre slagborrmaskiner. Min mamma säger: ”Vad ska jag göra, ensam med ett dubbelgarage fullt med skräp?” Hon kan inte bygga braskaminer. För henne finns bara skräp.
– Du, då? Är du som din mamma eller som din pappa? frågade Micke.
Vi hade pratat om genetik tidigare i veckan.
– Äsch, jag är så liten. Det blir inte mycket skräp efter mig.
– Men du meckade med din kassettbandspelare som gick sönder.
– Ja, jag skulle göra en tvättvinda åt mamma men den var för klen.

Vi plockade på. Jag tänkte inte på skräp längre. Jag tänkte på starar. Det var den tiden, när de skulle flytta. Det fick mig att tänka på farsan igen men jag kunde inte säga någonting. Kunde väl inte gå och snacka om farsan hela tiden.

(Utmaning: skriv om skräp)

En award...

2011-09-27T23:09:00.002+02:00

... en Rosenaward, närmare bestämt, kom till mig från Anitha Östlund, som hittas på Novellbloggen. Hon är skrivpuffare liksom jag, och liksom de tre jag skickar awarden vidare till. Men först svar på två frågor som följer med awarden:

1. Varför började du blogga?
För att jag tack och lov hittade till Skrivpuff. För att göra skrivövningarna där och kunna dela dem med andra är det praktiskt att ha en blogg. Alltså skaffade jag en - den som du läser nu.

2. Vilka bloggar följer du?
Förutom diverse skrivpuffarbloggar följer jag egentligen bara en - Mårten Edmans ipsedromos. Det var länge sedan den var aktiv.

Mer eller mindre avsomnade som bloggare är också de tre jag skickar awarden vidare till:

Först och främst Putti Kraftlös, a.k.a. Lillemor Johansson, för att hon är en briljant författare, punkt slut. Så Chranna för hennes dolska humor och vakna öga. Slutligen, för att de sista ska bli de första, Y för hennes idoga sökande efter autenticitet.

Nu! Ni tre! Vakna upp! Börja puffa! Jag finns här och längtar!

marmoria, a.k.a. Maria Vernersson

Upploppet - en sann historia

2011-09-27T11:21:00.000+02:00

Det är när det är ynka fyra kilometer kvar som allt rinner ur mig – ja, det vill rinna ur alla öppningar men främst rinner verkan av all magnecyl jag proppat i mig bort och det går fort: inom loppet av ett par hundra meter är jag lealös och febrig igen. Hundratals människor springer förbi mig och jag kan ingenting göra, annat än att låsa käkarna och koncentrera mig på höger ben, vänster ben. Höger ben igen. Och så vidare. Det är så kort bit kvar, nog borde jag kunna klara det på vilja? Jag hittar en gubbe i gråa shorts och grå tröja som springer i ett lusigt tempo, tar rygg på honom, blicken fastnaglad i den punkt ovanför shortsen där springan mellan skinkorna tittar fram. Vänster ben. Höger ben. Jag springer så nära, blir ett med hans kropp. Hans svettiga, något överviktiga gubbkropp. Själv är jag liten och späd och ung, springer som en gud om jag inte är förkyld.

Jag tänker inte en tanke under de där fyra kilometerna. Det är jag och mina ben, det är springan ovanför shortsen. Varje steg känns som om jag tar ut den sista reservkraften... och... så... ett steg till!

Nu tätnar klungorna kring banan. Vi lunsar in på upploppet, jag och gubben, stumma som väggar. Men ropen eggar och ja – jag kliver ur hans beskydd, strakbent som ett nyfött lamm, och lägger på en spurt, en liten en. Det är min natur, jag kan inte hindra det. Åter känslan av att springa om, även om det den här gången är pensionärer jag slåss om platserna med.

– Jag sprang fast jag hade feber, viskar jag till Birgitta som kommer och plockar upp mig i målfållan.
– Du är inte klok! Det är ju livsfarligt.

Hela gänget bolstrar in mig i sina överdragskläder. Jag sitter underligt förnöjd på gräset och dricker varm choklad. Dagen därpå är jag utan feber. Jag fick aldrig några men av att springa långlopp med en förkylning i kroppen.

(Utmaning: skriv om ett upplopp)

Utegångsförbud

2011-09-25T11:42:00.001+02:00

Det är Simon, vaktmästaren, som kommer med beskedet: ”Utegångsförbud inträder om en timme, klockan fyra.” Han lyssnar alltid på radio men idag har han varit ute i ett ärende och vi har missat nyheten. Några minuter går medan vi väntar på det officiella beskedet att vi kan lämna jobbet omedelbart och jag använder dem till att ringa grannarna och be dem framföra beskedet till mor och kanske handla åt oss? För ett par dagar? Halsen är trång. Jag har en och en halv timmes väg hem. På många arbetsplatser skjutsar de hem de långväga medarbetarna vid kriser men det har jag slutat hoppas på hos oss.

Det är ingen idé att ta bussen vid Havelock Road. Jag försöker småspringa till Galle Road men folkmassan är för stor. Alla ska hem, många med flera stora kassar. På vägbanan masar sig trafiken förbi, överlastade personbilar och bussar med klungor av passagerare hängande utanför dörrarna som vindruvsklasarna i Pettah. Halsen blir trängre. Kommer jag att ta mig hem? Jag tittar in i den kooperativa butiken ett kvarter hitom Galle Road. Gapande hyllor, ett par övergivna lökar i en trälår, några irriterade kvinnor i sari. Annars inte mycket synlig ilska eller frustration. Vi är lankeser. Vi kokar bakom ett leende.

Galle Road nu. En direktbuss saktar in mot hållplatsen och jag gör ett vanskligt hopp över rännstenen och försäkrar mig om en plats i klasen. Där hänger mest unga män. Pojkungar bara, i vita skjortor. Om de tafsar på mig kan jag ingenting göra. Jag måste hålla i mig med båda händerna. Att åka utanpå bussen är det värsta jag vet. Jag försöker meditera. Vara här och nu. Känna de grova metallen under mina händer, de svettiga människorna som trycks – eller trycker sig – mot mig, sända medkänsla till dem, och till hela bussen, och till chauffören, och till regeringen och sist, men dock, till tamilerna där uppe i norr. ”Må de vara lyckliga.” Det fungerar sådär.

Efter två timmar är jag framme i Hendenapitiya. Utegångsförbudet har för länge sedan inträtt, men som vanligt lät sig inte bussföraren störas av det, utan skjutsade oss hela vägen. Nu har jag bara en mile att gå för att komma hem. Det brukar vara mörkt när jag går den här vägen. Mörkt och fullt av folk. Nu är jag ensam med ens, och olaglig. Som tur är finns inga vägspärrar i Hendenapitiya. Min strupe vidgas och jag börjar sjunga på en fånig sång. Jag har en nervöst upprymd känsla. När var jag alldeles ensam senast? Inne eller ute, dag eller natt? Jag har lust att snurra runt, att dansa, men jag vet att jag beskådas av människorna i husen utefter vägen. Så mycket för min ensamhet.

(Utmaning: skriv om att trängas)

Höra till

2011-09-24T11:37:00.000+02:00

Dagen efter Elises lilla bjudning blåser det en ihärdig vind från väster. Jag stänger balkongdörren och går till telefonen. En djup alt svarar och jag säger:
– Hej Elise! Det är Anna. Tack för senast!
– Tack själv. Hoppas att du hade det trevligt.
– Visst, säger jag glatt.
– Aha, det där tror jag inte på! hugger Elise.
Hon har en enastående förmåga att uppfatta dissonanser.
– Jo, men visst... säger jag dröjande.
– Säg nu. Vad var fel?
– Jag har väl litet svårt för er klubb för inbördes beundran, svarar jag försiktigt.
– Vår? Vems? Nu förstår jag inte.
– Din och Mickes och Jonatans och den andra Annas och Johannas och...
– De där känner ju knappt varandra. Någon klubb är det inte!
– Vad är det då?
Elise tänker litet.
– Det är ett löst nätverk... av människor... som jag beundrar... men som inte nödvändigtvis beundrar mig!
– Beundrar du alla de där?
Jag är benägen att tvivla.
– Ja, jag beundrar alla mina vänner! Är det inte på sätt och vis vad vänskap är – ömsesidig beundran?
Frågan är retorisk. Jag behöver inte svara om jag inte vill.
– Vänskap är vänskap, säger jag dröjande. Det har en helt annan valör än beundran.
Det blir tyst. Så säger jag:
– Om du nu beundrar alla dina vänner, vad beundrar du då mig för?
Jag hör hur Elise sväljer.
– Det är mycket, det, säger hon besvärat. Jag kommer inte på något konkret just nu. Vi är gamla, gamla vänner och du har rätt, vänskap har en annan dignitet.
– Du menar att du har mig som en invand, svettig socka? säger jag ologiskt och halsen är full av gråt.
Inget vill jag mera nu än att vara beundrad av Elise, som säger besvärat:
– Var inte larvig.
Vi sitter tysta en lång stund. Vi gör ofta det. Ofta när jag är så nära gråten som fågeln sin vinge.
– OK, säger Elise mjukt till slut. Det kommer läskigt väder. Jag måste ut och ta hand om trädgården för vintern.
– Gör du det, säger jag, precis som om jag fått svar på min fråga.
Som om den inte alltid kommer att hänga i luften mellan oss. Som om jag fått bekräftat att jag inte bara är stackars Anna som får vara med på nåder hos den bländande Elise och hennes beundransvärda vänner. Som om jag hörde till.
– Puss och kram, då!
– Puss och kram.

(Utmaning: skriv om att beundra)

Bänkens nobless

2011-09-23T14:13:00.000+02:00

Det var den bästa stunden på dan. Bolaget hade nyss öppnat och Ragnar och Hasse hade plockat ut fyra stycken tio komma tvåor var. Arboga. De hade gått den korta biten till Kasttjärnsparken och installerat sig på sin bänk i solen. Vidunderlig sommar. Nu fattades bara Ollon och Meta men de brukade komma först när Ragnar och Hasse var inne på andra ölen. Lika så bra. Ollon skrävlade så förbannat. Den första ölen gav tid för lågmält tankeutbyte, själen fick sträcka på sig och vifta med tårna i skorna. Så sa Ragnar, i alla fall.

Hasse fick syn på dem först. Hon kom lojt in i hans vänstra synfält, en grann ung dam, högväxt och svarvad, med en tom barnvagn och två små barn.
– Om man vore tio år yngre, muttrade Hasse.
– Tjufem, menar du väl? sa Ragnar.
– Sssch. Dom kommer.

– Godafton, Milady, sa Hasse och låtsades svepa med en hatt. En hatt med plymer.

”Vad tror ni händer?” säger Ragnar senare till Ollon och Meta.
”Hon stirrar rakt igenom honom och skrider förbi, förstås,” svarar Ollon.
”Icke!” utbrister Ragnar.

Den okända unga kvinnan bredde ut en osynlig kjol och neg på rokokomanér.
– En angenäm afton till er, Milord!
Hennes dotter ryckte ivrigt Hasse i ärmen och gnällde i falsett:.
– ”Afton” betyder ”kväll”! Men det är godmorgon nu!
– Tyst Sigbritt och kom hit! sa mamman ganska strängt.
Då spände Hasse ögonen i henne och sa:
– Låt barnen komma till mig. Hindra dom inte!

Så Sigbritt och lille Helmer fick sitta en lång stund på bänken. Mamman, som hette Johanna, satt där också men det var barnen som fick leta godisgömmor i Ragnars och Hasses kläder och lära sig trolleritrick. Solen sken och det föll sig naturligt att de dröjde sig kvar tills Ollon och Meta kom. Då gick de, Sigbritt och Helmer ivrigt vinkande.
– Vad fina dom var! sa Sigbritt hänfört.
– Han långa gubben hade fula tänder, konstaterade Helmer nyktert.
– Sigbritt menar att dom var fina inuti, förklarade Johanna.
– Hur kunde hon se det?
– Dom var snälla.
– Ja,det var dom, sa Helmer och stoppade nöjt in en chokladkola i munnen.

(Utmaning: skriv om att göra ett gott intryck)

Bot mot nojan

2011-09-22T12:08:00.000+02:00

Hon tycks ha spanat in mig där jag står snett bakom bordet med snacks, försiktigt balanserande glaset i den lilla hållaren på assietten. Nu kommer hon älgande tvärsöver rummet, en lång och tanig uppenbarelse i stora, spetsiga skor.
– Hej! säger hon andfått när hon kommer fram. Du ser ut att vara lika ensam som jag.
– Du pratar i alla fall med folk, svarar jag.
– Ja. Att stå och trycka i ett hörn på en sådan här tillställning får en bara att känna sig värdelös. Karin heter jag, förresten.
Hon sträcker fram en klibbig hand och jag fattar den.
– Olivia.
Jag är precis som alla andra. Jag står och pratar med någon.
– Tycker du det är besvärligt med cocktailpartyn? frågar Karin.
Jag drar på mitt jakande svar men det kommer.
– Ja, det gör väl alla, säger hon lätt.
– Alla andra här är ju som fisken i det berömda vattnet.
– Så ser det ut, så ser det ut. Men jag försäkrar dig att de flesta känner sig obehagliga till mods. Titta på honom där, hur han står och stryker sig genom håret hela tiden. Och hon, med två cirkelrunda fläckar på kinderna...
Karin och jag går igenom klientelet i detalj och se, under den avslappnade ytan visar många tecken på att inte känna sig hemma.
– Så, säger Karin efter ett tag. Nu har vi stått tillsammans så länge som det är möjligt. Dags att cirkulera!
– Men vem ska jag gå fram till?
– Gå fram till någon annan som ser besvärad ut och för fram budskapet.
– Att alla är besvärade?
Karin nickar.
– Det är bara genom att förstå det man kan komma över cocktailpartynojan. Jo, det finns ett sätt till: att bjuda in till ett eget cocktailparty! Kul att ses. Hejdå!

Detta hände för många år sedan. Det var inte tillräckligt men det hjälpte mig en lång väg att komma över min mingelnoja. Jag tänker med tacksamhet på Karin när jag på tillställningar går fram till någon malplacerad individ och säger: ”Hej! Du ser ut att vara lika ensam som jag.”

(Utmaning: skriv om att mingla)

Sju brev

2011-09-21T19:10:00.000+02:00

Han bidar. Vad kan han säga om vad som har hänt? Det är hon som antyder i brev – riktiga, härliga brev av handgjort papper – att de har varit med om något exceptionellt. Han känner förstrött på den grova pappersstrukturen och vet inte vad han ska svara. De har talat, som de har gjort en eller ett par gånger förut. De har blickat in i varandras djup. Joo... Hur mycket han än värjer sig mot det oprecisa uttryckssättet måste han ändå välja det. De skulle kunna vara hem för varandra om de vågade.

Hon vågar. Hennes ljusgula, tjocka ark skjuter in i honom kilar, tvingar honom att inte alldeles stänga igen. Hon vågar, budskap efter budskap trots bristen på respons. ”Jag tror att vi kan bli riktigt viktiga för varandra.” ”Jag älskar att slänga käft med dig men ännu mer älskar jag ditt tysta lugn.” Hon får honom att minnas de korta stunder de råkat varandra. Han kommer ihåg en puls som tycktes vara gemensam. Minnet av henne är mättat med någon sorts intellektuell njutning som kommer hjärtat nära. Det är så tillfredsställande att det gör ont. Det är som om något kräver av honom att han måste ge upp sitt liv som han känner det för att kunna svara på ett enda av hennes brev.

Så han väntar. Breven kommer med allt längre mellanrum men de kommer. Det är väl sju i den packe han har. Sju brev som manar honom att komma ut ur sin håla. Sju tjocka ark, papperet som väv, som ritar kartan ut ur ensamheten. Han avvaktar.

(Utmaning: skriv om att avvakta)

Att vi

2011-09-19T09:19:00.000+02:00

Att vi, denna lycka
septembernatten
skulle se
långt utöver
långt bortom
se in i varandras tankemöda
blyghet, iver
känna igen
se bakifrån
se framifrån
på allvar se.
Just vi!

(Utmaning: skriv om att se)

Bästa platsen för gubbar

2011-09-18T12:46:00.000+02:00

Carl Gustaf regerar. Han är statschef. Det innebär... Tja, det innebär... Att han får bästa platsen för gubbar på Nobelmiddagen.

Kungafamiljen marknadsför visst Sverige. Ja. De är ansiktet utåt. Jo. Jo, visst. Kungen och drottningen har besökt både Bresjnev, på sin tid, Tito, på sin, Saudiarabien och Kina och många fler. Brunei! De senaste åren har statsbesöken mattats av. Brasilien i fjol, Botswana i år.

När Carl Gustaf var nybliven kung 1973, blev det oljekris och bensinransonering i Sverige. Kjell-Olof Feldt var ansvarig minister och kom upp till Slottet för att hålla föredrag för den unge kungen om den allvarliga globala situationen. När han talat färdigt, satt Carl Gustaf tyst ett tag. Sen sa han: ”Om man har flera bilar, får man då mer än ett ransoneringskort?”

Men han har vuxit till sig, vår kung. Efter tsunamin på annandagen 2004 blev han den varme, medkännande kungen, som äntligen kunde yppa något om hur det var att tidigt bli faderlös.

Carl Gustaf regerar. Det innebär att han aldrig kommer att gå i pension.

Sen kommer Victoira att regera. Hon kommer att få den bästa platsen för tanter på Nobelmiddagen. Och så flyter det på. Kungahuset må vara hur obsolet som helst, det skapar kring sig en kultur som gör det livaktigt. Som en zombie.

(Utmaning: skriv om att regera)

Buriyani

2011-09-17T10:10:00.001+02:00

Vi var ensamma tillsammans ett nyår och vi hade bestämt oss för att göra Chicken Buriyani. Vi hade mitt solblekta ex av Indra Jayasekeras A Taste of Sri Lanka. och skummade receptet. Inga konstigheter, förutom att vi skulle äta kyckling igen. Jag såg för mig tevebilderna av hur kycklingarna fördes till slakt. Ayoo!

Vid den här tiden lagade jag mycket mat. Jag tänkte inte på att det var enkel mat. Det mesta av mina kulinariska framgångar baserade sig på tricket att dra upp plattan på sex, sen sänka till noll eller möjligen ett och låta eftervärmen göra sitt.

Chicken Buriyani är det enda man äter som ensamrätt i Sri Lanka. Annars ska det vara flera curries vid varje mål. Vi tänkte att det skulle bli jämförelsevis lätt att laga Chicken Buriyani.

Det vattnades i munnarna på oss. På tre respektive två år hade vi inte fått Chicken Buriyani. Vi stånkade och vi rev och vi mixade och vi väntade, och vi torkade av marinaden, spädde den och lät den ”simmer away for a few minutes”

Vi gjorde allt according to the book och vi svettades ner i buriyanin, i boken, fast det var midvinter och Sverige.

Vi hade tänkt äta vid niotiden. Vid midnatt gjorde vi en paus, öppnade en flaska cava och lyssnade till Kulles överdramatiska ”Ring, klocka, ring” genom balkongdörren. Vi var sentimentala just då, jag kanske för att jag gnuggat chili i ögat. Sen kastade vi oss in i receptslaveriet igen.

Det blev god mat. Det blev en snäll Buriyani. En sorts Buriyani vi aldrig smakat förut. En Buriyani som bara nästan var en Buriyani. Vi räknade timmarna. Fyra timmar effektiv tid för en halvmesyr.

Brickan med cavan glömde jag ute på balkongen ända till våren. Då hade den etsat ett outplånligt märke i betongen.

Jag ska aldrig mer göra Chicken Buriyani. Om inte, förstås, jag får en lektion av en muslimsk kvinna i hennes eget kök. Hon som skrivit A Taste of Sri Lanka heter Jayasekera i efternamn. Singales. Varför ska hon ge sig in på det hon inte behärskar?

Det var första gången jag följde ett recept.

(Utmaning: skriv om en komplicerad maträtt)

Habitat

2011-09-16T12:09:00.001+02:00

Huset kom med familjen. Lagom stort, lagom skevt, lagom långt ut i skogen. Pulsen gick ner när hon kom dit. Det var hennes habitat. Och sommaren gick och hon målade och målade, flyttade staffliet över hela den stora gården och bortanför skogsbrynet också och hon kunde minnas sig själv så tydligt. Andningen var ren och hon blev lugnare men inte lojare. Andra sommaren bestämde hon sig för att flytta dit permanent. Hon hade en skruttig bil.

Det första som hände var att snön kom i sjok. Det enda hon hittade var en skovel. Den hade sett rätt stor ut på sommaren men förslog inte långt de vägar hon måste skotta, till dasset, till vägen och till brunnen.

Det andra som hände var att veden tog slut. Hon hade inte tänkt på att samla på sig för den tid när elden inte bara är till för gemytet, utan för värmen.

Saker hände slag i slag. Hon fick gå upp klockan fem för att hinna ta sig till jobbet. Boendet tog all hennes tid. Det enda som inte hände var att vattnet frös. Hon hade inget vatten, annat än i brunnen. Det var källfriskt och gott men svårt var det att bada på vintern. Hon började gå på badhuset i stan. Hon började allt oftare sova över hos arbetskamrater. Den femtonde januari hyrde hon en lägenhet inne i stan. Ett litet, litet bo som hon desperat klädde in för att få ro. Hon häftade gamla indiska saris på väggarna, köpte speglar med guldramar på loppis och skaffade en divan och mattor från Kashmir. Det var varmt och hon njöt. Njöt av det slöa tempot, njöt av hyres-rätten.

På våren, när hon vågade sig ut till huset, var det tufsigt och märkt av den gångna årstiden. Som om det syntes bättre nu, när hon själv till hälften delat vintern med huset. Inte ens vårstöket med gräsbränningen var roligt men hon gjorde det ändå. När hon brände bakom ladan såg hon att den var alldeles murken nedtill på baksidan.

Hon sålde huset billigt till en släkting. Alla tyckte att hon var knäpp som inte behöll det som sommarviste men hon tyckte inte att hon var en värdig partner till det. Springa där med staffliet när så mycket måste göras. Nej. Vara där och låtsas bo som i en annan lekstuga. Nej. Nätter med oro för tak och golv och väggar. Nej.

(Utmaning: skriv om att bo)

Himlens son

2011-09-15T11:05:00.000+02:00

Himlens son – du föll och föll, tumlade ner från den säkra tronen, den enda tronen, tronen i det Himmelska riket. Du föll och slog dig hårt mot all sten i den Förbjudna staden, som plötsligt var dig för stor. Opiumkrigets trauma öppnade världen och gjorde Kina till en stat bland stater. Utrikesrelationerna flyttades från byrån för barbarärenden inom ministeriet för riter till det nyinrättade utrikesministeriet. Välkommen ner på jorden efter tvåtusen år.

Välkommen ner på jorden. Där sitter du gott. Nu är du i den position du ska ha. Vi kan ägna oss åt annat. Vad som händer i Peking behöver inte störa Stockholm eller Washington. Varningsropen om Kina som en ny stormakt är alltför exotiska. När vi börjar lyssna är det redan för sent. Han har rest sig igen! Och Kinas svaghetsperiod blir ett historiens lilla andetag på bara sådär hundrafemtio år.

Nästa steg är steget ut i rymden. Om tio år, när ISS har plockats ner, verkar Kina komma att vara ensamt om att ha en bemannad rymdstation i omlopp runt jorden. Där ska han sitta och blicka ner på oss alla. Ensam stormakt i rymden. Himlens son.

(Utmaning: skriv om en stormakt)

Memento

2011-09-14T09:54:00.000+02:00

Det sprakar, det gnistrar om mötet du haft. Du koncentrerar dig på att nå fram till ro och stillhet igen. I ron och stillheten bor ditt öde men någonting vill kämpa sig ut. Någonting vill förgöra ditt öde. Någonting som sträcker sig mot den du mötte. ”Det är karmiskt,” tänker du. Känslorna som en roterande boll i magen säger ”Kom inte hit! Känn inte efter! Sök svaren någon annanstans!” och du trevar på ditt tangentbord, googlar ”karmiskt förbunden” på försök. På svenska. Alltid leder det någonstans.

Det leder tillbaka till dig själv. Bland fyrahundratjugofem träffar är den första från din egen blogg, en text du inte minns att du skrivit.

Det som inte hör hit: att det är ganska logiskt att du hamnar hos dig själv. Språkbruket är inte så vanligt och det är inte osannolikt att du använder samma fras vid olika tidpunkter, när du skriver puffen och när du googlar. Det är självklart. Men vad händelsen säger dig är: ”Gå till dig själv. Lita till din intuition. Var din egen vägledare.” Det är en inbjudan till att vänligt bekanta sig med kaoset inom dig, som finns på samma plats som ron och stillheten.

Du tvekar inte ens. Du fortsätter envetet att googla.

(Utmaning: skriv om att vägleda)

Fotnot: Karma är ett stort och svårt begrepp, kan kanske enklast förklaras som lagen om orsak och verkan. Enligt en del synsätt delar man karma med vissa andra människor, oftast sedan mycket lång tid tillbaka (mycket längre än ett människoliv).

Lek med råtta

2011-09-13T11:19:00.001+02:00

Nu har han mig. Han är säker på det. Han slickar sig faktiskt om munnen. Som katten framför råtthålet, väntande på ett säkert skrovmål. Nu lutar han sig med ändan mot fönsterbrädan, kött mot marmor med ett par lager tyg emellan. Sol slickar hans nacke, överexponerar den vita skjortan. Han håller på att lossa manschettknapparna. Hans ansikte syns inte längre i motljuset.

Jag är obekväm i min svarta korsett, de lårhöga strumporna, mina små knäppkängor. Varför gick jag med på detta utklädningsäventyr? För att jag ville vara sexig? Det går inte att vara sexig och obekväm. Jag går ut ur rollen, sätter mig bredbent som en skogshuggare på sängkanten och tänder en cigarrett.

”Inte så,” säger han med mjuka rösten. ”Inte så.”
Han tror fortfarande att han får mig. Jag vet inte längre om jag vill ha honom.

Han måste ta i mig för att åter ladda situationen. Jag kan vara obstinat och krossa hans drömmar. Mina drömmar? Går inte att krossa. Mina drömmar har ingen form.

Hans fingrar mot min kropp. Manschetterna rasslar efter. Måsvingar. Han söker och han finner. Jag trycker mig försiktigt mot hans hand. Nu är det ingen lek. Han ger mig ändå detta.

Och som en lydig marionettdocka reser jag mig, kråmar, kurar, kuttrar; blir hans igen. Och vi gör vad vi kom hit för att göra. Sen stänger jag in mig på toaletten, tar av den hemska utstyrseln, går med korsetten släpande i marken till väskan och trycker ner sakerna i den utan att akta strumporna. Naken går jag fram till honom. Han står och klär på sig. Det är som om han inte ser mig. Men jag ser honom, ett nöjt flin, som katten som fått råtta.

(Utmaning: skriv om att vara belåten)

Kyssa skor

2011-09-12T09:52:00.000+02:00

Det går en gräns, förklarar Frippe. Det går en gräns mitt i Sveavägen, som man korsar med livet som insats.
”Bokstavligen?” flämtar Annelie. Det hörs att hon tycker att det är coolt.
”'Bokstavligen' – det vet jag inte vad det betyder.”
Nu låter han plötsligt sur, efter att ivrigt ha underhållit oss med berättelser om gängkrigen i stan, gått omkring och visat.
”Blir man dödad på riktigt?” förtydligar Annelie. ”Om man går över gränsen?”
”Ibland... kan man... ibland... kan det gå illa.”
”Men bara om man är one of the boys?” hjälper jag till.
”Ja. Bara då.”
Han är sträv nu och fåordig, verkar distraherad av något. Det kanske är ett illa valt tillfälle men jag försöker få samtalet mer personligt:
”Är det jobbigt att vara gängmedlem? Skulle du vilja hoppa av om du kunde?”
Han tittar ovanför mitt huvud, nickar, något som kanske ska betyda ”vänta här” och så går han iväg, fram till en klunga killar och böjer knä framför en av dem.
”Han pussar hans sko!” säger Annelie, som ser från en annan vinkel än jag.
Vi ser båda hur han reser sig upp och får en örfil. Killarna står runt honom och pratar taggigt, högt och viftar med händerna. Han krummar med ryggen, blir en helt annan person än den vi talat med nästan hela eftermiddagen.
”Det var ledaren för City Hawks,” säger han andlöst när han kommer tillbaka till oss.
”Är det ditt gäng? City Hawks?” frågar Annelie.
Vi vill fråga så mycket. Mötet med killgänget ger upphov till så många frågor. Den enklaste: ”varför pussade du hans sko?” kan vi inte fråga.
Frippe drar med översidan av handen under näsan, tvekar.
”Jag får inte vara med.” svarar han trumpet. ”Än.” lägger han till. ”Jag är en City Hawks Slave.” Nu finns stoltheten i rösten igen.
”Du väntar på att få komma med. Hur länge...?”
”Två år. Om två månader kan jag få gå igenom testen en gång till.”
”Tills dess måste du kyssa skor och ta emot örfilar?” säger jag.
Frippe gör en stolt, jakande rörelse med huvudet.
”Är det värt det?” frågar Annelie mjukt.
”Ja, självklart!” Hans kastanjebruna ögon lyser. Guld.

(Utmaning: skriv om en gräns)

Att minnas den elfte september

2011-09-11T11:38:00.000+02:00

Senare har datumet fått pålagrade betydelser men han vet varför han håller den elfte september i åminnelse, år efter år. På morgonen tar han på sig sin svarta stickade tröja. Den luktar lavendel. Han brukar ha lavendel i skåpen. Det ska hjälpa mot mal. Så går han till torget, köper två liljestjälkar. Det är vackert väder. Vädret är alltid vackert den elfte september. När han kommer hem bryter han av de utslagna klockorna och placerar ut dem: två framför porträttet, förstås, och så en och en på olika små och stora bord. Stjälkarna med de slutna knopparna sätter han i en vas på salongsbordet.

Han är alltid ledig denna dag. Ägnar den åt ett vemodigt umgänge. Han plockar fram fotoalbum och brevhögar, som han hanterar som om de vore spindelväv. Sitter långa stunder med sträckt rygg och svidande hjärta framför porträttet. Det bränner av tårar runt ögonhålornas insidor, hela dagen känns det så. Som om det vore något särskilt med en årsdag. Som om sorgen inte varje dag är lika tung.

Den elfte september 1999 ger sig Per ut att springa sin vanliga runda. Ingen ser det, men plötsligt liksom rämnar han. Som något starkt och stadigt som ger vika. Som en smäcker skyskrapa som någon kört in ett flygplan i. Hjärtinfarkt. Döden är ögonblicklig. Per blir fyrtiofyra år. Hans blir ensam. Får själv sy ihop den sista tröja som Per stickat till honom.

Sorgen är varje dag lika tung. Men bara den elfte september kommer den insvept i liljedoft, bara den elfte september ägnar han sig medvetet åt att minnas. En rygg, en stjärt, ett huvud. Pers barnsliga skämt och torra raspande saklighet. Det finns bara en av varje, tänker han dumt. En värld utplånas med var och en som måste lämna i förtid. Han känner tomrummet efter Per, så väldigt.

Fram emot aftonen reser han sig upp och börjar laga soppa. De är några stycken som alltid träffas på dödsdagen, äter spiksoppa och bröd och håller Per levande med sina minnen. Han skär morötterna i tunna stavar, som Per alltid gjorde. Det praktiska arbetet är vänligt mot honom, rensar upp i tankebråten och ger ett visst fokus, bär honom över tidpunkten då det hände. När han slutat skära är det nästan mörkt. Han häller olivolja i deras största gryta.

(Utmaning: skriv om att minnas)

Sommarnatt

2011-09-10T10:01:00.000+02:00

Utanför står vallmona i skymningen och du drar mig in i dig. Jag vill tro att vi graviterar mot varandra, att vi har en plan plats tillsammans, där vi kan bygga vilket bo som helst och flytta in. Jag vill tro att det är betydelsefullt, det att vi dansar tillsammans. Blundar och dansar, blundar och dansar. För att vi inte setts förr, för att jag inte törs se dig. För att blundande törs jag se dig. Det är en pakt. Det är en plan plats. Det behöver inte bli ett hus, vi kan träffas bara och prata. Du har en ribbstickad tröja. Jag har små, små händer. För att jag blundar törs jag hålla dig. Så ger du upp ett fnitter. Det är riktat ner mot mig från din höjd. ”Vi borde gå till de andra,” säger du. Jag öppnar ögonen. Nu har du sett att jag har blundat. Alla de andra har försvunnit, det är bara vi och musikmaskinen och har du sett att jag har låtit mig dras in i dig? Den plana platsen krymper snabbt, vårt samförstånd. Du räcker mig din hand men jag törs inte se den, går tre steg snett bakom dig och vallmona är nästan svarta. Hela resten av kvällen ser jag till att vara i rummets andra ände från dig. Ser till att skratta högt och skämta och hålla avståndet. När du ska gå kommer du fram. ”Vi ses igen?” Ett finger över min kind. Jag besvarar din kram, ett avvägt mått av kamratlighet. Det är tjockt i halsen. Jag är tyst. Sen orkar jag inte låtsas mer. Sitter tyst och dricker Laphroaig. Jag är genomskinlig, som en trollsländevinge. Allt syns. Ingen får säga något till mig nu. Tunn och skör som en insektsvinge. Allt syns.

(Utmaning: skriv om att vara blyg)

Vara där

2011-09-09T14:40:00.001+02:00

Hon är till och med bäst i träslöjd. Och hon jobbar på, tar ingen notis om att det är just det man inte ska göra. ”Läser man sina läxor så kan man.” Fysiken och matten, svenska och språk. Det enda hon inte tycks bry sig om är barnkunskapen. Hon skvätter irriterat med sin docka som ska badas i ett vaniljgult plastkar. ”Alla däggdjur har förmågan att ta hand om sina små – varför skulle då inte vi?” Henke härmar: ”Alla apor kan räkna sina kokosnötter – varför ska då vi behöva matematik?”

På rasterna sitter hon för sig själv, på golven i trapphusen, och skriver eller väver band i en liten vävstol. Hon har inga behov, som vi. Av att hänga med folk. Skvallra. Retas. Blir inte heller särskilt retad. Hon går i sin stora trenchcoat och är ointaglig. Varken vacker eller ful. Ointaglig. Men Anna har sett henne ute sena kvällar. Inte ”ute” ute. Ute på promenad med sådana som är mycket äldre. Peter Tillman, som sätter upp en pjäs till nyår varje år på stadens lilla teater. Mark Levinson, som är timvikarie i skolan. Annika Malm och Annika Sjökvist. Ingen vet vad de gör. De skriver väl. Ibland sitter de på kaféet i hörnan, det där gänget, och hon är med. Så självklar då, och då är hon intresserad av andra människor. Böjer sig framåt, viftar med händerna. Ler. Ett anteckningsblock alltid uppslaget. En sån där kulspetspenna med många färger. Och så kommer skoldagen och hon är ett isberg igen. Som om hon inte vill sin ålder. I alla fall inte vill vara med folk som är i hennes ålder. Det är som om hon är ensam i skolan, som om det bara är hon och lärarna som räknas. Men när vi har Mark är hon inte överdrivet kompis med honom. De för sina diskussioner över klassens huvuden men så är det med alla lärare och henne.

Vi lämnar henne i fred. Men jag var med på luciaspelet i åttan, det som hon hade skrivit, och jag såg hur varm hon var när hon regisserade – sa vad vi skulle göra och sådär. Det var väl för att hon var som en lärare då. Någon sa att hon fick pengar för spelet. Men hon var som en levande människa då, när hon fick bestämma. Det passade henne. Sen luciaspelet har jag velat vara kompis med henne. Jag har frågat vad hon håller på med och så. Hon svarar på tilltal men värmen finns inte. Svarar att hon skriver. På litet olika saker. ”Det är svårt att tala om ett skrivprojekt man är mitt uppe i,” säger hon och böjer sig över anteckningsboken igen. Lugnt. Som om jag inte fanns.

Antingen är hon ett geni eller så är hon född minst fem år för sent. Jag är inte i hennes ålder, egentligen. Jag har ingen chans att bryta mig in, att få sitta vid det där kafébordet med stans in-telli-gens-ia. Sent på kvällarna påtar jag i en snygg skrivbok, svart, nästan som läder. Jag försöker skriva dikter, för fröken har sagt att dikter kan vara precis hur som helst nuförtiden. Men det gills nog inte när man skriver bara för att få höra till. När man inte har något att säga. Jag undrar vad hon skulle säga om det. Aldrig att jag törs fråga.

(Utmaning: skriv om att vara arrogant)