Vi gick till havet

Vi gick till havet för att läka våra sår. Tidig sommar eller sen vår, vi höll oss fortfarande i strandkanten med våra underbara, vita kroppar, skälmskt behängda med någorlunda matchande bikinidelar. Det fanns ömhet bland oss. Mellan oss? Bland oss. Ingen ville doppa sig men Trine ville prompt att Sara skulle i. Sara darrade i hennes famn. Flytväst och allt. Sara hade bara varit med om en sommar förut, hon var lika rädd för vattenpölar som schnauzerhanen Nemo var rädd för vind men Trine skulle prompt fostra, lära. Vi stelnade alla, tappade litet ömhet, som inför ett satansikt dop, när Trine lyfte taxen mot vattnet. Hon var så mild men tiken visste att hon var prisgiven. I stelheten upptäckte vi oss själva, våra kroppar, något som putade här, en cellulit där. Det lätta plasket när Saras kropp bröt vattenytan och Trines manande utrop tog bort allt det kontemplativa ur vår rit. En efter en steg vi upp ur havet och skylde oss i frotté. Sara simmade för livet de få metrarna in mot stranden. Hon var den enda som doppat sig och hon var tvingad. När hon kom iland hade solen gått i moln. Det var mycket plask och skrik sen, de följande gångerna vi gick för att bada, aldrig mer denna avklarnade ro.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/elchupacabra/10922920634/sizes/z/in/photostream/ )