Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 31 oktober 2013

Tappa inte bort denna riktning

Det hände mig: jag tappade dig. Vi tappade dig alla. En liten stund och du var borta. Ett sista andetag och sedan intet. Så går ett liv förbi. Så tyst och liksom avmätt. Utan resonans. Långt ifrån ensam vill jag bevara min ensamhet, min utan-dig-het.

De säger så mycket. De säger att den normala sorgen går över efter sex veckor och att begravningen är ett lämpligt avslut

De säger ”normal”, de säger ”lämplig”.

Sexveckorsfristen har gått över men jag vill ännu hiva upp en stege på vinden och ropa ut det från hustaket, det oerhörda, det onormala, det ytterst olämpliga: att vi tappat dig. Att det tog en liten stund och du var borta. Att universum näppeligen kan gå på enligt sin avsedda rytm längre. Att din frånvaro borde vara avläsbar på så gott som samtliga vetenskapliga instrument.

Ännu läser jag med oförstående ögon dikter som tröstat mig förr. ”Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få.” Djupt, tänkte jag då. Nu säger jag: ”snömos, Harry”

Och så är det telefonen. Den är död för att du är det. Den är en oförskämdhet, för att den aldrig mer blir ringd av dig. Den är ett hån för att saknaden inte minskar.

Stirrande på telefonen får jag så plötsligt min idé om ett lämpligt avslut: Jag ska utföra en handling som för arvet efter dig vidare. Den ska passa minst tre av dina mångomtalade fasetter och den ska vara praktisk och positiv. Snabbt går jag upp i varv: Tänk om vi, alla vi, som tappat dig, skulle göra samma sak... Då skulle...

Men nej. Det här är min läxa till mig. Vad andra gör kan jag inte ha kontroll över. Min läxa kanske tar år att genomföra. Det är varken lämpligt eller normalt. Men när jag står där och utför den så vet jag: det här var avslutet. Och sedan saknaden att bära.

(Utmaning: tappa)

onsdag 30 oktober 2013

I mjuka sandaler av gummi

Armén var understödd av England och Sovjet och hade grova kängor på. De hördes lång, lång väg. Vi gick till strid i mjuka gummisandaler. Den enda gång vi hördes var när någon skorpion bet eller när en bruten kvist gick igenom sulan. De marscherade om nätterna, vi smög om dagarna. Eric hade sitt radband hängande om bajonetten. Den gjorde ändå det den skulle. Det sägs att smärtan är olidlig, tillsammans med den skarpa doften av metall. Metall mot blod. Metall mot inälvor. Eric var bäst av oss alla på att genomtränga mellangärdet, sedan vrida bajonetten i nittio grader och föra den nedåt så långt det gick, allt i en lång, graciös rörelse. Han dog av en handgranat, Eric. Den briserade i huvudet på honom. Det sprängdes bort nästan helt och hållet. Kroppen fortsatte springa några steg. Den dagen var han femton år och en dag. Kvällen innan hade han för första gången legat med en kvinna. Hon var med på det. Fick litet salt och litet garri.

Vi visste ju aldrig när vi skulle dö. Onyeka uppskattade att vi fotsoldater i genomsnitt hann tjäna i drygt ett år. Jag vet inte hur han kom fram till den uppgiften. De enda fakta vi fick från raspiga högtalare var Biafra ska vinna. Biafra vinner, långt efter att territoriet krympt till en liten triangel runt Owerri, Orlu och Uli och vi visste att det egentligen var slut. Kriget blev en liten saga på tre år. En saga där miljoner civila dog och tiotusentals stridande.

Jag dog inte. Jag lever som krigsfånge och får bättre mat än jag fick när jag stred. Sagan är över, kriget har blivit en skam. Vi förlorade. Ingen kommer någonsin att berätta vår historia.

(Utmaning: strid)

Obs! Inte fullständigt faktagranskad text!

tisdag 29 oktober 2013

Mellan det vita, slanka och döden

Rök mjuk som fallfrukt skaver dina luftrör och det som nedanför är. Du vet allt som finns att veta om hjärnans belöningssystem, om cancer och KOL. Hjärt- och kärlsjukdomar. Allt det där. Varje planlös cig ett memento. En extra sekund håller du den mellan vänster pekfinger och långfinger, betraktar dess vita slankhet. Men det gör ingen skillnad. Du tänder den alltid. Stuvar in i medvetandet att nästa gång, kanske. Du har rökt mellan sjutton och fyrtiosju. ”Vill jag dö?” frågar dig en röst inom dig själv och du blir liksom stolt över din självrannsakan. Din medvetenhet, som ger dig klartecken för nästa cigarrett, och nästa. ”Nej, jag vill inte dö”, svarar du dig själv och i samma veva säger du dig: ”Jag är inte rädd för döden” och det vet du är fel för det har hänt dig att du har vaknat kallsvettig med hjärtklappning. Haken är den paniska rädslan för frihet. Den ser du inte.

(Utmaning: rök)

fredag 25 oktober 2013

Litet på fallrepet

Hon läser böcker skrivna på femtiotalet om behagliga, missförstådda överklasskvinnor som har hamnat litet på fallrepet. Ingenting händer i de romanerna, utom på insidan, förstås. På den rosafärgade, blodstinna insidan. Det tycker hon om. En bitterljuv, hopplös förälskelse i en tjugoårig pojke, kanske. En skogspromenad. Alltid skogspromenader om hösten. Löven, ni vet. Gummistövlarna. Kläder från Burberry, förstås, eller Barbour. Det får man tänka sig, eller inte, och inte glömma att hon är på fallrepet. Litet på fallrepet. Skräddarsydd tweed, kanske, god kvalitet men mer än ett decennium gammal. Tur att hon är så finlemmad, ja, flickaktig i kroppen fortfarande. Det tycker till och med hennes äkta man som annars mest super och kopulerar. Ingetdera med henne. Sådär håller det på. Inget händer. Men massor på insidan. Det är något behagligt, tycker hon, med det bitterljuva. Stillastående? Ja, så stilla som hon vill stå.

(Utmaning: behaglig)

fredag 18 oktober 2013

Vänligt utanför glaset

Världen är ute nu. Där, där det händer. Det är utanför nu. Och mitt liv har pågått under en kupa ända sedan jag valde att inte vara med om punken. Det är inne men för kvavt. Mitt liv – ett bevis för att man kan leva utan syre. Utan syre, utan beröring, utan det som i högstämt tal kallas Möten. Visst rör man sig litet långsammare. Tar inte ut svängarna så mycket. Det är svårt att föra gaffeln till munnen. Man ser skumt av någon anledning även en strålande dag, som den här. Här har jag levat. Mina frusna handleder. Min korrespondens med Vetenskapsakademin. Du kommer vänligt utanför glaset. Om jag förstår dig rätt, frågar du om jag skulle välja annorlunda.
Om det vore 1977 igen? ekar jag förbluffat din följdfråga och strupen dras ihop. Jag förmår bara gestikulera. På dina slocknade ögon märker jag att du inte förstår och jag suckar.

Det är ofta så här.

(Utmaning: instängt)