Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 20 september 2012

Bilprovningsgubben och hunden

Bilprovningsgubben kom tillbaka i en våldsam fart.
Din hund. Han var irriterande.
Förlåt. Men jag frågade ju om det störde dig att han satt kvar i bilen och du sa nej.
Om han bara hade suttit kvar hade det inte gjort så mycket...
Oj, oj. Skällde han när du drog iväg? Han är ganska mammig.
Det hade inte gjort så mycket. Nej, han slickade mig i örat.
Men det är väl ganska skönt – om man inte är kittlig. Han har så mjuk tunga.
Verkligen.
Plötsligt fick bilprovningsgubben, av namnskylten definierad som en ”Bengt”, tårar i ögonen.
Han påminner mig om mitt ex, sa han (fast han vände sig bort så det knappt gick att höra).
Så tråkigt, sa jag med äkta empati. Men hur gick själva besiktningen?
Den gick bra.
Vi gick till den lilla disken med skrivaren på och han drog ut mitt protokoll.
Du hyr inte ut hunden? Så att man kan få umgås en eftermiddag eller så?

(Utmaning: skriv om att irritera)

onsdag 19 september 2012

Fastväxt

Bara vreden står stilla. Står och stampar på en plats, som en vrång häst i sin box. Vrider sig och krumbuktar men kommer ingenvart, slutar som vrak men märker det inte.

Vreden är odynamisk.
Vreden förhäver sig.
Vreden kommer inte till.

På denna svirvlande, virvlande jord står vreden som fastväxt, med skorna i dyngan och huvudet i ett svart moln.

(Utmaning: skriv om något stillastående)

tisdag 18 september 2012

Lilla Focus

Till och med i svampskogen kallar de mig det. ”Lilla Focus” säger de och lägger huvudena på sned, precis som om jag hade ett lyte. Bara för att jag kan blomkålssvamp – den som är så enkel, trestjärnig – och bara för att jag vet att karljohansvamp egentligen heter stensopp (porcino på italienska). Jag visar dem på rynkad tofsskivling, som är läcker och ofta bortglömd. Den heter inte rynkad tofsskivling längre, utan rimskivling, vilket jag berättar för dem, trots att jag vägrar byta. Skälet till namnbytet – vilket jag också förmedlar – är att en akademiskt tillsatt namnkommitté tagit fasta på att rynkad tofsskivling faktiskt inte är en tofsskivling. Det nya namnet beror på att det rosaskiftande pudret på svampens hatt liknar rimfrost. Enligt ”Lilla Focus”? frågar gänget. Enligt kommittén, svarar jag förstås och går vidare till att förklara att granblodriska och tallblodriska egentligen är två olika arter men att det inte spelar så stor roll och att de är goda att grilla med vitlök. Blodriska finns det mycket av här på Mälaröarna. Man måste plocka dem unga för de får lätt mask. Nu är det den tredje personen i rad som säger ”Lilla Focus” och jag blir med ens trött, föreslår att de kommer med ut någon vår i stället, så att jag kan visa dem olika sorters murklor. En förströdd stämning uppstår. Amalia sparkar i husmossan. ”Visst, det blir bra” säger Stefan. Som om de hade en osynlig ledare vänder de alla tillbaka mot bilarna. Jag känner på mig att jag inte kommer att få visa dem biskopsmössor, toppmurklor och stenmurklor och jag känner också på mig att de tror att det gör mig ledsen. Sakta travar jag efter dem, ser en hyfsat stor fingersvamp. Gul. Den är lömsk i skogen, kan lätt förväxlas med giftiga arter, och sladdrig vid tillagningen. Det hinner jag inte berätta för gänget. De går redan långt framför mig.

(Utmaning: skriv om svamp)

söndag 16 september 2012

Ur Karins huvud

När Mathilde leker är Karin hennes bästa vän. Karin heter Karin för att det låter som kanten av päls runt Karins turkosa kappa. Man känner med kinden mot pälsen och tänker Karin. Karin, håll mig i hand och för mig genom livet. Karin är större. Minst två år större. Hon vet. Hon vet så mycket, ändå blir hon inte full av tänk och prat när Mathilde viskar hemligheter i hennes öra. Hennes ena ögonlock har hakat upp sig litet grand. Mamma har försökt operera men det har inte gått bra. Marcia på sexårsverksamheten, Marcia med det långa håret, hon gillar inte att Karin är Mathildes bästa vän. Hon ritar med tuschpenna på Karins klänning och en gång till fast Mathildes mamma har sagt ifrån. Men Karin är Mathildes bästa vän, så Marcia tar en sax och sticker in den ovanför Karins öra.
Vad sa du att det kommer ut, sa du? frågar Marcia med seger i rösten.
Tänk och prat, säger Mathilde dimmigt.
Marcia drar långsamt ut saxen ur hålet i Karin Till och med Mathilde lutar sig framåt för att se vad som kommer ut ur Karins huvud. Ut kommer en liten ström med sågspån.
Sågspån!
Marcia behöver inte säga mer. Karin hamnar allt oftare i högen med de andra dockorna och gosedjuren. Högen i Mathildes säng. Hon är inte med överallt som förr. Mathilde förklarar för mamma att Karin fortfarande är hennes bästa vän men hon måste vila, för hon har så ont i huvudet. Karin har ett plåster i håret men ändå rinner sågspånet ut.

(Utmaning: skriv om sågspån)

lördag 15 september 2012

”Din sökning - sextiofjärdedelssame - matchade inte något dokument.”

Om inte jag hade senarelagt min hemresa från mamma i somras med en dag för att min kusin Evelina och hennes man Magnus skulle komma och hälsa på henne, hade jag inte fått veta att jag har samiskt blod. Inte många uns men tillräckligt för att det ska sjunga en båge från min barndoms besatthet av samer till nu. Tillräckligt för att jag ska ringa min faster och fråga vidare. Det rör sig om en lappgubbe på 1700-talet. Inget att prata om på byn, tycker min faster. Min faster är har mycket bestämda kriterier för vad som kan sägas på byn. Inte för inte har vår släkt mycket som kan hummas och tisslas om. Men tystnaden är en kultur. Nu har tätorterna i Lappland dubbla namnskyltar på vägarna, svenska och samiska. Alla svenskar verkar ha gått igenom en den politiska korrekthetens eklut men den har bara etsat på ytan och de samiska namnen är ofta dolda med tejp eller färg. Fortfarande hatar svensken ”lappen”. Det gjorde farfar, och pappa var trots sin vidsyn inte utan ganska otäcka fördomar. Men tystnaden är kultur.

Om inte kusinmaken Magnus raljerande sagt till mig då i somras: ”Du är ju en lappjänt!” hade jag nog ingenting fått veta om mitt samiska blod någonsin. Pappa är borta och det mesta av kontakten med den delen av släkten. Mamma känner mina kusiner men inte jag. Avstånden är stora. Det är Bengt Ragnarsson som släktforskat, han är dubbeltremänning till oss för att hans föräldrar är dubbelkusiner till pappa. Kusiner både på fädernet och mödernet. Barn till två syskonpar som gift sig. Alla har fått ett stort papper med ett släktträd. Jag blir arg på pappa för att han ingenting berättade. Tystnaden som är en kultur. Ja, nu är han borta i den oändliga tystnaden.

Om inte Sorella ett par veckor efter Evelinas och Magnus' besök hos mamma hade åkt till Jokkmokk och om vi inte pratat en timme i telefon och kommit in på begreppet ”samiskt påbrå” så hade jag faktiskt... glömt alltihopa. Fast jag blivit som elektrifierad vid tanken och ville veta mer. Det är tystnadskulturen som buffar sig in i mina innersta rum och förstör allt, som en Mårra. 1700-talet. Säg tvåhundra år före min födelse. Säg trettio år per generation. Det blir sex-sju generationer. Som mest är jag sextiofjärdedelssame. Det är inte mycket att skryta med. Ändå känner jag mig existentiellt bekräftad. Och låt oss se det från andra hållet:

Om inte en samisk 1700-talsgubbe svikit sitt folk och sin tro och blivit svensk, hade jag som just jag inte funnits till. Självklart men sant. För denna svikargubbes skull känner jag mig befryndad med alla urbefolkningar överallt. Det har jag alltid gjort men nu har jag tillåtelse. Till en sextiofjärdedel är jag som de, trots att just min genbärare var en svikare. Det var väl lättare att vara svensk. Tystnadens kultur ser annorlunda ut på den samiska sidan om skranket. Där var det fråga om liv och död. Där fick man bita tungan av sig för att inte undslippa sig ett ord av sitt språk, det förbjudna. Där värnade tystnaden det egna arvet mot kolonisatörerna och ”lappen” blev i svenskens ögon dolsk och otillförlitlig. Skranket var viktigt att hålla uppe. Kan det ha varit för att många av de svenskaste, liksom vi, hemligen hade ett samiskt arv?

(Utmaning: skriv om att fundera)

fredag 14 september 2012

Den dag vi inte kan skriva som vi gjort

Detta inlägg är tämligen internt. Det är inte sannolikt att du som inte tillhör skrivpuffsgänget får ut någonting av den.

Kom in i mitt sannolikhetsrum. Idag är det befolkat med idel kända varelser. Kräng av dig Kolmogorovs snäva kavaj och undersök följande:
Hur stor är sannolikheten att Hagar vänder sig till sin mamma och säger: ”Jag vill inte vara med i din blogg längre”? Eller att P.K. mister sitt detaljfokus eller att Kalle tappar takten när hon mäter rytmen i en av sina treradingar? Eller att marmoria blir lobotomerad eller att saqer, hemska tanke, förlorar sin underfundighet – för att inte tala om trianglarna?
Inget av utfallen är en stokastisk variabel. Vi kan nog dessutom bedöma dem alla som osannolika. Och om de inträffar: då får ni andra väl skriva något annat, på något annat sätt. Det är som en rännil vatten som söker sig nedför bergssidan. Om en fåra blockeras, bildas en annan. Ni kan skapa tills ni dör. Till och med marmoria kan finna tillfredsställelse i att göra tavlor av torra löv, limmade på kartong med skollim.

Det gräsliga vi själva hittar på händer nästan aldrig. Men det kan vara bra att bolla med sannolikheter för att hålla sig beredd på en framtid som helt visst rymmer förändring. Allting överallt i varje ögonblick är statt i förändring. Till och med bergsmassiven flyttar på sig. Hastigt eller långsamt, sannolikt eller osannolikt – du kommer att förändras. Det är bra att vara beredd. Jag ger mig ut och plockar vackra löv.

(Utmaning: skriv om sannolikhet)

torsdag 13 september 2012

Bagglamm, tacklamm, rit och underhållning

I don't believe in entertainment, säger Penny mörkt från baksätet.
Vi är på hemväg med ett bagglamm och ett tacklamm på släp, tjugofem mil i maklig takt. Septemberkväll. Skördetid. Först förstår jag inte vad hon menar. Kanske inte Moa heller. Vi blir tysta där fram.
Baggen är till för att fårskocken hemma ska få nya gener, tackan är sällskap på vägen. De reser inboade i halmbalar på Moas släpkärra. Inte ett ljud från kärran när vi stannar för att ta en kopp kaffe på McDonalds i Arboga. Chock? Trygghet? Vi lyser in bland balarna med våra mobiltelefoner. Fåren verkar andas i alla fall. Andas i mörkret och mala med käkarna. Det är skönt att sträcka på benen. Lysrören inne på McDonalds får oss att se nyvakna ut. En dag av lammval på Uppsalaslätten, en kväll av loja samtal i ett fordon med last. Kanske är vi litet plötsligt väckta. Kanske kommer vi från en dröm?

Det är behagligt att krypa in i bilens mörker igen. Det är som om det väntar oss där, Pennys uttalande på hennes eget tungomål. I don't believe in entertainment. Rätt som det är förstår jag henne och jag förstår var vi träffats förut – i de dagar och nätter som var långt före vår tid, när underhållningen var en oskiljaktig del av riten. Och jag förstår vad hon saknar och jag tror att jag inte ser på det på samma sätt som hon. Jag är kall. Jag tror att riten inte är oundgänglig i ett samhälle men att människor behöver uttrycka sig. Så uppstår konst, så uppstår också underhållning och det tar lång tid att se vad som är vad. På paleolitisk tid vad allting rit, i det sekulariserade samhället får vi ta the rough with the smooth, det är själva essensen i det sekulära, ett virrvarr av uttryck att lyssna till och skåda, förhålla sig till, kanske bedöma, eller... älska?

Släpet guppar litet vid rödlysena. Det är tackan. Baggen har legat ned hela resan. Nu är det helmörkt.

I believe in entertainment. Jag tror på små skådespel på dagis, på tjejer och killar som får visa upp sig, känna hur det känns, kanske föda en dröm. Jag tror på svulstiga sagor, berättade bara i syfte att underhålla men alltid bärande på existentiella nycklar. Jag tror på Seinfeld. Ja, jag tror till och med på Seinfeld.

Allt detta tänker jag med en del av hjärnan, samtidigt som samtalet fortsätter. Jag har för avsikt att återkoppla till ämnet men resan är alltför kort, nu glider vi upp framför ladugårdsdörren och de två nya fåren vill inte lämna sin trygga livmoder av halm. Vant tar Moa och Penny tag i dem och släpar dem mellan benen till baggkätten. Det är ganska underhållande.

(Utmaning: skriv om underhållning)

tisdag 11 september 2012

Hugga i sten

Hugg i sten!” säger mamma exalterat. Hon läspar på s:et och det låter så triumferande. Brorsan får ta upp tre kort.

Det finns en hemlighet om min mamma. På dagarna är hon en undervisningsmaskin i tätvävd ylledräkt, fruktad av skolans elever och respekterad av kollegor men med ett blött och svampigt hjärta som den egna klassen ofelbart låser upp. Vardagkvällar är hon en uppfostringsmaskin. Men på helger och lov är hon oftast en lekkamrat. Allt bus i sig plockar hon fram och kusinerna är avundsjuka på oss, hennes barn, för att hon tycker om att spela spel på riktigt.

Nu har brorsan hamnat hos henne igen och får återigen en fråga han inte kan besvara. ”Hugg i sten!!” Mamma lyser. Storasyster övervakar att lillebror tar tre kort. Det går uruselt för lillebror, ganska bra för storasyster och för mamma går det strålande. Hon har bara två kort kvar och kan gå ut nästa drag om hon får en dubbelchans.

Mamma spelar inte spel som en vuxen som spelar med barn. Aldrig att vi fått några handikapp. Aldrig ett litet fusk för att den som ligger sist ska få en chans. Nej, mamma släpper taget totalt och spelar som om hon vore ett barn bland barn.

Hugg i sten!” Nu är brorsan rökt. Undrar om han fattar det. Han sitter med en hel solfjäder av kort medan mamma och syrran snart kommer att gå ut. Jo, han fattar. Det syns hur han samlar sig, trycker ner känslorna. Att börja grina är inte OK. Inte i den här familjen, där alla är likvärdiga. Mammas tur. Hon spankulerar lätt ut på en trea och griper med tummarna om osynliga hängslen. Hon är stolt på riktigt. Oftast är det hon som vinner, andra gånger är det storasyster, någon enstaka gång lillebror. Vi vill inte ha det på något annat sätt. Jo, visst vill vi vinna, men vi vill inte ha några förmåner. Vi älskar att spela med mamma för att hon är äkta. För att hon sträcker ut sig med sin person till oss. För att hon är så barnslig, att hon blir glad över att vinna.

(Utmaning: skriv om att hugga)

måndag 10 september 2012

Närapå tabu

Vi satt på Raheemas med varsin kottu roti, Hil och jag, och jag klagade som vanligt på min nya kollega, som hade det för mig då så frånstötande draget att vara... dum. Korkad. Dessutom tycktes hon ha mytomana drag och så respekterade hon inte sina arbetstider och min fritid.
Well,” sa Hil lugnt. ”Isn't she just a complete waste of oxygen?”
Om hon ville få mig tyst hade hon använt precis rätt taktik. Jag satt och gapade, tuggan med kottu roti tappad ur handen. Sen försökte jag mig på ett skratt. En del av mig sa att jag borde gapskratta, stort och fritt – det var ju så slagfärdigt – en annan att det var för... mycket. För elakt. Så jag nöjde mig med någon sorts storknad fnissning. Hil hade det rätta, uttryckslösa ansiktet som man ska ha när man har varit rolig. Men hon såg på mig att hon gått litet för långt. Det blev underligt. Våra roller var ombytta. Det brukade ju vara jag som var så dräpande att andra satte i halsen. Men ”dräpande” är en slarvig formulering. Aldrig någonsin hade jag använt ett uttryck som det här. Det luktade den slutgiltiga lösningen.

Det här var nästan tjugofem år sedan. Aldrig förr eller senare har jag hört Hil säga något så drastiskt. Jag kan tänka formuleringen ibland när jag tänker på mina månader med den där kollegan. I mitt sinne har den blivit amalgamerad med henne. Jag törs inte tänka den om någon som jag nu har omkring mig. Jag vill att den ska vara ett engångsuttryck. Kanske är den det. Kanske säger engelskspråkiga det om varandra hela tiden. Jag vet inte och vill inte veta. Det är tungt att bli slagen i elakhet.

(Utmaning: skriv om luft)

söndag 9 september 2012

I mammas famn

Bättre fly än illa fäkta” sa mamma tröstande till mig men problemet är att jag alltid är på flykt, det är inte bara när jag fäktas det går illa, jag gör allting illa, inte minst mig själv. Jag försökte förklara det för mamma men hon sa: ”Äsch, det är bara ett talesätt” och la in ännu en stor prilla grovsnus. Min mamma gillar klatschiga formuleringar, gärna i form av ordstäv, men hon är inte direkt analytisk. Hon skärskådar inte orden, som jag.

Jag hade återigen smugit iväg mitt i den dyra danslektionen som mamma betalade åt mig. Därför var det extra storsint av henne att rycka på axlarna och bara komma med en fras. Hon hade kunnat påpeka att terminsavgiften är likvärdig med priset för en kortare charterresa. Mamma älskar charter. Har nog aldrig åkt reguljärt.

Problemet är att jag älskar dans, i alla former, och jag tycker att jag har rytmkänsla men känslan försvinner i grupp. Jag blir avig och ovig och tror att alla tjejerna tittar på mig. Det är bara tjejer och så jag, i Högbergsskolans aula, på scenen. Gamla Skatan Österlund, som är gift med teckningsläraren, är danspedagog och leder gruppen. Hon har en käpp, som i Fame. Jag har tittat på Fame tretton gånger minst. ”... fame costs. And right here is where you start paying – in sweat!” Skatan pratar aldrig om berömmelse och jag hinner aldrig börja svettas. Så fort jag någon gång snurrat åt fel håll eller missat ett taktslag ser jag till att försvinna. Och varje gång jag går hemåt nerför backen tänker jag att det var sista gången. Att det ju inte alls är som Fame. Inget ”I sing my body electric”. Och jag blir definitivt inte någon Leroy Johnson.

Jag sa det till mamma en kväll när jag kom hem från dansen – att det är bäst att jag slutar. Hon kramade mig länge, snusdoft och slappa gäddhäng, och sa ”Du gör som du vill, grabben.” Det är så murrigt mysigt i mammas enorma famn och ändå blev jag arg därinne, arg på henne, för att hon inte pushade på. Inte tvingade mig att gå tillbaka. Inte ställde upp på min ambition utan smulade den med sin förståelse. Att hon inte gav mig bilder av framtida möjlighet. Så länge hon finns, tänkte jag. Så länge hon finns kan jag inte bli något.

(Utmaning: skriv om att fly)

lördag 8 september 2012

I ett glas mjölk

En gång i en bokhandel stod jag och bläddrade i en sån där liten gullig presentbok. Vad jag har lärt mig av livet hette den. På varje sida berättade en person i en liten sentens vad han eller hon eller hen hade lärt sig av livet och så var det en söt teckning till. En av de där sidorna minns jag fortfarande. Nej, inte teckningen, men vad som stod där. Bidraget var från en nioårig pojke och hans lärdom var att man inte kan gömma broccoli i ett glas mjölk. De stämmer mig till sådant vemod, den där lärdomen och killen som vidarebefordrade den. En trång värld, tänker jag mig. En nioåring som redan gett upp. Som försökt men gett upp. Jag tänker på ett hushåll där man gömmer det man inte kan eller vill äta. I ett sådant hushåll finns det kanske straff för att kladda med broccolin i mjölken. Vad vet jag. Vad har den här killen varit igenom? Vad har han för förhoppningar eller förväntningar? Han vet att man inte kan gömma broccoli i ett glas mjölk. Vad mera? Vem är han? Vad ska han bli?

(Utmaning: skriv om en lärdom)

onsdag 5 september 2012

Helst

Jag är hur som helst en flicka. Men vad som helst kanske kan hända? Helst, helst, helst, helst, helst. Helst av allt vill jag bli en pojke. Helst, helst, helst. Så jag gör en tjejig grej. Jag drar de vita bladen av en prästkrage. Helst, helst, helst. Nej. Det blir nej. Man får inte bli en pojke. Det har mamma sagt. Flickor är flickor och pojkar är pojkar men jag har sett i en tidning. Att man kan operera. Helst, helst, helst, helst. Men jag har en bild i min hemliga bok. Den har jag också hittat i en tidning. Hur som helst, den är världens finaste. Kameran kommer snett uppifrån och han är hälften han och hälften hon. Allra, allra helstast vill jag vara så. Operera? Man kan väl inte operera på själen?

(Utmaning: skriv om en förhoppning)

lördag 1 september 2012

Mysteriet med Ma Sharpe

Se, där kommer Ma Sharpe med sina barn. Alla andra har ungar, bara Ma Sharpe har barn. Den lilla familjen, Ma Sharpe och hennes barn, liksom skrider genom hopen av trasiga, smutsiga ungar på väg upp mot korsningen, där Ma Sharpe ska sätta sina barn på bussen så att de kommer till skolan.

Hon tjänar piga som alla andra, Ma Sharpe. Hon är lika fattig som vi alla. Men hon har ryggrad, som min försupne man Samuel brukar säga. ”Ma Sharpe har ryggrad”, brukar han säga när han ser henne komma hem på eftermiddagarna, nätt i steget i lervällingen som ska föreställa gata. ”Framför allt har hon ingen alkis till man,” svarar jag surt. När jag tänker på det kommer jag på att det kanske är förklaringen till att hennes barn är propert lappade och rena, att de går i skolan och att de där på varje lunchrast kan duka upp en enkel men närande lunchbox. Ma Sharpe har bara sin lön som husa men hon har i alla fall den. Blir inte av med den. Den räcker till tvål och till bönor. Den räcker till skoluniformen, till näsduken som torkar den smutsiga näsan, till... men kraften? Var får hon kraften? Hon måste tvätta i floden, dit de rikas avlopp rinner, hon som vi. Varför är just hennes tvätt snövit? ”Det finns en dynamo i henne,” säger Samuel. Han sneglar på mig, kollar att jag inte blir arg. Men jag nickar bara eftertänksamt, för jag vet plötsligt vad det är. Jag vet vad det är med Ma Sharpe. Ma Sharpe drivs framåt av sina förhoppningar för sina barn. Av önskan att ge dem ett annat liv. Här i vår slum där det inte saknas omöjliga drömmar har Ma Sharpe en särställning för att hon inte drömmer, utan hoppas. Hon tror så starkt att man kan forma sin verklighet att hon liksom... kan det.

Se, nu går hon där och leran har ingen makt över hennes skor. ”Ingen är för fattig för att putsa skorna,” har hon sagt till Ma Jackson. Makten är hennes. För en gångs skull vänder jag mig till min make. Jag säger: ”Jag tycker det är något otäckt med Ma Sharpe.” Han säger ingenting. Ruskar bara stilla på huvudet och tuggar på sin eviga tändsticka. Jag tycker det är något otäckt med Ma Sharpe. I kväll när Samuel har gått hemifrån ska jag gå till Ma Browne och se om hon kan göra något åt Ma Sharpe. Det kan hända att hon inte vill. Att Ma Sharpe till och med rår på Ma Brownes siarben och förbannelsesnäckor. I så fall är Ma Sharpe den enda.

(Utmaning: skriv om misär)