Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 30 april 2012

Mellan styrsel och yrsel


Jag förstår inte vad som händer mig. Huvudet svirrar skumt fast jag inte åker enhjuling och jag pustar fast jag inte sprungit. Ringde mitt ex alldeles nyss, bara för att höra av mig. Nej. Du vet. Ibland ringer man bara för att och så finns det ändå en hemlig agenda långt, långt bak i skallen, den här gången i form av en teoretisk tankelek om hur vi skulle kunna komma tillbaka till varandra. Det förstod jag i och för sig var uteslutet så fort jag hörde hennes röst men jag blev ändå slagen ur banan när hon började prata om en annan. En annan som hon gick och suktade efter. Det var då det började snurra i skallen.
Har du några känslor? frågade hon.
Öppet. Nyfiket. Odramatiskt.
Neej, sa jag mörkt.
(Det skulle ha varit du, sa jag inte.)
(Jag sa inte att i teorin är vi gjorda för varann.)
(Jag lyckades avsluta samtalet till slut)

Nu sitter jag med telefonluren i handen och balanserar mellan styrsel och yrsel. Jag vill inte ha henne men jag vill inte heller att någon annan ska ha henne. Är jag så lumpen? Är detta jag? Vad är det jag vill?

Jag är lycklig i min ensamhet så länge hon inte är ännu lyckligare med någon annan. Jag vill att vi båda ska vara ensamma till evig tid.

Det är vad jag vill i min småaktighet. Allt annat gör mig yr.

(Utmaning: skriv om yrsel)

ps. Uttrycket ”mellan styrsel och yrsel” har jag snott av Martina Lowden.

söndag 29 april 2012

Smygande skymning


Kvällar av vitt ljus. Runt dig smyger skymningen som en doft, som en vålnad – aldrig riktigt där, aldrig riktigt gripbar. Det är ljust långt efter att du kapitulerat, tänt lampan – du ser inte vad du håller på med men himlen är ännu ljus.

Vårskymningen gör dig rastlös. Du vill vandra bland block av betong. Tar fram en smutsig remsa, åker in till stan. Hötorget blir bra. Det går ilningar i luften, antydningar om ett förestående möte. Löften, rentav. Nog måste ni vara två som känner till vårens drifter? Minst två bland dessa sena vandrare... Det gäller bara att hitta den andra.

Du går varken fort eller långsamt. Vandrar bland höga hus. En hjärtskärande ensamhet, en lika hjärtskärande känsla av att höra till. Kanske är det vad ilningarna i luften vill säga dig: inte att du ska möta någon utan att du hör ihop med alla, med den här världen, med myrslokarna och vitsipporna och...

Det är ett hårt och svårt budskap, som kräver att du behåller öppenheten i all tid, i stället för att hitta någon, fästa dig, sluta dig igen. Det är ett hårt och svårt budskap och det enda som ger frihet. Plötsligt inser du att du gått i mörker en stund. Skymningen har än en gång gäckat dig. Det är natt.

(Utmaning: skriv om att smyga)

lördag 28 april 2012

Från kub till kub


Som alla andra på kontoret sitter hon halvt instängd bakom glas. Där slutar alla likheter. Inte bara är hon vackrare än någon han någon gång sett, hon är så sexig när hon ställer sig i rökrutan och tar ett bloss, vilket hon gör två gånger om dagen: efter förmiddagsfikat och efter eftermiddagsfikat. Fast de senaste dagarna har hon mest suttit i sin glaskub och bitit på naglarna.

När han ser hennes vånda tar han tre cigarretter, slår in dem fint i ett lindlöv och lägger dem på hennes stol vid ett tillfälle när hon inte är på sitt rum. Sen ändrar han sig. Hon är i och för sig överjordisk men hon kan ha råkat prutta på stolen. Vem vill röka sitt eget prutt? Inte han och förmodligen inte hon. Han flyttar gåvan till skrivbordet och smyger ut.

Det är hans första uppvaktning av henne. Från sin kub har han spanmöjlighet på hennes kub. Han ser när hon kommer tillbaka. Ser hur hon brister i gråt och så småningom rödmosig går iväg till rökrutan och röker en av hans cigarretter. Han vågar sig ut ur kuben och strosar sakta på nålfiltsmattan så att hon måste stöta ihop med honom på tillbakavägen. Medan han väntar övar han på sin replik: ”Inte behöver du gråta av tacksamhet, jag ska nog förse dig med cig.” men när hon kommer säger han bara fåraktigt:
– Det var jag!
Var det du som..? säger den överjordiska.
Jaa.
Han är delirisk av lycka, tänker nästan berätta hur han besparat henne hennes prutt men avstår i sista stund, innan örfilen landar tungt men ändå snärtigt på hans kind.
Du har förstört allt... säger hon när hon sexigt går tillbaka till sin kub.
Hon säger mera också men det hör inte han. Han vet bara att han är långt från hennes gunst – ja, att han kanske aldrig kommer att nå den – och att han från och med nu bara törs titta trånande på henne från kub till kub, aldrig vågar stiga ut och vara med när hon är med där ute. Han söker fram ”Yesterday” på Spotify och sätter på den. Det är det enda som kan trösta litet nu. ”Yesterday” och statistiken för tredje kvartalet. Han ritar ett fint cirkeldiagram i lila.

(Utmaning: skriv om att uppvakta)

fredag 27 april 2012

Kockens yngste


Jag är kockens yngste gosse och jag är så liten att jag inte syns. I förväg smet jag till kapellet, bara för att jag tyckte att fröken Eyre var så vacker – en dag i sitt liv så vacker – i sin vita, enkla klänning och den lilla slöjan. Jag tyckte om fröken Eyre. Följde ofta efter henne och hon såg mig inte. Hon såg mig inte heller när hon störtade in i kapellet, andfådd, vid herr Rochesters hand. Slöjan satt litet grand på sned men hon var ostyrigt vacker, med röda kinder och bröst som hävde sig. Jag undrade om det var sant, det som de brukade säga om natten efter bröllopet. Jag är för liten för att egentligen veta.

Vigseln hade redan börjat när de två svartklädda herrarna trädde in. Då stod jag mitt i gången, förtrollad av fröken Eyre och av aktens bleka skönhet, så de såg mig men det gjorde ingenting, för de visste inte vem jag var.

Sen hände allt så fort och skönheten var borta. Herr Rochester var som grön och röd och svart i ansiktet av vrede. Jag såg över axeln när jag rusade ifrån kapellet hur han själv störtade ut därifrån, med fröken Eyre i ett hårt grepp som en liten svans efter sig, och prästen, och herrarna. Det enda jag tänkte på var att förvarna, så att inte buffén skulle ställas fram och tjänstefolket hurra och allt bli pinsamt. Som om det inte redan var pinsamt. Mer än så. Skandalöst förödmjukande. Min stackars fröken Eyre!

Det är inställt!” flåsade jag när jag kom fram till fru Fairfax, som stod i sin finaste hätta strax intill raden av tjänstefolk som skulle gratulera. ”Det kom två herrar som kunde anföra hinder”, fortsatte jag. Och så sa jag det oerhörda men jag viskade det bara i fru Fairfax öra: ”Herr Rochester har redan en fru! Här i huset! Här på Thornfield!”

Nu hördes skrapandet av steg på gruset. Fru Fairfax hann bara klappa i händerna och säga till tjänstefolket att skingras innan herr Rochester med följe svepte in i salen där vi stod och vidare uppför trapporna mot vinden. Fru Fairfax grät faktiskt. Det gjorde jag med, när jag gått och lagt mig på kvällen. Jag tänkte på stolta fröken Eyre som utstått sådan smälek och undrade vad som skulle behövas för att hon skulle resa sig igen.

Det har jag aldrig fått veta. På morgonen var hon borta. Hon hade klättrat ut genom sitt fönster. Blev hon ett med hedarna? Fick hon en fristad någonstans? Det grubblar jag på varje natt när jag inte kan sova. Och så tänker jag på hur vacker hon var bakom slöjan och på allt hon skulle ha gjort med herr Rochester på nätterna och så blir jag full av sorg, så full av sorg att jag går ut och ropar hennes namn. Men då ropar jag inte ”fröken Eyre”, utan jag tar mig ohörd friheten att kalla: ”Jane, Jane” och det känns mäktigt och stort i mitt inre.

(Utmaning: skriv om en förvarning)

torsdag 26 april 2012

Släktingen på vägen


Flickan går på den raka vägen i sommarhettan. Att det är så varmt?! Det är ju i Norrland, tänker hon. Hon ska till affären åt farmor och hon vet precis vad som händer när hon kliver in på Konsum inne i byn. Då kommer tanterna i affären att säga att Arvida – det är farmor, det – har ringt och sagt några varor som hon hade glömt att säga till flickan. Flickan blir alltid generad över detta, samtidigt som hon tycker att det är litet kul. Alla får skratta åt farmor.

Men än är det en lång bit kvar till Konsum. Små, små pärlor av svett tillrar utför flickans ryggrad. Hon börjar önska att hon tagit lillebror med. Han går långsamt men han är ett sällskap, i alla fall. De hade kunnat stanna och leka litet när de blev trötta. Eller så kunde hon ha tagit farmors gamla cykel men den är så otäckt stor.

Det är så varmt att luften liksom står och vibrerar ovanför marken. Nu, ur den vibrerande luften framför henne, kommer en man rakt emot henne. En liten, tjock man, precis som farfar. Men det är inte farfar. Mannen ser overklig ut där han kommer ur den vibrerande luften. När han lyfter på hatten för henne är det som om någon på film lyfter på sin hatt. Hon stannar, räcker fram en osäker hand.
Är vi släkt? frågar hon.
Jaa, säger mannen.
Farfar säger att alla är släkt häromkring.
Och farfar har rätt. Vem är din farfar?
Verner Eriksson i Söderfors.
Mannen skrattar.
Nog är vi släkt, nog. På mödernet och på fädernet.
Är du dubbelkusin, precis som Ragnar och Paul?
Han har manövrerat sig bredvid henne och lägger nu armen om henne.
Ska vi gå upp i skogen och röka en cigarrett?
Han säger det kelet, som om de gjort det hundra gånger förut.
Jag röker inte, säger flickan principfast och lirkar sig ur hans grepp.
Men vi kan gå upp i skogen i alla fall. Jag kan ta dig till Konsum sen och köpa karameller.
Jag är just på väg till Konsum.
Hon börjar gå igen och han går med. Det är i och för sig svalare i skogen men vem vill sitta där med en fet farbror som man i och för sig är släkt med på fädernet och mödernet men inte riktigt bekant med?
När jag kommer hem till farfars igen ska jag fråga vem du är, lägger hon till. Vad heter du?
Eberhard, mumlar han och börjar med ens gå fortare. Hon skulle inte hinna med även om hon ville.
Tyvärr, flickan min, du missade just paradisets port, ropar han bakåt till henne.
Och du går fel, ropar hon tillbaka. Du kom från det där hållet!
Flickan skäms. Det här ska hon inte berätta för någon. Att hon har klantat till det och missat paradisets port fastän hon är så stor, behöver ingen veta.

(Utmaning: skriv om släktskap)

tisdag 24 april 2012

Glad påsk


Och i den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sa: 'Detta är min kropp som är utgiven åt er...'”
Skärtorsdagskväll. Lisa skruvar på sig i kyrkbänken. Hon vet inte varför. Hon älskar ju mässan, älskar att följa Jesus på hans väg genom Stilla veckan, föreställer sig att han vet. Men nu känns det bara obehagligt och det har inte med Jesu förestående lidande att göra. Någonting är fel. Någonting gör att hon inte kan gå in i påskens mysterium.

Det är Pelle som ger oron dess riktning men först på kvällen på Långfredagen. ”Har du hört av Filippa? Kommer inte hon över någonting i påsk?” Lisa tittar på honom, flackar med blicken i ett försök att ta in vad det är hon har känt det senaste dygnet. ”Nej, jag har inte hört av Filippa.” Hon tycker själv att det borde låta ödesmättat men Pelle säger bara: ”Ja, då vill hon väl vara i fred, som vanligt.” ”Jag har inte hört av Filippa och det är fel!” utbrister Lisa. Hon förvånas själv av sin gälla röst. Det är för att Pelle säger ”Ta inte i så!” som hon inte gör något med en gång, annat än att försöka ringa Filippa.

Den natten slumrar hon bara i korta stötar. Tänker på väninnan, hur hon magrat de senaste månaderna, blivit ännu ledsnare, suttit och gråtit i många timmar, blottande sin dåliga självkänsla och sina högt uppbyggda skuldkänslor. Hur hon ändå har en fristad här, hos Lisa och Pelle, dit hon tittar in på sina långa promenader, som är det enda, säger hon, som skingrar ångesten. Promenaderna och besöken här, vill Lisa tro.

Lisa stiger upp klockan fem på Påskaftons morgon, lagar te och plockar fram nödpaketet med smuliga, gamla cigarretter. Klockan åtta ringer hon Stefan. ”Glad påsk. Du, har du hört något från Filippa på ett tag?” ”Neej. Nej, det kan jag inte säga.” ”Inte vi heller och hon svarar inte!” ”Men det är väl normalt,” säger Filippas ex-man luttrat. ”Den här gången är det inte normalt!” Återigen rösten sådär gäll. ”Jag vill att du åker dit, du som har nyckel”, säger Lisa och försöker låta betvingande.

Senare, när ambulansen kommit och gått och när Stefan städat undan det värsta i Filippas lägenhet, sitter han skakande vid Lisas och Pelles köksbord och blir debriefad. Filippa hade barrikaderat dörren, så Stefan hade varit tvungen att göra åverkan för att komma in. Då förstod han äntligen vad Lisa hade känt på sig. Filippa hade legat framstupa i soffan, på soffbordet en flaska whisky och ett glas med en bottenskyla av intorkade, krossade tabletter. När han lyckades vända på henne – hennes kroppstemperatur hade redan sjunkit och hon var stel – var hon grisig av spyor och hade ett trycksår i ansiktet av kudden. ”Men hon levde. Hon levde! Fast det skulle hon inte ha gjort länge till.” Han vänder sig till Lisa. ”Hur visste du? Hon kan ju lätt vara onåbar i en vecka?” Lisa skruvar på sig besvärat. ”Jag bara visste. Nu koncentrerar vi oss på Filippa.”

(Utmaning: skriv om intuition)

måndag 23 april 2012

Drift


Soffan som är nedsutten och klädd i storblommig, solkig kretong hittades i en container och bars till kollektivet en stilla natt av alla fyra medlemmarna. Nu halvligger Svante i den med datorn i famnen och en påse ostbågar bekvämt placerad på golvet. Jonatan kommer in, flämtande och blöt.
Sprungit långt? frågar Svante men han vänder inte blicken från datorn.
Nån dryg mil, pustar Jonatan. Och så litet intervallträning i Blekholmsbackarna på det...
Vad driver dig? stöter Svante fram och nu är hans uppmärksamhet fokuserad på kamraten.
Jonatan ser förvånad ut.
Det har jag ju sagt! Jag ska springa Lidingöloppet!
Svante smackar irriterat.
Det är knappast någon djupare motivation. Om jag ställer frågan såhär, då: varför ska du springa Lidingöloppet?
För att det är kul... För att det är en prestation... För att komma igång... Äsch. jag vet inte. Jag tror att motivation är en efterhandskonstruktion.
Jonatan börjar jogga på stället.
Det är för att du är en snurrig humanist som kokat huvudet i för mycket kultur. Drifterna är biologiska.
Tror du på Freud? På libido? Att allt är sex? frågar Jonatan medan han börjar göra diskreta åkarbrasor.
Han har slutat flåsa nu.
Tills jag såg dig börja träna skulle jag ha sagt att det handlar om att söka njutning och undvika lidande. Du omkullkastar den ganska solida teorin, säger Svante och tar en näve ostbågar.
Jag går inte på de där enkla modellerna. Visst, rent biologiskt är vi här enbart för att föra våra gener vidare men nu har vi ju blivit de här komplexa varelserna med massor av olika drifter: makt och status och kärlek och...
Och du menar att inte allt det där är sex, om man renodlar?
Ja, det menar jag.
Nu har han börjat darra.
Du, säger han. Jag måste gå och duscha.
OK. Och varför vill du det? frågar Svante och kniper med ena ögat.
Söka njutning, undvika lidande, svarar Jonatan dovt.

(Utmaning: skriv om motivation)

söndag 22 april 2012

En liten grej bara

Jag finner ingen annan utväg än att ringa brorsan.
– Du, hur känns det att få en kallsup?
– Det vet väl varenda människa?
– Bra! Berätta då!
– Men har du aldrig fått en kallsup?
– Jo, men jag har glömt hur det känns. Visst spänner det liksom åt sidorna i halsen?
– Så där detaljerat vet jag inte. Det känns hemskt. Det känns som en kallsup.
– Thanks for nothing!
– Varför vill du veta det?
– Research.
– Research för vad?
– Äsch, en liten grej bara. Jag tänkte fylla badkaret och hoppa i och ge mig en kallsup men jag har inte tid att bada. Dessutom kräver det 14 kilowattimmar att fylla ett badkar med varmvatten. Visste du det?
– Nä.
– Att torka en tvätt i torktumlare tar 2,2 kilowattimmar.
– Det måste ju vara fel?!
– Det stod så i DN.
– DN har blivit som en kvällstidning. Byt till Svenskan. De granskar alliansen.
– Är det kvällstidningsmässigt att berätta hur mycket el som går åt för olika hushållsgrejer?
– Nej, inte direkt. Men har de kollat sina siffror ordentligt? En torktumlare måste ju ta en massa ström.
– Ja, jag reagerade också på det. Det är därför jag har kommit ihåg det. Men OK, nu måste jag jobba vidare.
– En söndagsmorgon? Med vad då?
– Äsch, en liten grej bara.

(Utmaning: skriv om en kallsup)

lördag 21 april 2012

Grus grus

Jag vet ingenting om världen men världen vet om mig. Undrar hur stor den är? Räcker det med den här jorden, som tryggt håller mig kvar fast jag stretar och vill ut i atmosfären? Den är hård i år, jorden. De säger att det har varit för litet snö. Tjälen har nått djupt utan lagret av vit isolering. Jag kastar planteringsspaden och går ut, utanför gärdsgården, över ängen och in i den fuktigt välkomnande skogen, böjer knä inför en plätt med blåsippor. Jeanstyget suger upp vätan men det struntar jag i. Mitt våroffer. Allt jag vill är att samspråka med blommorna en stund. Befästa våren. Ja, jag är en banal typ. Blir låg på hösten och glad på våren. När vårsolen tänds vid påsktid, tänds lampan också i mig och jag ger mig ut att finna tussilago, markplanets lilla sol, den gladaste av dem alla. Som en femåring. Fast buketterna har längre stjälkar. Nu är knäna riktigt blöta och kalla. Jag skakar litet grand. Bereder mig på att stiga upp när jag hör ett knarrande, melankoliskt anrop från mossen i dalen på andra sidan skogslyckan. Jag är urusel på fåglar. Stor eller liten? Går den att få syn på? Jag rantar iväg genom skogen, kortaste vägen, gör mig riktigt andfådd tills jag kommit en bit nerför åsens andra sida. Där saktar jag in och börjar smyga. Nere i skogsbrynet nu. Jag hade inte behövt smyga. De är fullt upptagna av sin stiliserade dans, de två grånade dansmästarna som för länge sen slutat ha något att bevisa. Ett par som skyr trängseln vid Hornborgasjön, som vet vad svängrum gör för extasen. Har de tagit sig hit upp tillsammans eller råkade de träffas på den här mossen av en slump? Hur känns en tranas åtrå? Jag börjar fråga, som vanligt, i stället för att betrakta. Är det därför jag känner mig så osäker på min plats på jorden? Nu ställer jag frågor igen. De uråldriga dinosauriesläktingarna ute på mossen – deras samspel är makalöst, de kommer att hålla på till denna tidsålders slut och så länge de dansar håller de fast våren och hjälper jorden att spinna i rätt takt. Så att jag kan hållas kvar. (Utmaning: skriv om ett lockrop)

fredag 20 april 2012

Språkets mjukaste ord

Något mjukt landade invid mig på sybordet som jag satt på. Det var i augusti nittonhundrasextiosex och jag hade bruna ben och sommarvitt hår. Jag minns inte att jag kände på honom men jag förstod i alla fall att han var mjuk, fast han var röd och liten som en fågel. Jag var två och ett halvt. Han bara låg. ”Lägg ner honom på golvet, så att han får krypa.” begärde jag myndigt, om och om igen, med högre och högre röststyrka. Jag visste. Bebisar kröp. All min exklusiva kunskap om bebisar sammanflöt i detta: att de kan krypa. Det kunde inte han, sa de. Min ilska var som ofta parad med sorg.

Men jag lekte med honom, den lilla mjuka. Han var så liten att han satt i baby-sitter men han fick vara med i mina lekar. Den hösten var det cirkus, mest. Så småningom blev det alla möjliga rollekar, Röda och Vita rosen, poker, med andra och med varandra. Det tog inte lång tid, så hade han växt om mig. Först fysiskt, sen mentalt.

Vi ses inte så ofta som jag skulle vilja. Det blir inte av. Men när vi träffas är det som om vi har alla åldrar i oss. Till och med litet av cirkusåldern, när han satt och vaggade i baby-sittern och jag red baklänges på gunghästen. På det sätt som jag kan, älskar jag honom. ”Syskon” är språkets mjukaste ord. Det låter som små kullriga, ludna varelser som ligger hopkrupna i samma säng. ”Syskon”.

(Utmaning: skriv om något mjukt)

torsdag 19 april 2012

Städningens hemlighet:

Det handlar om blicken. Blicken för sakerna omkring sig. Man får inte hamna i halvt förandligat tunnelseende, fokuserad på sina projekt. Det gör Gerda. För henne är det rent fysiskt smärtsamt att vidga synfältet. Om hon någon gång märker att det är grus och damm på golvet – och i så fall är det mycket grus och damm – ser hon det dessutom som en personlig förolämpning. Ännu ondare gör det henne att faktiskt ta itu med städningen. Det är som om hon aldrig gjort det förut, som om lyftandet av varje pryl som ligger fel är en plåga. Hon får städa många gånger om, först de gånger hon planerar och tänker på det, sedan när hon sent omsider börjar.

Det är heller inte bra att ha en vad vi kallar hemmafruneurotisk blick för ytorna och tingen. Det har Stig. Föremålen i hans hem skulle lika gärna kunna vara omgärdade av rep, som på ett museum. Inte ett dammkorn får finnas. Inga tecken på mänskligt liv. Böckerna i alfabetisk ordning i bokhyllan, små dukar under varje prydnadsanka. En gång i veckan tar han fram pincetten och plockar frömjöl och annat skräp ur spåren som glasen glider i på den inglasade balkongen.

Efrosyna har det bäst. Hon ser inte bara sitt eget själsliv, inte heller bara den materiella världen. För henne är ordning någonting organiskt och därför lätt att upprätthålla. Resultatet blir ett levande och vackert hem som aldrig lyckas bli ostädat. Dammsugaren och wc-ankan tar hon fram en gång i veckan, dammtrasan varannan och moppen litet då och då. Städning är en syssla mitt i livet, varken självändamål eller mentalt hot.

Men allra bäst har förstås Merete det. Hon har ett litet troll som städar åt henne när hon sover.

(Utmaning: skriv om att städa)

onsdag 18 april 2012

Att leva

Frukostbrickan är vit med koboltblått, snirklande blommönster. Georg dukar fram yoghurt med en slatt svartvinbärssylt och mycket bran flakes. Kollar att kaffet inte är för varmt innan han häller det i pipmuggen. Hon kommer att kasta sig över kaffet. Alltid så förtjust i det. ”God morgon, Estrid!” säger han i dörren. Hon är på bra humör, kuttrar ett djupt ”Jaa”. ”Ja” och ”nej” är allt hon kan säga. Allt hon kunnat säga i sju år.

Brickan på sängbordet. Höja huvudänden. Svänga sängbordet in över sängen. Estrid greppar pipmuggen. ”Idag är det lördag”, säger han. ”Vi får rå oss själva hela dagen.” Inget spring av hemtjänstpersonal, ingen oro att något trots allt ska hända när han är på jobbet. ”Jag tänkte att vi kunde sitta en stund i trädgården, mot väggen. Gräsmattan är full av scilla och det är varmt där det är lä.” Hon tar pipmuggen från läpparna för att säga ”Ja!” Trädgården var hennes hem och stolthet och hon älskar naturens skönhet. Hon är med. Hon är otvetydigt med. Georg får tårar i ögonen. Om ett par år går han i pension. Hur hade de inte sett fram emot pensionen – de få gånger de tänkte på den. De var bara femtiofem när Estrid blev sjuk. Mitt uppe i. Ett liv som var som det skulle vara. Och så detta. Han börjar bläddra bland sina nu invanda klyschor. Det finns inga garantier. Kommer dag, kommer råd. Ingen får mer än han eller hon kan bära. Och varje gång någon frågar honom hur han härdar ut, kontrar han: ”Hur härdar hon ut?”

Väggen bredvid sängen är fulltapetserad med bilder. På barnen. De nya barnbarnen. Sånt Estrid tycker om. Äldsta dottern Cecilia är mycket noga med att bilderna byts ut efter ett par månader. Det är nog en bra idé. Men tänk om Estrid, likt ett barn, fäst sig särskilt för ett visst foto på en viss plats på väggen och inte kan förmedla det. Tänk om hon brukar ligga och smeka det fotot med fingertopparna när hon ska sova. Tänk om det är hennes trygghet. Cecilia tar god tid på sig när hon byter bilder, frågar mamman för varje bild: ”Får jag ta ner den?” Ibland, bara ibland, får hon ”Nej” till svar.

Georg har blivit gråtmild de senaste åren. Starkare, säger vissa. Ödmjukare, säger en del. Själv tycker han att han främst är gråtmild. Självömkan ligger inte för honom, tårarna kommer när han tänker på andra som drabbats långt mer. De som har partners som blivit personlighetsförändrade. Aggressiva. Och han tänker på Cecilias kompis Anna, som blivit utförsäkrad och lever på soc. Det är en lång historia, han skojar med henne och säger att hon är som Job i Bibeln. Henne beundrar han mest. Hon är inte alltid glittrande glad men hon är grundnöjd med sitt liv och tar motgångar sakligt och med litet ego. Anna har inget kuvat över sig, verkar varken slagen av ödet eller nedtryckt av att inte ha någonting att röra sig med. Georg undrar om han överhuvudtaget skulle ha sett Annas situation lika tydligt om inte Estrid och han drabbats som de gjort. ”Genom att uthärda hjälper vi varandra att uthärda, håller du med om det?” frågar han Anna när hon och Cecilia anslutit sig till Estrid och honom vid väggen i vårträdgården. Anna svarar inte omedelbart. ”Jo... jo, så är det väl,” säger hon efter en stund, inte särskilt intresserat. När hon ser att han blir ledsen, tillägger hon: ”Jag gillar inte ordet 'uthärda'. Jag skulle inte ha klarat mig alla år om jag sett det som att 'uthärda'. Jag vill leva så fullt jag kan, oavsett omständigheter. Men visst hjälper vi andra att leva sina liv genom att ta ansvar för våra egna, ” avslutar hon litet tröstande, vänder sig mot honom som för att klappa honom på armen men ångrar sig och klappar Estrids. Björkens knoppar är sprickfärdiga och scillan lyser blå. ”Ja!” säger Estrid.

(Utmaning: skriv om att uthärda)

tisdag 17 april 2012

Borta

Vi som har städat. Vi som har planterat. Vi som har skött om vårt hus. Ledsna blir vi när vi får höra hur mycket som måste åtgärdas. Murbruket som kalvar på garagets vägg . Bastudörrens list som är fuktskadad nedtill. Droppet från taket över förstubron. Han visste ju vad som måste göras, och hur, även om han inte alltid kom till skott. Nu var det länge sedan det fanns någon i huset som kunde hantera verktyg ordentligt. Som kunde skarva i trettio centimeter tryckimpregnerad trälist så att det knappt syntes. Det märks på ett hus när den som tar hand om strukturen är borta, även om vi tyckte att han var ganska lat. Det liksom suckar, huset. Suckar och kröker rygg. Ser ut som om det inte är riktigt omhändertaget, hur mycket vi än städar.

(Utmaning: skriv om att åtgärda)

måndag 16 april 2012

Måste mycket längre

Historien visar:
när man blir avfärdad,
tystad och förlöjligad
har man kommit ganska långt.

En slav som klär upp sig!
En kvinna som talar!

Århundraden av icke-varo,
av förtystnande, ligger bakom.
Århundraden när vi i samförstånd
byggde våra mentala fängelser.

Ja, när man blir avfärdad
har man kommit långt.

Mycket längre måste man komma.
Smygförtystnandet brer ut sig
under jämställdhetens svala kappa.
Minns systrarna från förr!

(Utmaning: skriv om att avfärda)

ps. ”förtystnande” är ett ord jag hittade på själv. Har någon ett befintligt ord som skulle kunna passa? ds.

söndag 15 april 2012

Drabbande möte i tågkupé

Låtsas med mig. Låtsas stilla och mjukt: att världen snurrar runt sin axel. Att vi ska mötas igen. Att denna resa ska vara för alltid. Min mobiltelefon plötsligt tung av ditt nummer. Jag försöker förklara men det blir barnsligt. Vem kan förklara det barnsliga? ”Vi säger att du var... och jag var...”

Att låtsas är barnsligt. Vi gör det varje stund. Men skit i det: nu börjar vardagen och du är inte där i min och jag finns inte i din. Fortfarande, när vi befinner oss i vår kupé, framstår detta som ett helgerån, som att sätta sig upp mot gudarna

När jag kommer hem kan jag näppeligen låtsas. Jag kan inte säga till min fru: ”Vi låtsas att du är hon som jag mötte på tåget från Stockholm” Och så sexuell vidlyftighet på det. I hela lägenheten.

Du har ingen partner. Det har du sagt. Du sa det och så gav du mig ditt telefonnummer. När jag hade lagt in det, gav jag dig mitt. Jag tordes inte fråga om din telefon antog en högre specifik vikt. Kanske hade jag bara låtsats att min blev tung?

Så här är det: två personer har bevisligen mötts på Stockholmståget. De har bytt några fraser och till och med en kyss när ingen såg på. Det låter litet sjaskigt. Det är inte jag. Jag drömmer. Kanske ska det tas ifrån mig? Det vore en gåva.

På perrongen säger jag adjö. Solkig snö här och där gör dig också fläckvis solkig. Jag kysser dig abrupt. Sen går jag. Jag låtsas att mina ben kan bära mig, att jag är bekymmerslös och fri.

(Utmaning: skriv om att låtsas)

lördag 14 april 2012

Lämnad att förstå

Det var länge sedan. Det fanns inga mobiltelefoner. Men Poste Restante fanns på varje huvudpostkontor. I Madras, Bombay, New Delhi och Calcutta. Kathmandu. På en massa andra ställen också, förstås, men det var de här städerna jag hade angivit till dem därhemma, med en ungefärlig vink om när jag skulle komma att passera.

Det var roligt att söka i de stora lårarna med brev. Först på efternamn, sen på förnamn. Det hade ju kunnat komma fel. Roligt och skräckinjagande. Hade han inte skrivit hit heller? Nej. Han hade inte skrivit hit. I Delhi fick man gå till posten i gamla Delhi också, för att vara säker. Där vittjade jag en god skörd. Åtta brev, tror jag. Inget från honom. Ett från mormor förstås. Minst ett från mormor på varje plats.

Jag borde ha dragit slutsatsen där och då. I Delhi.

Han skriver inte, han är inte intresserad längre. Vad som helst kan hända på några månader.

Men jag hängde mig felaktigt fast vid detta ”vad som helst”. Vad som helst kan göra att man inte har tid att skriva till sin flickvän på några månader.

Själv skrev jag. Mindre och mindre allteftersom resan fortsatte men jag skrev då och då. Iakttagelser, korta betraktelser. Inga ord om min smärta.

Till slut kom jag hem. Åkte ny, fin flygbuss in till stan. Den skandinaviska tystnaden som ett dämpande täcke. Ringde. Ja, förnedrade mig till att tro att allt skulle vara som vanligt. Ringde omedelbart. Förnedrade mig till att bjuda hem honom till mina föräldrar – jag bodde ingenstans än.
Nu skulle allt bli som förr.

Men det blev inte så. Jag borde ha dragit slutsatsen där och då. I Ludvika. Bara en idiot drar inte sådana slutsatser.

Det tog en sommar. Han lämnade åt mig att förstå att han hade gjort slut. Jag förstod det väl ganska fort men jag kände mig så förnedrad. Hur skulle jag ha kunnat förstå i Madras eller Calcutta? Nu var det en annan sak. Men ändå. Jag var så seg på att dra rätt slutsats för att jag inte trodde honom – inte trodde någon och allra minst honom – om ett sådant strutsbeteende.

Man måste förstå för att kunna leva bland människorna. Den som inte förmår dra rätt slutsatser är löjlig.

(Utmaning: skriv om en slutsats)

fredag 13 april 2012

På Ithaka

Natt på Ithaka. Penelope repar stilla upp sin väv. Tålmodigt, som om det vore första gången, lösgör hon inslag efter inslag. Det prasslar i borgen av friare på helspänn, friare som turas om att hålla vakt. Bara i sitt tornrum är hon säker undan allas blickar.

Hon var ung en gång, då, när han reste. Det är hon inte nu. Brösten hänger och det har kommit silver i hennes hår. Thelemakos är en ung man och Penelope har besvär med reumatismen. Hon lägger sig ensam på sin hårda bädd när trådarna är ordentligt nystade igen. Hon är redo. Vävramen är redo. Allt är iordningställt för ännu en tröstlös dag. Hon väntar på ett besked som hon anar aldrig skall komma.

På morgonen efter frukost klyver hon havet av män i den stora salen med den kvarvarande kraften av sin kropp. Vävramen bärs bakom henne av en piga. Penelope sätter sig på den lilla estraden i salens ände, tar upp tråden, uppruggad efter att ha varit i vävramen många gånger, och fortsätter väva. Att det kommit en ny luffare till salen har hon inte sett, fast hennes klädnad har rört vid honom när hon passerat och han har känt hennes doft. Hur ska hon orka ge akt på varenda vandringsman, när hon så desperat väntar på ord från Odysseus? Tävlingen skall äga rum idag.

Så är det, förstår du: vi kan längta så hett efter besked att vår älskade äntligen är på väg tillbaka från striden, att vi inte ser att vi har honom mitt för ögonen. Och Penelope skall komma att erfara att ordspråket är sant: ”Allt kommer till den som väntar, men när det kommer är man inte längre densamma.”

(Utmaning: skriv om ett besked)

torsdag 12 april 2012

Handlingens lov

När jag ber henne köpa något billigt går hon förbi pölsan och isterbanden och strömmingen och köper hårda, böjda tunnbröd som smakar härsket. ”Men det är ju tacos,” säger hon. Tackos. Vem har hört talas om tackos? Och osten och pepparsåsen och ett paket köttfärs och litet smått och gott. Det blir många sköna slantar. ”Jag bad om något billigt,” säger jag. ”Det här är lättlagat och relativt billigt,” svarar hon. Hon menar inte att låta snorkig.

När jag ber henne köpa något gott går hon förbi grisfötterna och ungnötlevern och laxen och köper – tackos. ”Du vänjer dig vid smaken,” säger hon. Hon måste leva på tackos. Jag försöker lära mig att vara tydlig när jag beställer. Men om jag ber henne köpa stekfläsk och det råkar vara slut, kommer hon hem utan någonting alls. Hur kan jag då göra palten? Grisfötter finns nästan aldrig. Jag ber henne hålla utkik. Varje gång får jag säga vad hon ska köpa, med tillägget: ”men om det finns grisfötter, köp det i stället.” Man vill inte att någonting ska förfaras. Efter varje tackokväll får jag äta torr, stekt köttfärs i tre dagar.

Jag har inte hjärta att säga till henne om tackosen. Hon vill mig väl och handlar åt mig av egen fri vilja. Måndag och fredag, vecka ut och månad in. Innan diabetesen gjorde att de fick kapa benet på mig, tog jag handlandet för givet. Jag var ironisk om det, till och med. Om jag haft mina skånkar kvar idag, skulle jag ha sagt om Handels strejkvarsel att det var ett hot mot vår kulturs innersta kärna. Ironiskt, förstås. Ja, jag äcklades av kommersen. Nu är en av mina högsta önskningar att själv få gå i affärerna, känna på tomater och klädkvaliteter, inspektera köttbitar och tulpanbuketter, handla med sinnena, som jag gjorde utan att veta om det. Åka särskilt till Bromma Chark för att få tag på dem, grisfötterna. Men jag sitter med min stump och mina hundrafemtio kilo i en värld av handel och kan inte handla. Torr köttfärs är min arvedel. I morgon är det fredag, då säger jag till henne.

(Utmaning: skriv om att handla)

tisdag 10 april 2012

stolt och rakt och torrt

I andra halvlek av månaden juli...
nappar abborren
bränner solen
biter myggen...

… och gräset står högt och stolt och rakt och torrt
– det är slagfärdigt!

(Utmaning: skriv om slagfärdighet)

måndag 9 april 2012

Meditationsinstruktion

Tystna in mot dig själv.
Tystna in mot din egen tystnad.
Mot hjärnans tomma aptjatter:
”Hur ska jag sy den där gardinen?”
”Vad ska jag mer göra idag?”
Tystna. Ge akt
på andningen och acceptera tjattret.
Så ska det stillna en dag.

Stilla, fullt vaken tystnad
är det heligaste
och mest helande
av alla tillstånd.

Tystna nu.

(Utmaning: skriv om att tystna)

söndag 8 april 2012

Måste

Tröstlös höst. Pubertala hormoner. Luften så tjock att det knappt går att gå uppför backen vid Vasaskolan. Så tjock att den trycker ner tankar och känslor. Bara optimistiska idioter kan tro att varje seg minut för närmare våren.

Hon går med näsan mot marken. Backen är oändlig. Mittför Bergwalls prudentliga villa hör hon snett uppifrån en röst. Tant Esters.
– Hej Marika!
– Hej.
– Hur är det med mamma?
– Det är väl ganska oförändrat...
Hon gör en rörelse med höften i ett försök att visa att hon har bråttom men kommer inte förbi tant Esters svällande kropp. Tant Ester, som i ett deltagande kuttrande säger:
– Du måste vara så orolig för din mamma.
Det spänner i halsen. Hon nickar bara.

”Orolig?” tänker hon när hon lösgjort sig. Hon är en intelligent person, snart tretton. Hon vet att tanternas fras inte är en uppmaning, utan bara ett uttryck för medkänsla. Ändå blir hon glödande het i bröstet av det där uttrycket: ”Du måste vara så orolig...” Måste vara. Alla andra kan tänka på killar och skoldanser och kläder och plugg, i den ordningen eller någon annan, men hon måste vara orolig för sin mamma. Hon måste vara orolig för sin mamma i en ålder när varenda människa gör allt för att låtsas att de inte har några föräldrar alls. Då ”måste” hon vara orolig för sin mamma. Måste. Och det spelar ändå inte någon jävla roll. Snart kommer hon inte att ha någon mamma kvar, så då kan man säga att hon får vad alla önskar, slippa morsan för gott, men det är inte så enkelt, man ska ha dom och hata dom och låtsas att de inte finns, men de får inte sluta finnas. Det är inte tänkt så.

Långsamt har hon tagit sig upp till krönet. Nu är det bara backen ner. Luften lägger åter lock på tankar och känslor. Hon går segt som en myrslok. Bara de mest sorglösa optimister kan tro att våren så småningom närmar sig. Allt leder fram till en stor vinter och i den kommer alla klockor att stanna. Där tar det slut.

(Utmaning: skriv om att uppmana)

lördag 7 april 2012

Sagan om prinsessan och den fagre gossen

Hon var en vacker prinsessa, utsänd av sin moder drottningen att beskåda det rike som en gång skulle bli hennes. Till sin tjänst hade hon en grym hund och en förtrollad häst. Det var på grund av dessa djurs sammantagna krafter som drottningen tordes skicka ut den vackra prinsessan ensam på vägarna. Många var de unga män som försökte få makt över prinsessan – ja, också de inte alls så unga slog sina lovar – men hundens list och råstyrka och hästens magiska krafter höll henne bättre skyddad än en kohort av stridande.

En afton i skymningen kom prinsessan ridande på sin häst till ett litet värdshus invid en flodmynning och hunden var i följe. Alldeles utanför värdshusporten mötte de en fager gosse. Han var tvättad och vårdad men ack, så trasig i sina kläder, ty han bodde i landets kanske mest förfallna ruckel ett stenkast uppåt floden. Gossen mötte prinsessans underligt havsblå blick, han såg hennes gräddmjölksvita hy och håret som ebenholts. ”En så vacker flicka har jag aldrig sett,” tänkte gossen och var med ens utlämnad åt henne, som många män och gossar före honom. Han försökte nalkas prinsessan men hunden kom ondskefullt morrande mot honom med blottade huggtänder.

Men denne gosse var inte bara fager och utblottad, han hade även den sällsynta gåvan att kunna lyssna till drömmar, så när prinsessans hund hade fallit i sömn om natten smög pojken fram och lyssnade. Men se, under hela natten drömde hunden blott om mat. Så vid dagbräckningen gick gossen och grävde i tunnan bakom slakteriet och hittade ett saftigt märgben. Detta kastade han till hunden när följet gav sig av men han kunde ändå inte komma åt prinsessan, ty när prinsessan satt på hästen var hon skyddad av en järnslagen osynlig ring.

Även nästa natt sov prinsessan på värdshuset vid flodmynningen. Hunden låg nöjd med tassarna på sitt halvätna ben och gossen smög så nära hästen som han vågade för att lyssna till dess drömmar. Men hästen hade inga drömmar, ity han var förtrollad. Bävande klättrade gossen upp till prinsessans fönster för att lyssna där. Och prinsessan drömde! O, så hon drömde! Bland alla vackra drömtrådar kunde gossen trassla fram följande: att om man lyckades binda hästen med sig själv, så var dess förtrollning bruten. ”Binda hästen med sig själv?” Ja, just så drömde prinsessan och eftersom gossen inte bara var fager och utblottad, utan även mycket klipsk, begav han sig till stallet för att fundera.

Om morgonen stod gossen vid hästens sida när prinsessan kom ner till stallet. Det bekom henne föga, ty hon var van vid att beundrare stod där men att de stöttes bort av den osynliga ringen så snart hon svingade sig upp på hästryggen. Hon satt upp. Gossen stod kvar och smekte hästens manke. ”Får jag rida med dig, sköna prinsessa?” frågade han och försökte buga. Utan skydd av hästens förtrollning såg prinsessan hur omåttligt fager gossen var, trots paltorna, och hon lät honom sitta upp bakom sig. Och de red och red, ständigt var de tillsammans och en dag, när de varit gifta i trehundra nätter, frågade prinsessan: ”Hur hävde du förtrollningen av min häst?” Och prinsessgemålen viskade: ”Jag band den med sig själv!” ”Men hur går sådant till?” sa prinsessan och hennes make berättade hur han smitit fram och dragit tre tagel ur hästens svans. Av dessa hade han flätat en vacker fläta med alla sina önskningar i. Sedan hade han slängt flätan runt hästens hals. ”Du är allt både fager och klipsk!” sa prinsessan ömt.

(Utmaning: skriv om tagel)

fredag 6 april 2012

Vad hon inte visste

Vad hon inte visste när hon förberedde sig för cocktailen, var att det hade viss betydelse om hon valde sin röda sari eller det utsökta fodralet i svart. Hon tillbringade en halvtimme med en diskret makeup, synade sina skor och tog en taxi till Arcadia Building. Det var ett stort party. De flesta kände hon inte men hon rörde sig avspänt mellan grupperna, presenterade sig och konverserade, behagfullt avslappnad i vetskapen om att hennes yta möjligen var så perfekt som den kunde bli. Först gick hon fram till värden, Mr. Lal Tennekoon, och uttryckte sin tacksamhet, värdigt, utan later. Han var korrekt men det fanns ett leende på botten av hans ögon.

Vad hon inte visste var att hon var iakttagen. Att det i nästan varje samspråkande sällskap fanns en person, oftast en man, som var avdelad att uppmärksamma varje hennes rörelse, varje ord. Nej, hon trodde att hon var en outsider, en person på marginalen. Någon som knappt hörde dit. Hon var nyss hemkommen från sin mastersutbildning i England, statskunskap och psykologi – med en sådan kombination befinner man sig på marginalen. Hon var nöjd med det.

Vad hon inte visste var att hennes liv snart skulle komma att förändras. Hon visste inte att det storståtliga cocktailpartyt var arrangerat bara för henne, för att hon skulle synas i varje söm. När hon sjönk ner i den fjädringslösa taxin för att åka hem till Mount Lavinia kunde hon glädja sig åt en ovanligt trevlig afton med ovanligt många regeringstjänstemän. Hon visste inte att hon snart skulle få ett erbjudande som hon inte skulle kunna säga nej till. Att hennes utbildning, hennes härkomst – hälften tamil, hälften singales – och nu hennes sätt att föra sig gjort att hon blivit handplockad för en tjänst på inrikesministeriet som integrationssamordnare.

Hon visste ingenting. Hon visste inte att hon skulle komma att känna sig bunden till händer och fötter. Att hennes rörelseutrymme skulle bli intet. Och att hon skulle komma att dö för en kula i huvudet vid trettiofem – om avfyrad av någon tamilsk gruppering eller av högerpopulistiska singaleselement skulle aldrig komma att säkerställas. I taxin rörde hon vid det frasande klänningstyget, kände kuvertväskans trygga tyngd och visste – det visste hon – att hon varit värd att titta på.

(Utmaning: skriv om att skärskåda)

torsdag 5 april 2012

Under Mariornas välde

Maria E är snyggast av Mariorna. Det är Mariorna som styr våran klass. Maria E, Maria 1 och Maria 2. Maria 1 och Maria 2 blev Maria 1 och Maria 2 när vi började ettan, sen kom Maria E i början av tvåan – hon kom från Hunnebostrand – och när fröken tog för givet att hon skulle bli Maria 3, så... så ”knyckte hon spotskt på nacken”, som det brukar stå i mammas gamla flickböcker som jag läser på somrarna under snedtaket på vinden till mormors hus.

Hon vägrade, Maria E. ”Bara Maria,” sa hon. Fröken sa att det inte gick. Efter tre dagar gick hon med på att heta Maria E.

Nu går vi i femman och har magister. Mariorna styr våran klass. Håkan eller Lasse skulle kanske kunna göra det men de tänker bara på fotboll och ishockey. Magistern säger att killar är mindre inriktade på relationer. Jag tror att det är det som gör att Håkan eller Lasse inte styr klassen. Mariorna, dom är inriktade på relationer, dom. Förut var det mest för att styra och ställa. ”Spring till Karin och säg att hon inte får vara med oss längre,” sa de till mig, eller: ”Säg åt Louise att skaffa tajtare jeans.” Nu har de blivit mer inriktade på sina egna relationer. ”Gå till Claes och fråga chans.” Eller Tomas eller Jörgen. Alltid någon tuff kille i sexan som man inte törs prata med. Men jag går. Det är jobbigt men jag går alltid.

Jag är inte snygg. Jag styr ingenting. Men alltid när jag dyker upp vet kamraterna i klassen att det är ord från regeringen som jag ska lämna. Mariorna bestämmer över vilka som ska bjudas till varje födelsedagskalas – inte bara sina egna kalas, alltså, utan alla tjejernas. Det är både för att styra och ställa och för Mariornas egna relationers skull. För de bestämmer vilka lekar vi ska leka – Svarta Madame och Ryska Posten – och vem som ska få sitta bredvid vem. De bestämmer, jag ger besked.
Ibland springer jag redan innan de har bett mig. Jag vet så väl vad de ska säga.

En enda gång har jag sagt nej. Det var när Maria 1 och Maria 2 mycket hemlighetsfullt bad mig komma till skogsbacken bakom skolan och sa att jag skulle säga till Maria E att hon fick skaffa sig nya kamrater. De var trötta på att hon bestämde allt. Jag stirrade på Maria 1 och Maria 2. Jag var inte van vid att säga emot dem men nu sa jag: ”Nej.” De försökte hota mig och locka mig men jag sa nej. Och jag önskade att jag kunde få orden att visa mina tankar men det är så sällan jag säger vad jag själv tänker, går mest med ord åt andra, åt Mariorna, Mariorna som är allt under himlen men som inte skulle vara någonting, inte någonting, utan Maria E. Att de inte såg det: att de höll på att förgöra sig själva, och 5B, och hela skolan, och mig – vad skulle det bli av mig om Mariorna splittrades?

(Utmaning: skriv om en kurir)

onsdag 4 april 2012

Tillfoga smärta

Träd varsamt. Vad du gör, träd varsamt. Att vara levande innebär att tillfoga de levande smärta. Men tag inte denna maxim till intäkt för att vara vårdslös. Hur vanvettigt paradoxalt det än kan tyckas, skall din främsta föresats vara att inte åsamka smärta. Hopplöst? Tröstlöst? Nej, du skall komma att lyckas. Men det är inget att slå sig för bröstet för. Blott i osagd ödmjukhet kan du verkligen undvika skada. Dessutom, hur många kvalster tror du inte gör illa sig, rentav dör, när du hamrar mot ditt t-shirtbröst?

(Utmaning: skriv om smärta)

tisdag 3 april 2012

Gott och ont

Ska vi försöka tänka? Ska vi säga att ingenting och ingen är alltigenom god eller ond, att det bara finns mer eller mindre vettiga sätt att handskas med känslor, tankar, föremål, personer, rum? Att om du börjar tänka ”gott”, måste du också tänka den andra delen av dikotomin: ”ont”. Det går inte att ta på den ena linsen utan den andra och så filtreras sinnesintrycken genom dessa glasögon. Då räcker det inte att vara god; en förutsättning för godheten är att slåss mot det onda, som givetvis finns utanför oss själva. Så föds krigen, det minst goda, ur önskan om godhet. Alexander Solsjenitsyn skrev:

”Om det bara fanns onda människor någonstans som lömskt utförde onda gärningar och om allt som var nödvändigt var att skilja ut dem från alla oss andra och förgöra dem. Men skiljelinjen mellan gott och ont skär genom hjärtat hos varje människa. Och vem är villig att förstöra en del av sitt eget hjärta?”

(Utmaning: skriv om något gott)

måndag 2 april 2012

Hos Oraklet

På den andra dagen i mars träffade jag Oraklet. Oraklet var den dagen inte begiven på kryptiska svar, utan på gåtfulla frågor. Det viskades mig att hon skulle ställa tre sådana frågor, sedan skulle jag, om jag klarade dem, nå ära och frihet i aldrig anat mått.

Oraklet var inte ung och vacker, som jag slentrianmässigt trott. Hon var liten, mycket liten, fick plats i en stor urna, och var gång hon andades frigjordes ett moln av det stoft hon verkade vara byggd av. Hon höll tydligen på att andas sig till döds.

Den första frågan var en skrattretande enkel ordlek. ”Vilken är din bästa fåle?” frågade Oraklet och jag svarade: ”Den kamp jag för varenda dag för att nå frihet.” Hon tittade nöjt upp över urnkanten, fnasig och nästan död.

Så kom den andra frågan: ”Vilken fågel flyger högst?” Triumferande svarade jag raskt: ”Den fågel som är ute efter rov.”

Då slocknade alla lyktor och urnan med Oraklet i förpassades in i en grottmynning och försvann. Jag ansågs ha stupat! Jag fick inte ens argumentera för min sak. Någon av mina många ciceroner viskade till mig att svaret som sökts var ”Den fågel som avsagt sig sin längtan” men jag viskade tillbaka att de som flyger högst är rovfåglarna, som längtar i och med att de söker byte, och de stora sträckfåglarna, som gäss och tranor, som har en högst påtaglig längtan till sitt andra hemland.

Jag stampade med foten. Jag grät och krävde att få träffa Oraklet igen men alla omkring mig var som väggar, stumma och ställda i konstiga vinklar. Jag nådde ingen. Först när jag modfälld började vandra ned mot staden igen, följde några av dem med mig.

Jag söp mig full på ouzo och vaknade som vanligt nästa morgon till en blå himmel. Oraklet var inte glömt men liksom en erfarenhet långt, långt borta. Äran och friheten var ouppnåeliga, vad spelade det för roll? Som den människa jag var hade jag under den alkoholdränkta natten omedvetet putsat min erfarenhet och vänt om förtecknen för den. Det var allt tur att jag inte uppnått ära och frihet. Vem var jag att klara frihetens börda, ärans plikter? Jag var glad åt att vara en spelevink av de lägre graderna. Det om någonting är väl frihet! De följande tre nätterna ägnade jag åt att brodera flygande fåglar på min mantel. Högt och lågt flög de, som av ingen anledning alls, och i mitten en lärka som steg på sin pelare av luft och vräkte ur sig skönsång. Dagen efter tog jag mig namnet Lärkvinge, skaffade förnödenheter för min vandring och lämnade staden för att aldrig återvända.

(Utmaning: skriv om att stupa)

söndag 1 april 2012

Ett citat

"Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek - det blir alltid blånader. (Elmer Diktonius)

(Utmaning: skriv om att manipulera)