Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 31 maj 2010

På sjön

Vi sitter ner i båten. Om du säger ”ja” nu, har jag segrat. Men du säger ”Det är oviktigt. Gör som du vill.” Helt utan triumf går jag ner och hämtar kasslern ur kylväskan, börjar tärna potatis till potatissalladen, vinnlägger mig om att få jämna kuber. Vi äter under tystnad. Vin i våra eländiga små plastglas. Sommaren börjar veckla ihop sig. När vi skrapat våra tallrikar, säger jag behärskat: ”Varför sa du att det var oviktigt vad vi åt?” Det kommer ut som hullingar. Äntligen får jag tag om dig, sätter mig fast men förlorar greppet medsamma du öppnar munnen. Sävligt, lugnt: ”Vi har mat för fyra dagar, ska vara ute i fyra dagar. Allt ska i sinom tid bli ätet. Alltså spelar det ingen roll.” Mina halsmuskler spänns. ”Det är väl inte oviktigt vad man är sugen på?” säger jag. ”Allt du lagar är lika gott. Det är oväsentligt.” Du har hand om båten, jag om maten. Jag har inte ens lärt mig läsa sjökort på hela sommaren. Någon enstaka gång har jag hållit rodret och svettats och rodnat därvid. I början var du angelägen om att lära mig allt men nu är även du litet moloken. Det är tyst ombord. Vi gör vad som ska göras.

”Vill du att jag ska komma till dig?” viskar du från din koj i kvällningen. Du har ankrat invid en slät klippa. Det är inte svårt att hitta natthamn såhär i slutet av säsongen. Jag biter ihop en stund, samlar kraft för det jag vill säga. Så säger jag det: ”Det är oväsentligt.” Jag säger det och vet inte vad jag menar. Om det är oväsentligt om du kommer eller ej, eller om det är oväsentligt vad jag tycker. Jag säger det bara för att platta till dig. Bara för att det är slut på det här om drygt tre dygn. Bara för att jag ska hitta en utväg, så att jag kan tillbringa nästa sommar med en annan, på ett mer intressant sätt. När vi kommer iland vid båtklubben ska jag börja traska utan att vända mig om. Om du ropar efter mig ska jag inte bry mig om det.

(Utmaning: skriv om något oviktigt)

söndag 30 maj 2010

Dröm med öppna ögon

Jag drömde intensivt om att bli skidåkare. Var också ganska bra på det, på mina trälagg som jag envist höll fast vid. Enkla men grandiosa drömmar, om att bli intervjuad, flämtande och snorig, efter målgången. Då skulle jag briljera med mitt utanförskap, med att inte hålla mig med i sportens landvinningar – en kuf i ett litet hus på ett berg.

Det var intervjuerna som återkom i alla de andra dagdrömmarna. Vad jag än blev i fantasin, blev jag intervjuad och fotograferad eller filmad och kunde visa upp ett åtråvärt liv. Nu tror jag inte längre att det var åtråvärt för andra, men det var åtråvärt för mig. Jag var författare, förstås, eller politisk rådgivare någonstans i världen, långt, långt bort. Gick sval och samlad genom ett liv fullt av åtaganden, som om jag kunde göra det som ålåg mig med vänsterhanden eller när jag sov.

Intervjuer, intervjuer. Höra sin egen röst. Orera. Få uttrycka sig väl om sitt eget. En futtig sak att drömma om, en futtig sak att få till stånd.

Jag dagdrömmer inte längre. Ersätter drömmarna med att leva, medan tid är. Kanske är det för att jag fått muntäppa och skulle bli pinsam när jag blev intervjuad, långa tystnader medan jag letade efter ord. Jag vill också tro att det är för att jag kommit närmare mitt eget liv. Fått tillfredsställelse i det, inte behöver det grandiosa för att kunna se mig själv.

(Utmaning: skriv om en dagdröm)

lördag 29 maj 2010

I sängen bredvid

Det fläktar ända hit från det lilla vädringsfönstret, som Anna-Lisa har öppnat i smyg för att vädra ut den förbjudna doften av rökelse. Fågelkvittret blir starkare också. Jag lärde mig aldrig några fågelläten. Kan det vara koltrasten som flöjtar så grant – det är i alla fall ofta han som hoppar omkring därnere i sjukhusparken.

Under sängen bränner Anna-Lisa sin rökelse. Flera gånger om dagen ser jag hennes kala skult när hon mixtrar där nere. Rökelsen ska ta hennes böner upp till gudomen, menar hon. Snart behövs inga fler böner. Anna-Lisa får åka hem från onkologen endera dagen. Behandlingen har varit framgångsrik – den här gången.

Jag betraktar henne förstulet. Kan jag säga att jag beundrar hennes tro? Eller avundas den? Nej. Nej. Men hennes riter har ändå varit för oss båda två de här veckorna. Jag har också fått kraft av dem. Jag, som snart slutgiltigt ska gå in i mörkret. Trettionio år och metastaser i alla organ. Jag är arg, arg på mig själv, för att jag satte små barn till världen. Att jag inte förstod att jag inte var att lita på. Att jag inte kunde garantera dem trygghet och skydd ens under de viktiga småbarnsåren.

Nu lägger fågeln upp en storstilad drill. Jag njuter fortfarande av det svaga draget och av den kvardröjande doften av sandelträ.
– Vi har varit goda vänner, eller hur? frågar jag Anna-Lisa.
– Ja, det är vi.

Inom kort kommer någon annan att ta hennes säng och jag ska ta de stapplande stegen in i det okända. För några veckor sedan var jag rädd för egen del. Nu är jag bara rädd om mina barn. Varje gång Peter kommer får han en lista med saker jag tänkt på, så att han vet min åsikt om allt från gymnasieval till matvanor. Vi fnissar litet över de listorna, mitt uppenbara kontrollbehov. Jag ska be att få en rökelsesticka av Anna-Lisa innan hon åker.

(Utmaning: skriv om något uppmuntrande)

fredag 28 maj 2010

Kufar

De hade blivit så många, de som propagerade för formen. Så många, att innehållets förespråkare syntes försvinna, med sina gråa, rufsiga hår och yrvakna manchesterbyxor. Kufarna, som gick ut två gånger om dagen, varav en till Konsum för att köpa isterband eller sylta. Det fanns inget tilltalande i deras anblick, i de halvt uppnötta fläckarna vid armbågarna på deras rutiga skjortor, deras flera gånger limmade skor och uttänjda kavajfickor. När de talade verkade de ha all tid i världen, pratade liksom trevande, och använde ord som ”alldenstund” och ”fastmer”. När de talade! Talet kom ut i en pigg men smal rännil, och kunde handla om Odyssén tillämpad på Greklands finanspolitiska situation, eller en jämförelse mellan Augustinus och den fjortonde Dalai Lama. På något sätt försörjde de sig som intellektuella, med hjälp av isterbanden och av att nöta kläderna till slutet. De var för sävliga för att platsa i soffprogrammens treminutersinslag och ingen kunde begripa hur spännande deras tankar var, så deras böcker låg så gott som orörda på borden i de gammaldags boklådorna som visade nästan allt.

De föddes och dog i skymundan, men det var kufarna som fick världen att bestå. Ju färre de blev, desto mer betydelsefullt blev det faktum att de fanns. Vad de ägnade sig åt i sina funderingar var nästan oväsentligt, bara de gjorde det långsamt och grundligt. Så visade sig ironiskt nog även i detta fall formens överhöghet över innehållet.

(Utmaning: skriv om form)

torsdag 27 maj 2010

Sviken av livet

– Men Tora, stumpan, var är alla dina trosor?
Mamma plockar in tvätt i skåpet, trosorna prydligt vikta i fyra delar.
Jag rycker på axlarna. Det finns så många sätt att inte kunna beslås med en lögn.
– Det är så konstigt, fortsätter hon. Det var nästan inga i tvätten och det ligger bara fyra par i skåpet. Har alla slitits ut samtidigt?
Jag ser stum och fånig ut tills mamma lämnar rummet.

Allt som jag vet och det förslår ändå inte. Jag är en tonåring på tvåtusentalet, inget är främmande för mig, jag vet om porr och knark och hemorrojder, vet allt det som händer när man blir vuxen, jag är inte ens först i klassen eller så, långt därifrån. Men när jag för första gången ser den brunröda sörjan i mina trosor och förstår vad det är, vill jag komma långt från mitt vetande; jag vill krypa ihop på en plats inom mig och inte titta ut.

Jag knycklar ihop trosorna till en boll och smyger ut med dem i garaget. Pappas domän, där det alltid är så stökigt – säger mamma – och där man aldrig hittar någonting.

Sen tar jag på mig ett par rena trosor, de fulaste jag har, stoppar dem fulla med toapapper, men det hjälper inte, även dessa trosor blir förstörda. En vecka tar det, många turer till garaget, och jag vill inte, vill inte bli kvinna. Vill inte det. Därför sammanbiten och trotsig. Så mycket som måste väljas bort. Det är som om någon just hade slitit av mig mina fingrar. Som om en dom fallit, eller till och med en bila. Jag ser på tjejerna i klassen, tisslandet, rollerna de tar. Det finns ingenting för mig där. Ingenting.

Innan jag somnar ser jag för mig en liten båt som gungar på en dovblå ocean. Där skulle jag ha gungat med men den har satt kurs utan mig.

(Utmaning: skriv om att smussla)

tisdag 25 maj 2010

Dravel

Hon är så less och trött på att sörja. Hon nalkas den sista kartongen med papper och korrespondens, beredd att bara slänga alltihopa som det är, men besinnar sig och börjar samvetsgrant gå igenom den – i alla fall lika samvetsgrant som de andra kartongerna. Här är mest tidningsurklipp och hela tidningar och hon försjunker, klipper ur en rolig annons här och en tidstypisk artikel där, stannar länge inför en tidning från sin egen födelsedag, den sjunde september 1940, och sparar den, fastän det varit mer korrekt av fadern att spara tidningen från dagen efter, så att hon skulle kunna se vad som hänt just dagen hon föddes. Han kanske har sparat båda två? Det vore likt honom. Hon börjar rafsa ivrigare i lådan och stöter därvid till ett litet brev. Eller kanske ett kort av något slag, för kuvertet är för litet för att innehålla ett brev. Det är kraftigt ligninhaltigt, sprött, gammalt och oöppnat. Hon vänder på det och får se sitt eget flicknamn stå som adressat. Den kraftfulla pennföringen känner hon tydligt igen men kan inte placera den. Hon rodnar av värmen på vinden.

Mekaniskt sorterar hon färdigt kartongens innehåll, städar upp efter sig och kliver ner för vindsstegen med kuvertet och dess innehåll i förklädesfickan och de papper och tidningar hon vill spara i en kasse. Tar sig en messmörsmacka på stående fot, gräver fram en kökskniv ur lådan och öppnar kuvertet.

Kortet är daterat maj 1957 och lyder:

”Astrid, kära!

Härmed bjuder jag dig in i min sommar. Jag vill att du ska vara nära där jag är ända tills vi tvingas vara skilda åt för en tid. Jag har pratat med pensionatsföreståndaren och du är välkommen att bo på flickloftet med servitriserna närhelst du har möjlighet att komma ut till ön. Se, var det inte tur att du inte fick något feriearbete? Vi måste noga vårda vår gemenskap, för att den ska tåla åren av åtskillnad.

varmaste hälsningar
Bengt.”

Bengt, som inte bara for till München och studerade komposition, utan sommaren dessförinnan sommarjobbade på ett pensionat på Bergö och aldrig hörde av sig. Gick upp i rök. Hon darrar nu. Aldrig har hon blivit så sårad som den försommaren. Hur många gånger har hon inte påmints om det onda, när hon sett hans profil på stora affischer utanför Operan och Konserthuset. Bengt Andergren, demondirigenten. Att hon aldrig fått för sig att svälja stoltheten och kontakta hans föräldrar... Att inte heller han... Hon minns den sälgpipa han gjorde åt henne den där våren. Musikaffärerna där de hängde efter skolan. Det lilla, intima samtalet som ständigt var igång. Nu minns han kanske inte hennes namn. Hon river det sköra, brunaktiga kortet, först från långsida till långsida, sen på andra ledden.

(utmaning: skriv om en inbjudan)

måndag 24 maj 2010

An ability

I make up my own etymology. ”Vulnerable” clearly comes from the Latin “vulnus”, which means “wound”, and “able” - everybody knows what “able” means.

They put me in the cistern outside the house. It's a damp and dark place. I have to sit there until I behave. I can take it. There is moss on the circular wall. I am vulner-able and I am on a quest for words. Now I have tamed “vulnerable”. The mouldy smell of the porous cement. I can bear it.

There is more to be had from this family. I am not allowed to sleep in my bed any longer. I wet it. They have made me a kind of pen, lined with rubber, where I am also fed. When I eat I think of Foucault. I know fuck all about Foucault but I think of him anyway. I think he was a very privileged person, a little bit like me: he could find the time to make up new concepts. “This is not really this, this is that”. Yes. A bit like me.

Once a month, roughly, they give me a bath. I luxuriate in it, make little waves with my hands, let the water ripple across my breast. I couldn't be happier – given the circumstances. Then they come and tell me to be still and I evade them again in a tunnel of thought, which almost always leads to Achilles. When his mother dipped him in Styx when he was tiny she held him by the heels, hence his “vulnerable” spot.

But I have given “vulnerable” a new meaning, its correct meaning, based on etymology. What it really means is “ability to carry wounds”. I have that ability. No, I am not crying. I am not crying.

(utmaning: skriv om något sårbart)

söndag 23 maj 2010

Barnet

Hon minns när hon blev kär i Honom, Han som skulle bli hennes man. Det var en känsla som inget skulle kunna komma att överskugga. Men nu hade Barnet kommit, fjunigt och med en lätt doft av ost, och Barnet öppnade kratrar i Henne av känslor som var för upprörande, starka, för... djuriska.

Det värsta med att föda upp djur enligt KRAV-normen är att kalven inte får tas bort från kon omedelbart, som i konventionell uppfödning, utan de ska få vara tillsammans i tre dygn efter nedkomsten. Det är helvetiskt att höra korna och kalvarna skrika efter varandra när de tre dygnen gått och de har separerats från varandra.

Symbiosen var en självklarhet för Henne. Hon reflekterade inte över att Hon inte gav Barnet egna ben, och därmed inte lät sig få nya perspektiv genom sitt barn. De levde i en lugn och stilla guldkula. Rent under och geografi enligt en kartbok från före murens fall.

Någon sa att kärlek är att ge den älskade skor, så att Hon kan vandra bort från den älskande.

När Barnet var sexton år och tre månader kom uppbrottet. Skrik och slammer i dörrar, sena nätter, anklagelser. Hon hade aldrig väntat sig något sådant. I alla andra familjer, ja, men inte hos Henne, med Hennes rena kärlek, Hennes självuppgivande rena kärlek. Först trodde Hon att världen hade gått under. Fanns det en värld utanför Hennes kärlek?

Som om Hon behövde ge upp sin kärlek. Den var hennes största tillgång nu. Bittert fick Hon lära sig att man kan älska och ändå göra fel. Att barnen är sända in i våra liv för att skaka om oss i grunden. Det där man känner när man första gången snusar på sitt barns hjässa är sant.

(utmaning: äkta kärlek)

lördag 22 maj 2010

Lankesisk blomma

Frangipanin skingrar grubblerierna med sin doft, den och alla blommor han inte kan benämna. Efter alla dessa år...
– Jag är en kulturell expert på Sri Lanka, ingen jäkla turistguide, muttrar han till sin hustru när hon obevekligt lägger hans blottor i dagen.
– Du bodde här i två år! utbrister hon.
– För tjugo år sedan, ja.
Det är första gången hon är här. Hon ser honom delvis förändras, krypa i en kulturkostym som var måttsydd den gången, men åren har gått. Han blir besvärad av att ha henne med. Hon är ganska säker på det.

Människorna är så älskliga. Så glada. Så omedelbara i kontakten. Hon står bredvid, vill inte riktigt bli insläppt. Ryser när de hälsar honom med ett:
– Vad fet du har blivit!
Och sedan:
– Varför har du bruna tänder?
Hon försäkrar honom efteråt att de är gula, på sin höjd. Men om så många säger det, måste det väl ligga någon sanning i det?

De bor hos Ravi när de är i Colombo. Lågmälde, rolige Ravi och hans fru Chithra, en effektiv husmor, stolt och språksam. Det är också där de har sitt avskedsparty. Det är det vanliga lankesiska upplägget, alla sitter uppradade på stolar runt rummets väggar och ser ut att ha tråkigt. Febril aktivitet i köket.
– Blir det ingen mat? dristar hon sig till att viska i hans öra när tiden lider.
– På slutet. Du ska få se, säger han.

Hon är utmattad av hunger när maten äntligen annonseras strax före tolv. Alla lassar på gigantiska portioner och äter snabbt, snabbt. Ett buller sen när samtliga reser sig upp, tar farväl och går.

– Det tog mig åratal att lära mig den lankesiska partykulturen, förklarar han efteråt. Trots att jag hade lärt mig vad som gäller på deras fester, att inbjudan till middag också är ett tecken på att folk ska gå, var det jättesvårt att anpassa mig till det på mina egna fester. De sticker efter maten, förstår du, hur tidigt man än serverar den. Kan inte övertalas att stanna. Tycker antagligen att man är fruktansvärt oartig om man serverar den före en viss tid.

Hon vill säga något platt om kulturmöten, men avstår. Önskar att hon kunde fråga honom om blomman som klättrar uppför spaljén.

– Chithra? ropar hon inåt köket.
Chithra kommer ut, torkar händerna på en trasa.
– Ja, Emelie?
– Vad är det där för blomma?
– Lankesisk blomma!
Hon borde ha lärt sig vid det här laget.
– Jaha. Tack!

(utmaning: kulturkrockar)

onsdag 19 maj 2010

Murarna på Lesbos

Nu sa hon det igen:
– Livet är inte snör-rakt, sa hon.
Alltid när hon sa det, gjorde hon ett litet uppehåll mellan ”snör-” och ”rakt”, och jag såg ofelbart för mig min hunds alla leksakssnören, särskilt det chockrosa, hur det låg i många åttor och snoddar på golvet när vi hade busat. Och jag vågade mig på att säga:
– Varför ”snöre”? Varför inte ”linjal”?
Då gav hon med sig på en gång, kom på att snörliknelsen hade brister. Sen sa hon ändå nästa gång, när hon kontemplerade någon olycka eller liten fadäs:
– Livet är inte snör-rakt.
– ”Linjal!” påminde jag.

Hon hade knappt någon tid för livet utanför. På nätterna satt hon och plöjde Nationalencyklopedin. En dag när jag kom upp, kom hon glädjestrålande emot mig:
– Alla linjaler är inte raka!
– Joho! sa jag tanklöst.
– Nähä! För det finns något som heter den lesbiska linjalen.
– Och den är förstås ”bent as a nine bob note”?
Hon drog efter andan.
– Vad betyder det? sa hon.
– Förlåt, jag försökte skoja. Det är slang för homosexuell.
Hon log inte ens.
– Nej, murarna på Lesbos under antiken hade böjliga metallinjaler, av någon blylegering, tror jag, som de kunde mäta omkretsen på pelare och sånt med. Ett sådant lämpligt litet verktyg!
Vi föll i stum beundran, som vi ibland kunde göra.
– Så nu kan jag varken säga ”snörrakt” eller ”linjalrakt”, sa hon nästan drömmande.
– Men du säger alltid snörrakt ändå.

(Utmaning: skriv om en linjal)

tisdag 18 maj 2010

Ostvik, Frostkåge, Ersmark och Kursmark

– Mammaa! Mammaa!
– Ja, min skatt.
– Varför måste de stänga av vattnet för att det är för mycket vatten? Tvärt om borde det väl vara?
– Har du tittat på nyheterna nu igen? Du vet ju att du blir så uppvarvad så att du inte kan sova.
– Ja men varför, mamma? Varför får folk inget vatten för att det finns för mycket?
– Tja, det vet jag inte. Kanske vattenverken eller reningsverken, eller vad det heter, blir översvämmade så att vattnet som kommer ut inte är rent. Var var det någonstans?
Hon ser drömmande ut:
– Skellefteå, Skelleftehamn och sträckan Ostvik, Frostkåge, Ersmark och Kursmark.
Mamman skrattar.
– Du suger då åt dig som en svamp!
– Jag tycker om namnen.
– Som på sjörapporten.
– ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”
– Ska vi ta och fika nu, du och jag?

De sitter med saft och kaffe och hembakta skorpor.
– Det var det där ordet igen. E-va-ku...
– Evakuera. Det betyder ”rädda”, ”utrymma”.
– Jag känner vad det betyder, jag kan bara inte säga det.
– Det kommer, stumpan.
– De räddade folk från Norrbottensfjällen också. Med helikopter! Tvåhundra stycken. Men några ville vara kvar. Vägarna hade gått sönder.

Många timmar senare, efter tandborstning och läsning:
– Ostvik, Frostkåge, Ersvik och Kursmark... Mamma, var är Norrbottensfjällen?
Och mamman vet att konflikter gör att lillflickan drar ut ännu längre på insomnandet. Hon tassar mjukt ut efter en atlas. När hon kommer in igen: svaga, susande snarkningar. Den lilla hjärnan har fått ro.

(Utmaning: skriv om en dagsnyhet ur en 9-årings perspektiv)

måndag 17 maj 2010

Resan

Och vi for över vattnet till Finland, Kjetil och jag. Det var innan, långt innan Östersjön blev en blågrön sörja på sommaren. På båten minns jag inte vad vi gjorde. Det var så länge sedan. I Helsingfors bodde vi fräscht och anonymt på ett vandrarhem i en förort. Vi gick på någonting som liknade Tom Tits. Kan inte dra mig till minnes vad det hette. Jag har aldrig varit på Tom Tits. Vi var så intresserade, till och med att innerstadsbussarna saknade dörrstopp märkte vi. Och solen sken. Jag insisterade på att vi skulle ut till Sveaborg, Sveriges svindyra, fumliga, misslyckade försvarsverk mot ryssarna, men dit fick jag åka ensam. Jag insisterade på att Kjetil skulle läsa min dagbok, men när han kom till de fiktiva avsnitten bad han att få hoppa över dem. ”Det är litt kjedelig. Bare litt.” Snart lärde jag mig att insistera på att han skulle sköta snacket. När han beställde på norska kunde alla plötsligt tala svenska. När jag försökte prata med folk, gick de över till engelska. Kjetil mötte en ström av sympati och värme. Jag isolerades mer och mer i min rikssvenska plexiglaskub, tacksam över att åtminstone få beskåda broderskapet.

Vi var där i två-tre dagar. Vi hördes inte mycket sen.

(Utmaning: skriv om något norskt)

söndag 16 maj 2010

Så nätt uti sina kläder

Det är den lilla i grön klänning som springer ut ur ringen och döljer ansiktet i händerna. Jag går fram till henne där hon står lutad mot en skrovlig lind. Bakom oss dör dansen – de är en man kort nu. En kvinna. En flicka.

Hon är kanske elva år och ny i gruppen. När jag lägger handen på hennes axel, skakar hon kraftigt på huvudet, böjer nacken framåt så långt det går och pressar knytnävarna in i ögonhålorna.
– Akta, du skadar ögonen, säger jag.
Hon skakar återigen på huvudet och jag glider ner på marken invid trädet, sitter vinkelrätt mot henne och tänker sitta på det sättet länge, ifall hon skulle vilja prata.

De andra löser upp ringen, plockar ihop. Det är bara i slutet av varje sammankomst vi har ringlekar, för att samla ihop oss och lära barnen litet om vårt kulturarv. Små grodorna och Skära, skära havre. De låtsas att de tycker att det är barnsligt, men i hemlighet älskar de det. Utom den här lilla damen, tydligen.

Det låter som om tårarna börjar sina. Jag ser upp mot henne, frågar:
– Kan du berätta varför du blev ledsen?
Tystnad.
– Var det någon som var elak mot dig?
Huvudskakning.
– Är det någon annan av ledarna du vill prata med? Någon du känner bättre?
Nu ler hon, rödögd och snorig, viskar:
– Nej.
– Ska vi gå en bit? frågar jag då.
Hon nickar och stoppar förtroendefullt handen i min stora näve. Vid diket stannar vi och jag lyfter henne över. Då säger hon:
– Det är en smärta för stor för ett barn.
Jag rycker till inför brådmogenheten.
– Vilket? frågar jag dumt.
– Den där sången. Viljen I veta. Det är en smärta för stor för ett barn, upprepar hon med betoning på varje stavelse.
– Förklara! säger jag.
– Jamen, det behöver inte förklaras, det är bara att sjunga texten.

Och så sjunger hon, ljust och rent:
”Jag håller dig så kär
Jag stiger dig så när
Jag kan inte säga hur vacker du är
Jag låter dig stå för en annan”

Rösten börjar svaja på sista raden och plötsligt förstår jag henne. Även jag får tårar i ögonen.
– O, min vän! utbrister jag och tar henne klumpigt i famn.
Det glimtar till i hennes ögon.
– Förstår du? Det är fruktansvärt för honom, om det nu är en han...
– Och så är det taskigt mot henne, fyller jag i.
– Just det, säger hon med dov röst. Jag kan inte bära det.
En ensam tår rinner ner från hennes vänstra öga men hon snyftar inte längre. Jag grunnar intensivt på hur jag ska klara min vuxenuppgift att trösta och reda ut.
– Kan det hjälpa dig att det är en ganska osannolik situation? I alla fall numera. Ingen människa avstår från det de vill ha nu för tiden, inte om de kan uppnå det.
– Det gör det ännu sorgligare, säger hon envist. Oj, där kommer mamma!
Hon trycker min hand , tar sikte på bron över diket och springer nätt och lätt mot klubbhuset.

(Utmaning: skriv om att avstå)

lördag 15 maj 2010

Förgänglighet

När moster och morbror levde
förde de bok över sina värdesaker.

TV:n (26 tum) uppfördes på listan
med artikelnummer och serienummer.
Ja, den stod först, alla siffror ängsligt exakta.

Rätt långt upp stod ”reseskrivmaskin, FACIT”,
och så var det stereon – ”grammofon”, som det stod –
och LP-skivorna, 200 stycken, och
en bandspelare – jag tänker mig
en Tandberg rullbandspelare.

Nu är de borta, moster och morbror.
Jag skulle vilja samla alla dessa prylar
och måla ett vanitasstilleben.
Det skulle se ut som den bild
av ett skrotupplag som det vore.

Mosters nästan nya TV är inte värd ett dyft.

(Utmaning: skriv om en nymodighet)

varning! reklam!


Nu är det såhär: Jag har samlat några av mina puffar i en liten bok, som heter "marmoria". Här kan du beställa boken, som kostar 120 kronor. Det är ganska dyrt, men om du gillar det jag skriver, ber jag dig ändå fundera på om du har någon mormor eller kompis eller så, som också skulle kunna tänkas ha intresse av boken. Om du dessutom nämner boken på din blogg, blir jag förstås mycket tacksam!

fredag 14 maj 2010

Interiör

– Det var bara en plan!
Hon låter uppbragt, uppgiven och litet uppriven.
– Det var inte ”bara” en plan. Den var minutiöst utformad. Jag hade lagt ner veckor på den!
– Men nu är vi nu och här och planen passar inte omständigheterna. Vi måste tänka om. Kartan och verkligheten, du vet. Kartan och verkligheten!
– Vad menar du?
– Om kartan och verkligheten inte stämmer överens, vad ska man följa?
Hans ögon rör sig, besvärat, fastnar uppe till höger.
– Kartan..?
Hon tänker på hur mycket han älskar den här flygeln. Att de en gång flyttade hit mycket för flygelns skull. De tidigare ägarna hade inte orkat ombesörja att få den flyttad. Nu står han i den ödsliga salongen och smeker den skimrande svarta ytan med fem flyttgubbar i reflexvästar omkring sig. På gatan sitter en till i en stor flyttbil. Men flygeln går inte att få nerför trappan. Hur man än vinklar den, är den fyra centimeter för stor på alla ledder.
– Men jag hade ju mätt, säger han olyckligt.
Hon går undan några steg, vänder sig om för att vara diskret och fingrar på sin iPhone. Går undan ännu mer, in i deras älskade matsal som ligger i fil med salongen. Slår ett nummer, slår flera. Efter tre minuter är hon tillbaka.
– Lyftkranen kommer om en och en halv timme! Finns det möjlighet för er att åka och lossa nu på den nya adressen och komma tillbaka? säger hon, vänd till de reflekterande, samtidigt som hon ler lugnande för hans skull. Det tar litet längre tid än beräknat, men det kanske funkar?
Jo, det skulle gå. De har inget jobb efter det här. Men det skulle synas på räkningen, förstås.
– Det får vi ta, säger hon raskt och ler ännu bredare mot honom.
Han nästan skakar nu.
– Jag fattar inte hur du står ut med mig! utbrister han när flyttkarlarna gått. Jag är så avig och opraktisk!
Hon suckar:
– De enda gångerna jag har svårt att stå ut med dig är när du är självömkande. Det är bara då.
– Jamen det är ju så ofta! säger han gnälligt.
– Är du inte glad att vi får med oss flygeln? säger hon onödigt hurtigt.
– Jo, men tänk om vi inte får in den? Där har jag ju också mätt.

(Utmaning: skriv om att ändra planen)

tisdag 11 maj 2010

Hagalen

På Studentbokhandeln tar det stopp. Hon har köpt vackra papper att skriva inbjudan till festen på, hundrafemtio stycken och kuvert, det blir en struntsumma men det tjuter i kortläsaren. Köp medgives ej. Hon blir genuint förvånad.
– Men vad...?
Och öppnar plånboken, tar fram en tusenlapp:
– Just ja, jag köpte ju en bil igår!
Vänligt skratt bakom henne i kön.

Festen ska bli en liten enkel grej. Alla får bidra. Hon ska köpa kronärtskockshjärtan och salami och mozzarella och litet annat smått och gott som stomme i buffén. Men det är längre fram, om två och en halv vecka. Tur att hon tog ut fondpengarna i kontanter - nu ska hon passa på att köpa kläder medan hon är i Uppsala, där hon vet var butikerna ligger som är efter hennes smak.

Tillfredsställd och hungrig och med tre kassar tar hon sig tillbaka till Dragarbrunnsgatan och den nyinköpta bilen. På väg hem mot Stockholm går hon igenom sina möjligheter att få ut reda pengar. Hon förbannar det faktum att hon inte är som folk är mest och har en massa krediter överallt. Hon har 5000 på OnOff och 10000 på OK. Det är allt. Det är en så onödig situation att hamna i, detta. Det är ju bara för stunden hon har litet utgifter, de kommer att betala sig tusenfalt när hon sjösatt alla sina projekt.

Banklån? Hur skulle hon lägga upp argumentationen? Hon
1. har sagt upp sig.
2. vill bli sin egen.
3. vill göra en massa bra saker som gagnar människor.
4. ska bland annat starta en affär.

Om hon lägger upp det så, rakt och ärligt, måste hon väl få lån? Även om hon inte har erfarenhet av eget företagande, syns det väl vilken driftig person hon är?

Jordgubbar. Jordgubbar måste hon ha på festen, fast den infaller i september. Det går nu för tiden. Importerade. Kanske inte så smakrika, men vackra! Allt ska vara vackert på festen. Hon parkerar på en lastplats och går in på Sidencarlsson och köper fyrtio meter tyg. Drygt 6000. Det kommer att betala sig längre fram...

Den 13 september infaller. Dagen för festen. Ljuset har slocknat. Hon ligger i sin svettiga säng. Har inte tagit sig upp på tre dagar. Det är så tomt omkring henne men det ringer ideligen i telefonen och på dörren. Varor som beställts. Vänner som undrar. Hon öppnar inte. Om det blir en fest äger den rum långt, långt borta, i en värld där sådant är viktigt. Här, hos henne, är det mörkt.

(ett försök att ge en inblick i bipolär sjukdom)

(Utmaning: skriv om ekonomiskt lättsinne)

måndag 10 maj 2010

Mr. Pettybottom

Jag var barfota på gatan och på gårdarna med de andra gossarna. Vi letade kopparskrot att stjäla och sälja. Det var spännande med denna skattjakt, som dessutom kunde inbringa flera shilling. Bakom dassen hade vi lagt upp varsin hög, som vi turades om med att vakta.

Så hittade jag en fyndighet på den lilla tippen invid Rustic Lane: fyra stora grytor, förtennade visserligen, förstås, men likväl många härliga pund ren kopparvikt. Försiktigt smög jag tillbaka mot upplaget bakom dassen, tänkte göra slut för idag, nu när jag hade så mycket.

Eftersom jag kom från Rustic Lane, kom jag via dassens östra gavel. Dick, som höll vakt, såg mig inte. Nej, han såg mig inte, för han var fullt upptagen med att rota i min hög! Med ett vrål störtade jag fram. Grytorna for slamrande till marken och jag var över Dick, brottade ner honom med mina seniga armar, höll honom fast och slog och rev och slet och skrek.

Hur Mr. Pettybottom kunde uppenbara sig i vårt fattiga grannskap är ännu en gåta, men där kom han, promenerande runt gaveln, där jag nyss dykt upp. Kanske hade han sett mig med mina kittlar och följt efter? Han gick ända fram till oss och tryckte spatserkäppen mot en punkt vid tredje revbenet där det gjorde rejält ont.
– Balans, min käre gosse, balans! sa han med en underligt sjungande röst.
Han lättade så mycket på trycket från käppen, att jag kunde långsamt kava mig upp.
– Han tog min koppar, mumlade jag trumpet.
– Du verkar ha nog och övernog, sa han och svepte med käppen mot de kringströdda grytorna. Nu tar vi en droska hem till mig och diskuterar saken.
Jag tittade frågande mot Dick men Mr. Pettybottom ruskade på huvudet.

Det var en underlig syn, en gentleman med käpp och vaxade mustacher, som kom kånkande på kopparskrot – jag kunde inte bära allt – från ett dass i fattigkvarteren.

Vi åkte till hans vackra hus och han började genast undervisa mig i jämnmod. Då tyckte jag att huset var storslaget, men jag har lärt mig med åren att Mr. Pettybottom bor sparsmakat, för att inte säga asketiskt, för sin klass.

Jämnmod var det första månaden. Sen kom uppmärksamhet. Sen fick jag vila i sex månader, för att smälta och praktisera det jag lärt. Så började vi om igen, med jämnmodet. Det var ungefär då som Mr. Pettybottom bad min mamma om att få adoptera mig. Hon sa ”ja”, på villkor att jag fick hälsa på ofta.

Nu sitter jag i mina rum i Oxford. Brevet från advokaten ligger framför mig på skrivbordet. Mr. Pettybottom dog i förrgår i ett slaganfall. Lugnt, balanserat tänker jag på allt han gjort för mig, hur tacksam jag är, inte minst över att jag alltid uttryckt min tacksamhet. Att han visste.

(Utmaning: skriv om att tygla humöret)

söndag 9 maj 2010

Nickeby Fin

En lördagsmorgon stod det att läsa i Bygdens Allehanda att Nickeby Finmekaniska skulle vara tvungna att skära, kanske till och med lägga ner produktionen helt. ”Varsel kommer att läggas inom kort,” sa VD Håkan Skärhammar på förstasidan i brokig slips. Sören, fackordföranden, slog sin näve i bordet, som så många gånger förr, arg över att Nickeby Fin hade uttalat sig i pressen innan de talat med de anställda. Hemma hos Slevovics var det lugnt, ty de hade ingen tidning, men hos Perssons var det förstulna och öppna tårar. Ottilia försökte dölja sin sorg men Bertil kunde inte lägga band på sin förtvivlan. Sju år till pension och inga jobb kvar på bygden. Det gräts i många hus i Nickeby denna morgon, inte minst hemma hos konsumföreståndaren, som bara indirekt hade med saken att göra.

Bara Sören var bara arg. Han hade anat detta när Nickeby Fin köpts upp av den globala jätten Tooltrade Inc. 2004.
– En stor koncern sätter bara mekaniskt en viss vinst som ska uppnås. Klarar inte ett företag den nivån är det kaputt, förklarade han för konsumföreståndaren senare på dagen.
– Även om det går med vinst?
– Även om det går med vinst.
Detta samtal var nog det viktigaste den dagen i Nickeby. Det avslutades med konsumföreståndarens ord:
– Vi måste stänga affären om befolkningen blir det minsta fattigare än den är nu.

På måndagen en dryg vecka därefter lades varslen. Alla skulle få gå. Fabriken skulle stängas. Gråt och tandagnisslan? Nej. Det hade mobiliserats under veckan. Det fanns en plan. Den dängde Sören i bordet inne hos VD på eftermiddagen, tio vasseggade sidor. VD mumlade , hummade:
- Koncernledningen...
– Prata med dem nu! sa Sören, sträckte fram en telefonlur som låg i närheten.
– Nej, ni får komma tillbaka om en timme, sa VD.
Med avslappnad hållning gick Sören och konsumföreståndaren därifrån.
– Det här grejar sig, sa konsumföreståndaren.
– Ja, jag tror faktiskt det.

Så blev Nickeby Finmekaniska ett av Sveriges få producentkooperativ och klarade sig riktigt hyggligt i konkurrensen. Visst var det trätor ibland och meningsskiljaktigheter om vem som jobbade mest. Idyllisk blev inte tillvaron i Nickeby. Men invånarna hade kvar sina jobb och sin arbetsglädje och fick utlopp för sitt kunnande. Och de hade gått från att vara löntagare till att vara delägare. Konsumföreståndaren, som hade erfarenhet från Konsum i Sverige och Utan Gränser i Burkina Faso hjälpte till som konsult när det behövdes.

(Utmaning: skriv om ett stålbad)

lördag 8 maj 2010

Tandem

På sommarlovet hade hon varit i Monte Carlo, känt sig omväxlande osynlig och alldeles för iakttagen på stranden i sin billiga bikini från Åhléns. I Monte Carlo skulle man ha silverkedja runt midjan och bikinibehå utan band, hur nu det skulle gå till på hennes pappersplatta torso. Till lunch åt de pain bagnat och på kvällarna var det fyrverkeri. Jaque jour je me suis baignée dans la Mediterranée.

Nu började hon sjuan. Första årskursens franska hade hon redan lärt sig på stranden och i affärerna, där hon köpt fruktgelé med riktig sprit och crème brulée i små plastförpackningar. Stolt kom hon första dagen på högstadiet iförd ett par jeans hemförda från Monaco, så nya i stilen att modellen inte ens hamnat på de monegaskiska damerna än. Nu låg hon före, liksom de som åkte till Borlänge och Stockholm och handlade kläder – ja, hon måste förstås ligga långt före även dem.

Men tjejerna sa ingenting. Och killarna gapflabbade. ”Har du två muttor också?”

Istadigt använde hon byxorna hela höstterminen, i väntan på att modet skulle inkorporera ett par jeans med två parallella dragkedjor därfram. Hon förlorade egentligen aldrig hoppet. Det var byxorna som gav upp först, men innan de gjorde det hade de fostrat henne till modet att inte följa modet, att välja, sy och sticka efter egen smak, trots att killarna långt upp i nian sa saker som: ”Dig kan man ju köra tandem med.” Det var det värt. Hon hade tyckt de var snygga.

(Utmaning: skriv om att sticka ut)

fredag 7 maj 2010

I en saga

I den här sagan fanns det en gud och guden plockade upp alla, en och en, strax före femtioårsdagen, för att ge dem en chans att bättra på resultaten. Mördarna och skändarna lät han en nära medarbetare ta hand om; de blev ändå så skakade av det enkla budskapet: ”Du ska bli förlåten”, att de trodde att de träffat guden själv.

Det fanns också alla möjliga människor, goda och självgoda, skrymtare och rövslickare, nervösa och kaxiga, alla så som vi själva var de, precis som vi själva.

Hela tiden tog guden emot folk och tröttnade aldrig. Till en början var guden som människan framför sig: dryg eller lättsam, ilsken eller lugn. Sen blev guden skrattspegeln för människans särdrag, var precis tvärt om. Därmed fick människan se att även den motsatta positionen var del av hennes vara. Det var en lång och tung resa. Sedan fick människan veta att det inte finns några motsatser. Så fick hon packa sig hem.

Guden tyckte mest synd om de raljanta, ironikerna. Hos guden fick de kliva ner i osäkerhet och vånda. Ofta grät de med en hulkande, smärtsam gråt, för sig själva hade de tidigare inte mött. Sen åkte de hem på sylvassa änglavingar och försökte så snabbt som möjligt hitta tillbaka till det de uppfattade som sitt jag och glömma de skoningslösa inblickarna i sitt väsen. Medan andra ofta bättrade sig under andra halvan av sina liv, tog det ända till efter döden för de raljanta. De var så säkra på att deras beteende var nödvändigt. De var i grunden så ängsliga. De var så rädda för sin smärta att de plågade andra. Över dem fällde guden en tår när han hade tid.

(Utmaning: skriv om att raljera)

torsdag 6 maj 2010

När jag berättar om pengar

När jag berättar om pengar är jag tyst som en sten. De undrar allihopa. Ingen vet att jag har mer ute i trädgården, nedgrävt under rosorna, prydligt, en bleckask för varje ändamål. Om jag hastigt dör ska de bli varse... Inte att jag var en rik man, men att jag hade trygghet. Det finns en karta över trädgården bland mina papper. Vem pengarna skulle tillfalla vet jag inte. Jag är ensam i världen. Det var också därför jag började spara. Tvåhundra kronor i månaden först, inte mer, och så allt som blev över när månaden var slut. Glädjen i att kunna stoppa undan. Glädjen i att göra val som gjorde att mina tillgångar förökades.

Först var det för katten. Om hon skulle bli sjuk. Sen för mig själv, om det skulle hända mig något. Sen för begravningen och så för att kanske kunna resa. Resa! Jag!

Jag lägger mig vinn om att vända skjortkragarna och jag spar på lyset. Jag går hellre in till stan än att ta bussen. Har matlåda på jobbet. Odlar mycket av min föda. Köper stora förpackningar linser och kikärtor. Knycker ved på hyggen. Man kan skruva ner sin låga ganska mycket utan att den slocknar helt. Jag kan inte minnas att jag någonsin som vuxen gått på fik eller ätit en dagens lunch. Bio, teater, konserter, tidning – inte att tänka på. Jag har min gamla radio. Det är njutbart.

Jag har så mycket. Jag har böket och stöket i trädgården och stugan, jag har lugna kvällar med Elsa, katten, och för varje månad växer mina tillgångar. Varje fullmånenatt är jag ute och gräver bland mina rosor. Där finns hundratusentals kronor nu. Det finns ingen tanke på att de ska komma till användning. Jag tar aldrig fram dem, lägger bara till nytillskottet. Pengarna finns där under jorden, visst, men i mitt huvud finns de inte längre. Inte som reda pengar. Där finns bara en föremålslös tillfredsställelse, en dov passion för mitt sätt att leva, för att räkna varje femtioöring.

(Utmaning: skriv om att hushålla)

onsdag 5 maj 2010

Leopold

Det var han som hade fått möjlighet att studera, fara över havet, uträtta något. Han var fem år yngre, mor och far hade fått det litet bättre ställt. Och han var pojke. Enda pojken. Läshuvud hade han också, förstås, men det hade de allihopa. Tre gånger på tio år hade magister Bladh kommit på besök hos mamma, kaffe i finkopparna och så frågan: kunde Vendela, var det möjligt att Ulla, fanns det någon utsikt att Brita... Men nej. Terminsavgifterna och böckerna. Det var uteslutet. Mamma svarade med sådan sorg och bakom dörren stod den tjuvlyssnande, Vendela eller Ulla eller Brita, och grät.

Det vart syningen efter folkskolan. Brita tyckte inte illa om det, blev snabbt erkänd som en av garnisonsstadens bästa hemsömmerskor, men det var en spetsig kvist hon inte fick ut ur bröstet, det att hon inte fått fortsätta. Dagen innan realskolan skulle börja, gick hon försänkt i bön. Bad om ett mirakel. Hon bad med sådan oskuld och tillit att hon fick sin första stora kris i tron när bönesvaret inte kom. Tillbaka till knappnålarna, pärlbroderierna, till att kläda officersfruarna.

Men Leopold fick. Magister Bladh behövde inte ens komma på visit. Inte bara realskolan, Leopold fick ta studenten, fara till Uppsala, läsa teologi. Han var hemma en vecka innan han skulle fara till Afrika; litet annorlunda, litet dryg och med nya, besynnerliga uttryck. Brita hade varit ensam hemma när han kom, hade en brådskande beställning, men slog sig ändå ner med en kopp kaffe med honom. Den guldgula hårmanen över det trinda ansiktet. Den lysande blicken. Hon strök honom varligt över kinden.
– Du blir en underbar missionär.
En plötslig rodnad när han log.
– Det var aldrig vad jag ville, Brita. Jag ville det aldrig.
Det högg till i bröstet på henne.
– Ville inte! Du fick ju allt, du fick studera, fara till Uppsala, vara ung...
”Vara ung”. Det lät väl inte riktigt vettigt.
– Jag fick studera bara för att mamma ville se mig som missionär. Själv ville jag gå Tekniska Högskolan. Bli ingenjör.
Han började gråta. Klev upp och lämnade sin halvdruckna kopp, stegade ut ur köket.

De fann inte tid att språka mera under veckan, men hon sydde honom en pyjamas och på bröstfickan broderade hon en giraff. När Afrikabreven började komma var en del bara till henne. Mamma krävde att hon skulle läsa högt, men för första gången stod hon på sig. Hon skyddade dem som juveler, breven där det stod hur det verkligen stod till i Afrika. Han trivdes inte med sitt kall. ”Nu har jag ändrat mig. Jag skulle ha velat bli antropolog. Vi har mer att lära av vildarna än de av oss.” Hon rös när hon läste det. Var det inte nästan ogudaktigt att tänka så? Vi skulle väl bringa evangeliet till hedningarna? Pennan glödde när hon skrev tillbaka, tröstande och förmanande. Och det gick ett par år.

När de skar ner honom hade han pyjamasen hon sytt på sig. Han hade antagligen både bajsat och kissat i den men bröstfickan med giraffen på måste ha varit ren. Brevet kom fram när han sedan länge var jordad. Flickorna ville ha en liten ceremoni i kyrkan men inte mamma. Hon talade inte längre om Leopold. Systrarna fick tissla och gråta i smyg.
– Han som hade allt! En större värld än våran! sa Ulla.
– Om ens värld blir för stor kan man gå vilse. Vi kanske ska vara tacksamma för vår lott, svarade Brita.
Hon hörde hur hon lät. Som om något någonsin var enkelt. Som om varje människa inte var en värld i sig själv, en värld eller ett prisma, som bröt strålarna på oanade sätt. Hon böjde sig över sin tråckling. Inga tårar. Det kunde fläcka sidenet.

(Utmaning: skriv om syskonkärlek)

tisdag 4 maj 2010

Bland vitsipporna

Tripp, trapp. Tripp trapp. De tågade mot gläntan och i Anna bubblade ett inte bra. ”No so good”, tänkte hon på engelska för att göra sig stark. Om man hade kunnat ett annat språk tillräckligt bra, skulle man kunna ha använt det nu. Då hade det blivit som en film. Då hade det kanske inte varit alldeles grusigt torrt mellan tungan och gommen.

Den gången de hittade gläntan, tyckte de att den låg mycket långt bort. Nu gick det på ett litet kick att ta sig dit. Ingen pratade. Julia gick först, bredvid Anna. Märkte hon något? Tänkte hon på att det var tyst?

När de kom fram bröts det spända allvaret av vitsippors ljuvlighet. De var trots allt tjejer, allihop. Och så Ola, men han var som en sorts tjej. Alla började plocka, utom Anna och Julia. De råkade bli stående mitt emot varandra med korsade armar. Anna var sprängfull av otäckhet. Vad hade hon satt igång?

”Neeej!” sa Julia med sin lärarröst, den som de hade bestämt var för löjlig. ”Det är dumt att plocka vitsippor nu, då vissnar de. Vi gör det innan vi går hem.” Så slog hon sig ner på sin trädtron med den säkerhet de hade bestämt var för dryg. De samlades runt henne som vanligt, några motvilligt, andra med lystnad. De lystna tittade uppfordrande på Anna, som kände sig som virveln i badkaret när vattnet rinner ut. Hon petade på Martina, som stod bredvid. ”Kan inte du?” väste hon mellan tänderna, men Martina var alldeles stel. Så sa Anna orden som de hade bestämt och som hon övat framför spegeln i mammas och pappas rum.

Om Julia blev överrumplad visade hon det inte. Hon strök en hårslinga ur ögonen, satte sig stadigare på tronen och sa genom näsan: ”Ni kan inte utesluta mig. Det är min klubb.” ”Det är demokrati”, sa Anna. ”En person, en röst. Ingen vill ha dig med längre.” ”Nähä!”, bet Julia till. Osäkrare nu. Hon hade också varit på lektionen om demokrati. ”Vi kan rösta nu, om du vill”, föreslog Anna. Det onda i magen hade försvunnit i och med att hon börjat prata. Nu var det riktigt kul. ”Ja, gör det”, sa Julia släpigt.

”Alla som vill utesluta Julia räcker upp en hand!” ropade Anna. Julia spände ögonen i dem en efter en men ändå höjdes allas händer. ”Du ser!” utbrast Anna. ”Vi har majoritet! Du vet vad det betyder!” Julia reste sig från tronen. ”Ni kan inte göra det!”, fräste hon. ”Det är min klubb! Jag startade den. Ola? Petra?”

Innan någon hann göra eller säga något bröt Martina in. ”Jo, det kan vi! Du är ful och äcklig och stroppig och ingen tycker om dig!” sa hon. ”Och så är det demokrati”, fyllde Anna i.

Nu började Julia grina. I alla fall kom det knappt ut någon röst när hon sa: ”Men ingen annan kan styra klubben. Det var jag som...” ”'Du som, du som, du som'”, avbröt Martina. ”Du tror att klubben är du. Att du äger oss! Det är inte rättvist.” ”Det var inte meningen”, sa Julia ur en liten grimas. ”Jag ville göra det kul för er!” ”Stig ner från tronen. Nu ska vi rösta om vem som ska sitta där idag. Sen ska vi ha en ny varje gång.” Det hade Anna också övat på att säga. Men skulle Julia lyda? Hon reste sig i alla fall. Strök sig runt ögonen. Såg än en gång på Ola och Petra, som bistert tittade bort. Höjde huvudet och banade en stig genom vitsippsfältet. Anna kände att kroppen blev som mjuk plast. Hon sjönk ner på tronen. Några började klappa händerna. Anna tittade efter Julias rygg som försvann ifrån dem. Solglittret. Blommornas vita. Hon kunde inte låta bli att tycka att det var vackert. Lite som i en film.

(Utmaning: skriv om att utesluta)

På tunn is

Hon är en av dem. De älskar henne. Ingen förstår dem så bra som hon, brukar de säga. Då känner hon sig litet tarvlig, för på friheten och ansvaret har hon en annan syn, men säger inget.

Hon är en av dem. Delar värderingar men inte logga. Inte fana. Inte etikett.

En gång ska hon säga det. ”Jag är liberal”, ska hon säga. Ska isflaket då lossna och föra henne bort med strömmen, bort från dem? Hon misstänker det. Att det är så viktigt att vara vänster, att det står över kärleken, till och med.

Vänster. Det är bara ett ord. En riktningsangivelse relativt människans symmetriaxel, moturs vinkelrät framåt. ”Liberal” är också bara ett ord. Ska hon offra vänskapen för urgamla ord och begrepp som börjar bli obsoleta i det postindustriella samhället? I hemlighet vet hon att inte heller vännerna egentligen är socialister. Att det enda rimliga alternativet efter murens fall är liberalismen. Det skulle hon förstås aldrig säga, men så är det. Och hon är rädd och trött. Det är också bara ord.

(Utmaning: skriv om att vara frånkopplad)

söndag 2 maj 2010

Socialt verktyg

Facebook: Ansiktsboken. Porträttgalleriet. ”Ett socialt verktyg som förenar människor med vänner och andra som arbetar, studerar och lever runt dem.” Det är inte farligt. Man kan ha en liten bondgård där. Och alla gör det. Alla har en sida på facebook. Vem vill inte vara förenad med dem som lever och studerar runt en?

Det var min kusin i Trehörningsjö som bad mig gå med. Jag hade glömt att skicka något när hon gifte sig, så jag gick med. Sen rasslade e-posten så full med kusiner – kusiner och en gammal flamma från Hillbo. Inom loppet av ett halv dygn var de där och ville bli vänner med mig. De har aldrig intresserat sig på surströmmingskalasen, lösa bordsskivor på bockar, rödlök och myggstirr. Aldrig någonsin visat intresse för vänskap, men nu, i min brevlåda! Så intimt!

Han från Hillbo var aldrig på surströmmingshipporna. Det var i en annan landsända, i ett annat århundrade, fast samma, det var ju samma och jag var en tuff och bräcklig tonåring, stoltserade med mitt utanförskap och han kysste mig plötsligt hungrigt på gågatan på skolavslutningen. Det var ett år kvar av gymnasiet sen och jag vågade inte titta på honom, inte på hela året.

Min brevlåda var en mycket mild plats. Där avhandlades mest litteratur och pionodling, kortfattat men vänligt. Nu ser jag inte pionknopparna för alla förfrågningar om vänskap. ”Vänskap”! Människor man inte talat med, bara blivit kysst av! Kusiner från Barsele och Bjurträsk.

Jag var äldst av kusinerna. Jag måste bli vän med dem allihop, annars tror de att jag är förmer. Varje vän måste administreras, förpassas till rätt grupp, besökas. Någon riktig vänskap kommer jag aldrig mer att hinna med, en gemensam promenad och en lätt smekning över knogarna. Samtal. Tystnad. Aldrig mer. Bara ständiga kommentarer om folks vardag. Befängt. Jag känner mig tagen med våld. Han från Hillbo har jag negligerat. Honom har jag inga förpliktelser mot. Han var skönt guldlockig som ung.

Facebook är ett nät av trasslig nylonlina, en klut som kväver, en ångestgenerator: allt kan man göra fel – och man gör det. Så snor sig nätet ännu några varv. Någon vettig aktivitet vid datorn blir inte av. Så kommer en dag ingivelsen att gömma sig. ”Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.” Och min bondgård kräver tillsyn. Vart ska jag ta vägen?

Hit förstås. Hit in. In dit där jag finns, jag som har vänner som jag promenerar i Fredhäll med. Jag som inte minns några klassträffar. Jag som odlar pioner. Om man flyttar en pion får man räkna med att det tar sju år innan den blommar igen.

Jag kan till och med sitta vid samma dator. Den har bara inte Facebook som förstasida längre. Och på samma dator skriver jag en vänlig hälsning till kusinen i Trehörningsjö: ”Facebook är inget för mig. Du är alltid välkommen att ta kontakt via e-post eller telefon.”

Facebookeran, den korta, är över. Och jag ångrar bara en sak. Jag slår upp killen från Hillbo på Eniro. Min hand darrar men min röst är stadig. Jag talar om för honom att jag fortfarande minns hur hans kyss kändes.

(Utmaning: skriv om att gömma sig)